Det underbara livet som kvinna och idrottare…

Okej, det ska komma lite idrottsinlägg och en säsongsavslutning, men jag ligger lite efter och nu ska jag skriva om annat. Om du inte gillar att läsa om kroppsfunktioner så bör du sluta nu. Om du däremot kan tycka att det är intressant att läsa om hur kvinnokroppen kan ställa till det på olika sätt, på gott och ont, så kommer det här.

Jag har inte för avsikt att skylla dåliga resultat på mens eller så, men faktum är att det kan vara minst sagt utmanande att få med kroppen på tåget ibland, något man kanske inte alls tänker på om man inte är kvinna eller om man är kvinna och inte påverkas så mycket av hormonsvängningar. Här är min berättelse och jag tänkte starta den lite smått i augusti 2015. Jag var taggad på att försöka kvala till Kona, träningen hade gått bra och att lyckas var inte orimligt. Två veckor innan loppet ringde jag kvinnokliniken för förnyat recept på p-piller eftersom mina höll på att ta slut. Barnmorskan frågade om jag ville ha ett annat märke, samma aktiva substans men billigare. Det skulle inte vara någon skillnad alls så jag tackade ja. Sen mådde jag illa resterande tid fram till Ironman Kalmar och ville mest äta gröna äpplen, inte optimal uppladdning inför en IM… Något skiljde helt klart sorterna av p-piller åt i alla fall och loppet gick inte bra. Jag ska inte skylla på pillren rakt av, men illamåendet gjorde troligtvis att jag hade för dåliga energidepåer tänker jag så här i efterhand. I början av sommaren efter slutade jag helt med p-piller i syfte att få tillbaka mensen eftersom jag gärna ville bli gravid efter säsongen. Det blev jag ju också, men det var också så att jag kände hela den säsongen att kroppen svarade mycket bättre än året innan – vilket gjorde att jag tänkte att det nog var bättre för mig att inte stoppa i mig hormoner, även om jag ju såklart inte kunde veta säkert vad som berodde på vad.

Jag har IBS, vilket innebär att jag i perioder har väldiga problem med min mage. Det kan innebära vakennätter med magsmärtor och svimningskänslor, problem med att jag ofta måste hitta en buske eller toa när jag är ute och springer, eller att jag ibland blir helt förstoppad. Dessa problem verkar vara till viss del hormonstyrda eftersom jag haft enorma besvär under mina graviditeter, ända från innan magen börjat ta plats, och varit i stort sett besvärsfri under amningsperioderna. Jag har också mer/mindre besvär beroende på var i menscykeln jag befinner mig. I kombination med att jag mår fruktansvärt dåligt veckan innan mens har det gjort att jag ändå har övervägt att kanske göra ett försök att styra upp hormonnivåerna igen. Med dåligt menar jag att jag blir ledsen (alltså ledsen i som att gråta en hel helg), irriterad, stressad, får ont i huvudet, benen och ryggen, känner mig svullen och får jobbigt att träna – plus mina IBS-besvär då. Det händer till och med att jag blir lite febrig.

Det här är ju lite energikrävande såklart så nu har jag, efter mycket övervägande bestämt mig för att prova att tillföra hormoner igen i form av p-piller. Jag bad då om den sorten jag åt ursprungligen, innan jag tackade ja till den nya sorten. Jag har nu provat dessa i snart en månad och resultatet: jag mår illa 24/7… Jag har verkligen avskytt att må illa under mina graviditeter och nu har jag samma typ av illamående. Om mina andra besvär är energikrävande så är ju inte det här precis bättre. Kanske dock att magen i övrigt mår ganska bra faktiskt, det är dock lite svårt att utvärdera med konstant illamående… Förhoppningsvis är det biverkningar som är övergående, jag brukar ha en tendens att få illamående som biverkning av de flesta läkemedel, men jag får väl se hur länge jag står ut. Dessutom känner jag mig svullen och är övertygad om att jag gått upp typ 5 kg (vågar dock inte väga mig och kolla).

Sen kan man ju få andra besvär som kvinna också. Förra hösten började jag helt plötsligt kissa på mig när jag sprang. Jag har varit så himla noga med bäckenbottenövningar efter att barnen fötts och det gick hur bra som helst att springa första året efter att Eskil föddes. Därför blev jag först rädd och tänkte att det berodde på något allvarligt, jag har nämligen vissa tendenser till hypokondri. Men så småningom kom vi fram till att så inte var fallet, men det var så otroligt påfrestande att ha dessa besvär. Till slut kunde jag inte ens värma upp 10 min på löpbandet på gymmet utan att vara tvungen att byta byxor efteråt, att gympa var i princip omöjligt och jag löptränade bara i skogen och helst utan sällskap. Inga hjälpmedel eller övningar hjälpte, till slut fick jag nog och ringde tillbaka till barnmorskan som är uroterapeut på kvinnokliniken och fick en läkartid. Hos läkaren fick jag genomgå ett gäng undersökningar som kan ha varit det mest förnedrande jag gjort, trots att läkaren och uskan var otroligt trevliga och proffsiga. Jag fick hur som helst direkt en remiss till operation, ställde in mig på lång väntetid, men en vecka senare damp det ner en operationstid i brevlådan och ytterligare tre veckor senare var jag opererad.

Jag var livrädd innan operationen (note to my self: googla mindre inför nästa eventuella operation och titta INTE på Youtube…) men fick ett fantastiskt bemötande och drygt två veckor efter operationen fick jag börja träna igen. Operationen verkar vara lyckad, jag känner mig botad från de ursprungliga besvären även om jag har några mindre biverkningar efter själva ingreppet. Det är superskönt! Från början hade jag inte tänkt berätta öppet om operationen, men om det kan leda till att någon annan vågar söka hjälp eller kan känna mindre skam för besvär man inte kan rå för så är det värt det!

Men jag kan lugnt säga att jag den här hösten har svurit en del över att vara kvinna och varit sjukt avundsjuk på mina manliga träningskompisar som slipper hormonsvängningar, komplikationer efter förlossningar och annat. Självklart är jag djupt tacksam för mina graviditeter och ödmjuk inför min kropp som trots allt ställer upp på en hel del – men nu har det varit lite mycket av allt.

Det var lite av min story kring kvinnokroppen, den är cool på många sätt men sätter onekligen även käppar i hjulet ibland.

3 kommentarer

  • Madelene, 2 november, 2019

    Tack för att du delar med dig. Säkert fler än jag som känner igen sig. Var ju inte direkt kul att hoppa trampolin med känslan att man kissat ner sig totalt. Och den grejen med hormoner är inte att leka med
    ❤️

  • M, 3 november, 2019

    Håller med dig, vissa saker är jobbiga att berätta om, och just därför behöver de nog berättas om så att de kan bli mindre jobbiga… avdramatiserade.
    Själv har jag hela livet haft en snäll kropp som inte har bråkat varje månad pga menscykeln, inte ens humöret, så det är otroligt svårt att sätta sig in i hur en del andra verkar ha det. Det började ju redan på högstadiet, att en del klasskompisar hade det hemskt mycket jobbigare än man nästan är rustad för som ung tonåring. Sen att vissa nog använde mens som ett frikort för att slippa idrottslektionerna, ja, det kan nog vara så för en del. Det hjälper ju inte heller de som VERKLIGEN har det jobbigt!
    Tack för att du delar!

  • Märta Johansson, 6 november, 2019

    Ja ibland har man verkligen önskat att man hade sluppit allt vad hormoner heter.
    Imponerande vad du och många andra ändå genomför trots det periodvisa kaos som det kan innebära att ha en kvinnokropp…
    Blev just påmind om hur jag som 19-20-åring mådde konstant illa i 1,5 år tills jag kom på att det berodde på p-pillerna. Lite trögt att det tog så lång tid att begripa det 😉

Kommentera





Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade