IM 70.3 Jönköping

Fjärde racet på fem helger, den andra medeldistansen på två veckor. Väderprognosen två dagar innan var dyster, ihållande regn och 12-13 grader. Jag blev lite sugen på att gå i ide. Men samtidigt, jag har klarat regniga och kalla race förut – det är bara det att jag just inte kommer till min fulla rätt då. Eller som Linda sa: ”Det finns olika grader av att frysa och man kan väl säga att du tillhör kategorin ”fryser lite mer”.” Så det blev en del huvudbry kring lämplig utrustning för att optimera prestationen. För visst, det tar kanske 30 sekunder att ta på en tröja i T1, men om avsaknaden av tröja gör att för mycket energi går åt till att frysa så kanske den där halvminuten är väl investerad. Men eftersom prognosen dessutom ändrade sig hela tiden så gjorde mina planer det också. Till slut landade det i att jag tog på tåhättor på skorna, bestämde mig för att ha strumpor på cyklingen och även ta på en tight långärmad cykeltröja och handskar i T1.

Utöver klädbestyren dök det upp ett oväntat och ovälkommet teknikstrul med cykeln precis när jag skulle checka in den igår. Jag hade provcyklat lite hemma på campingen och allt kändes jättebra, sen lastade vi cykeln på taket och åkte ner till växlingsområdet. Pumpade däcken och då fastnade framdäcket i gaffeln. Vi vet att det är tight med 25 mm-däck fram men jag har ju kört på det hela säsongen så vad var det för fel nu? Efter att ha tömt däcket och pumpat om funkade det, men nu ville inte jag chansa eftersom vi tyckte att det hade varit någon sorts ojämnhet på däcket innan vi tömde det. Som tur var så erbjöd min klubbkompis Micke Karlsson mig ett nytt däck som han hade på hotellet så vi åkte och hämtade det. Jag var sjukt nojig över att slangen skulle bli klämd när Micke och Rickard bytte däcket men de lovade att så inte var fallet. Till slut var allt incheckat och vi passade på att möta upp de andra deltagarna från klubben för en fotosession.

August fick också vara med eftersom han skulle springa Ironkids. Irma hade vi inte med oss, hon hade varit på Summer Camp, ett dagläger med olika idrotter hemma i Katrineholm, och stannade hemma med mina föräldrar för att kunna gå klart.

Eftermiddagen bjöd på rejält med regn och deltagarna på Ironkids blev ordentligt blöta.

När vi kom tillbaka till husvagnen väntade en överraskning, nämligen mina föräldrar och Irma. Jätteroligt!

Det blev tidigt i säng igår kväll, skönt! Jag sov bra och vaknade tidigt. I en iskall husvagn! Säkringen hade gått i skåpet där alla kopplar in sin el och eftersom det var 11 grader utomhus var det inte direkt värmebölja inne. Det fick bli en lång varm dusch i servicehuset, sen kände jag mig som människa. Lite frukost och sen cyklade jag på min gamla skruttcykel ner till starten, väldigt praktiskt att vi tog med den. Fixade med energi, kikade lite på proffsen, möblerade om lite i mina påsar och cyklade därefter bort mot starten. En joggingtur, tusen meters toalettkö och sen var det dags att ta på våtdräkten. På grund av kalla förhållanden, 15,7 grader i vattnet och regn och svalt i luften, var det inte tillåtet att värma upp i vattnet. Det oroade mig lite, det brukar vara bättre för min puls och andning att få vara i vattnet en stund, men inget att göra något åt. Det började dessutom regna rejält så blöt och kall kunde jag bli ändå. Jag ställde mig mellan 28 och 30 minuter på seedingen och hoppades på liknande tid som i Helsingör, eller bättre. Startproceduren är väldigt smidig, var 4:e sekund släpps fyra simmare ner i vattnet, det blir en bra rytm och aldrig trångt. Jag var beredd på att det skulle kännas kallt, men det var inte alls någon fara. Jag tyckte att jag kom in bra i simningen direkt och det kändes bra, jag trodde också att jag simmade ganska bra eftersom jag simmade om mycket folk men inte blev omsimmad. På väg tillbaka var det lite stökigare vatten, en del vind och vågor. Det började också kännas som att jag varit i vattnet länge trots att jag fortfarande tyckte att simningen kändes bra. Kom upp ur vattnet och tryckte för T1 och såg tiden: 31,55. Vilket fiasko! Ungefär 2,5 minut sämre än jag räknat med. Det stämde ju också dåligt med att jag inte blev omsimmad av i stort sett någon trots att jag stod vid 28-30 minuter. Vet faktiskt inte om det var fler som hade långa simtider, om det var svårsimmat eller om jag helt enkelt var kass.

Löpningen till T1, 500 meter barfota, gick bra och det gick smidigt att få på strumpor, skor och tröja. Hjälm och handskar tog jag på på väg till cykeln. Ut på cykeln och igång. Det är uppför ut ur stan och efter ungefär 7 km kommer en rejäl uppförsbacke som är omkring 3 km lång. Det gäller att inte bli stressad och bränna all kraft för att det går sakta. Det är då det skulle vara bra med en wattmätare.

Efter backen var det ganska mycket uppför och lite nedför, det var blött på vägen och ganska jobbig vind. Det var helt enkelt lite slitigt faktiskt. Jag var glad att jag hade tröjan och handskarna, jag kände ändå att det gick åt lite extra energi på grund av kylan. Sista 25 km var underbara! Då blev det äntligen medvind och inte så mycket uppför, ganska mycket nedför faktiskt. När vi kom in i Husqvarna (tror jag att det var, jag har aldrig riktigt fattat hur man vet om man är i Husqvarna eller Jönköping…) gick det svagt utför, vägen var torr, det var raksträcka och solen hade kommit fram. Jag tryckte på och kände mig stark. Då kommer det en skylt: SLOW! Men vad fasen nu då? Jag ville inte alls köra sakta, varför skulle man det? Jag fortsatte att köra fort. Då kom en skylt till. SLOW! Men alltså, det var ju inget inom synhåll som såg farligt ut. Ingen minns en fegis tänkte jag, men insåg också att jag kanske inte heller vill bli ihågkommen som hon som cyklade ihjäl sig i Husqvarna (om det nu var där vi var). Någon kilometer senare kom en sväng, kändes överkurs att varna för det så tidigt. Men ändå omtänksamt. Sista kilometrarna klarades av utan missöden och jag tofflade ur så vackert att jag kände mig som ett proffs när jag sprang in med cykeln. Förutom att jag hade strumpor på mig…

T2, inte så mycket att orda om. Tröja, handskar och hjälm av på väg från cykeln till påsarna, så det var bara att sticka fötterna i löparskorna (med en krampkänning i höger lår) och dra skärmen på huvudet och sticka ut. Jag hade känt mig lite skakig i kroppen på delar av cyklingen och var lite spänd på hur kroppen skulle reagera på löpningen, men det kändes bra.

Löpningen gick på en trevarvsbana runt Munksjön och bara någon kilometer inne i stan. Skönt rent löpmässigt att slippa tusen vändpunkter och korsningar, men en smärre katastrof rent publikmässigt eftersom halva banan var rätt öde. Första varvet kändes längst, sen rullade det på. Jag låg 2:a och gjorde ett tappert försök att ta ikapp, men trots att jag tog in några minuter så räckte det inte ända fram. Gick i mål på en andraplats och med en liten känsla av besvikelse över att jag inte vann, men mest en känsla av att ha gjort ett bra lopp, att jag gjorde vad jag kunde och var nöjd över det.

Väl i mål upptäckte jag att det rann blod från dräkten och längs insidan av benet. Fräscht, tänkte jag och trodde att min tampong gjort ett dåligt jobb – tills jag upptäckte ett stort blödande skavsår på insidan av låret. Duschade, åt en skiva vattenmelon (som vanligt vräker jag i mig efter mål…), träffade familj och vänner och hejade på de jag kände som var kvar ute på banan. Solen sken och allt var ganska härligt. Jag blev till och med hungrig efter ett par timmar och gick tillbaka till athletes garden och fick en hamburgare.

Sen var det bara att packa ihop cyklar, ungar, husvagn och annat och förbereda för prisutdelning och hemfärd. August och Irma åkte med mina föräldrar hem och vi andra stannade på prisutdelningen. Eskil älskade det, han applåderade och jublade åt alla.

Bilderna i inlägget är tagna av Irma, Andreas, Roger och mig själv.

Här kommer lite statistik från loppet:

2 kommentarer

  • Madde, 7 juli, 2019

    Bra jobbat! Nu var det ju inte tampongen som gjorde ett dåligt jobb denna gång men kunde inte låta bli att tänka på att du verkligen borde prova menskopp! Betydligt bättre vid simning än tampong få den inte suger upp vatten. Man kan dessutom ha den i 12h utan problem! Önskar verkligen att jag hittat det tidigare! ?

  • Ann-Sofie Karlsson, 10 juli, 2019

    Jag simmar i en helt annan dimension än dig 😉 men upplevde ändå samma sak i söndags. Jag tyckte att simningen kändes bra, men var ändå 5 minuter (!) sämre än förra året, 52 istället för 47.
    Grattis till en fin tävling!

Kommentera





Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade