2019 och så

Okej, först vill jag börja med att be lite om ursäkt, vissa kommentarer gömmer sig väl och jag får inga notiser om dem längre av oklar anledning. Det är alltså inte av grinighet jag inte publicerar eller svarar på dem, det kan helt enkelt bero på att jag ser dem först två månader senare…

Tanken var lite årskrönika för 2019, men det är kanske onödigt arbete att sammanfatta årets alla inlägg i ett kort – det mesta går ju att läsa här på bloggen redan om någon mot förmodan känner sig sugen.

Det gick bra kan man väl sammanfatta det hela med. Seger i alla lopp i svenska cupen, seger i EM på HIM i Elsinore och två andraplatser på HIM i Jönköping och på Sala Silverman som var SM på medeldistans. Utöver det körde jag en del smålopp, klubbtävlingar och lopp jag körde som träningspass, bland annat Oppebylöpet 10 km, där jag klämde mig in under 40 minuter vilket alltid är skönt, och Örebro Halvmaraton där jag var under 1,30 med god marginal.

Jag tränade 380 timmar 2019. Rätt mycket mindre än många vänner och bekanta, fast å andra sidan tävlade jag snabbare än många av dem så på sätt vann vi lite var. Om man nu tänker att allt ska jämföras. Jag tänker mer – det var det som passade för mig tidsmässigt och ekonomimässigt. Säger sig ju självt att man kommer upp i timmar om man har råd och tid att åka på läger flera veckor om året. Jag är nöjd, har haft kul och känt mig stark. Två rejäla förkylningar och drygt två veckors konvalescens efter operation drog väl ner antalet timmar en del. Jag lyckades också dra på mig mitt livs första öroninflammation.

Det jag vill förbättra till i år är att komma igång lite bättre med löpningen igen. Löpningen är min starka gren, men den har inte fått den tid den förtjänat under 2018 och 2019. Nu har jag i och för sig lite besvär med insida lår på ena benet, så lagom som jag börjat känna mig lite stark i löpningen nu i höstas så fick jag backa. Nu är det (peppar, peppar…) bättre så jag hoppas kunna trappa upp lite försiktigt framöver. Försöker köra rehab, prehab och styrka på gymmet för att bygga upp en hållbar kropp. Dock ser jag tydligen inte alltför stark ut… Min bästa kompis Linda brukar få komplimanger på gymmet för att hon ser stark ut, inte jag. Jag fick istället en tant som kom fram till mig när jag gjorde utfall med en (inte särskilt tung) stång på axlarna. Hon informerade mig om att hon hade fallit baklänges en gång när hon haft en lätt stång (eller om det var en pinne) på axlarna och brutit ryggen och tyckte att det nog var bättre om jag tog ett par hantlar istället…

Jag startade upp det här året också med lite premiärsjukdom – slog till på min första bihåleinflammation. Ingen lek alls! Helt däckad och fick till slut en rejäl antibiotikakur. Innan dess hade jag börjat få utslag på lederna; på armbågar, knän, handleder och knogar. Alltså inte i böjvecken utan på andra sidan leden, men en kortisonkräm verkar råda bot på det. Så förutom bihålor, utslag, problem med ett ben och besvär med en fot där stortån omväxlande domnar eller gör skärande ont så är det finfint ;-). Lite sömnbrist också bara. Men nu försöker jag få till sömn, återhämtning, mat, vitaminer och annat för att komma på banan igen.

Under hösten fick jag vid ett tillfälle en komplimang som jag från början inte tog som så positiv. Jag tolkade den som att det mest är tur att det går bra för mig på tävlingar eftersom jag håller på med all möjlig träning som bland annat gymnastik. Så småningom kunde jag ändå ta in att personen som fällde kommentaren gjorde det av välvilja och faktiskt är imponerad. Men ibland undrar jag om jag visar upp den fasaden, att det utåt ser ut som att jag mest lattjar utan plan. Vad säger ni som läser? I så fall kan man säga att fasaden ljuger, för jag tränar väldigt disciplinerat och har en tanke även med till exempel ett step-pass på gymmet.

Kommentera





Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade