Varning för deppinlägg

Väldigt ofta frågar folk mig: ”Hur hinner du allt?” eller ”Hur orkar du allt?”. Jag brukar svara att det gör jag ju naturligtvis inte, mitt dygn har inte fler timmar än någon annans, men någonstans märker jag att de inte riktigt tror på mig – de vill gärna tro att jag är någon slags supermänniska, även om det innebär att de själva får komplex över att de inte får till träningen eller hinner saker de vill göra. Det är en roll jag inte är särskilt bekväm med, jag vill inte uppfattas som någon man får komplex och blir stressad av. Jag och min familj försöker liksom bara leva vårt liv på vårt sätt.

Nu har det till exempel varit en period där jag faktiskt inte alls orkat. Jag gör mycket saker och det går bra, det är roligt att jag har börjat plugga till lärare och jag jobbar extra som sjukgymnast på neurorehab, som lärarvikarie och så städar jag byggbodar. Jag sökte också precis lite extra kurser till våren. Allt det där går bra, jag har ganska mycket tid att plugga hemma och sitta i lugn och ro vid köksbordet med böckerna och en kopp te så det känns inte stressigt. Men inuti. Där har det varit lite för mycket. Det var kanske tur att jag inte hade råd att resa till Nice och köra VM på Ironman 70.3 för efter Sala var jag väldigt klar med säsongen kände jag. jag har kört ett litet lokalt triathlonlopp och ett terränglopp, båda med seger men det känns just ingenting. Ett klubblopp där jag var nöjd med min insats men inte alls taggad. Våra små klubbtävlingar är ju i och för sig mest träningspass så jag brukar väl inte vara supertaggad, men ändå. Vi simtränar i Katrineholm nu och det är ju kul att vi äntligen har en simhall igen. Kunde man ju tänka sig att jag skulle tycka… Tycker mest att det är mycket folk och saknar myskänslan i Vingåker. Och så saknar jag mer. Livet är så trassligt ibland. Saknar både kära här på jorden och bland stjärnorna. En operation drog jag till med också, med drygt två veckors träningsvila som följd. Operationen kanske jag berättar om någon gång. Kanske välbehövligt med träningsvila. I alla fall på pappret. Inte i min hjärna. Men nu i helgen startar jag lite igen.

Hej hopp vad peppande inlägg va? Skönt att jag kan lägga lite grå höstfilt på era axlar också ;-). Håll hårt i de ni älskar, glöm inte att berätta för dem hur mycket de betyder. Och jag? Jag kommer tillbaka, det gör jag alltid.

Kommentera





Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade