Vilse i Sandviken

Det blir långa glapp mellan inläggen – är ni några kvar som kikar in här?

Jag nöter på med simning och cykel och det är så roligt att vara igång och röra på mig igen. Lite ringrostig och det går inte fort men annars känns det riktigt bra! 

Nu har vi varit en vecka på semester utanför Sandviken så då har det blivit lite byte av träningsmiljö också. Både för- och nackdelar med det… Ett försök att cykla en runda runt en sjö häromdagen gick så här:

Jag hade koll på sista delen av rundan för där hade jag cyklat en bit fram och tillbaka ett par dagar tidigare, därför tänkte jag cykla från andra hållet så att jag fick den delen jag kände igen just som sista biten av rundan. Helst vill jag inte ha längre träningspass än ca 1,5 timme eftersom jag ammar och inte vill att bebis ska behöva vänta på mat när han är hungrig. Det är inte ofta han äter så tätt, oftast är det drygt 2 timmar mellan amningarna, men jag vill inte chansa. Jag räknade med att hinna runt på 1,5 timme, kanske plus minus några minuter.

Jag startade och körde in mot Sandviken och räknade med att kunna svänga av strax innan själva stan. Det kom dock ingen väg så jag fortsatte in i centrum och tänkte att om jag håller vänster så kommer jag så småningom ut ur stan åt rätt håll. Jag höll vänster jättebra, faktiskt så bra att jag efter en stund kände igen mig jättemycket. Jag hade kört i cirkel! Typiskt! Försökte mig på att starta gps:en i telefonen  men det funkade inte att åka och titta på telefonen mitt inne i stan och jag hörde inte vad den sa när den låg i ryggfickan. Provade en annan väg men insåg att jag inte hade en aning om vart jag borde köra, jag ville ju liksom inte komma ut på motorvägen. Jag kom ikapp en farbror som var ute och cyklade vanlig cykel och frågade om han var från stan. Det var han och han var även positiv till att förklara vägen, han ville även följa mig en bit på vägen för att visa. Supersnällt, men det gick ju inte jättefort… Lätt stressad var jag, men jag kunde ju absolut inte säga nej när han var så snäll – dessutom behövde jag ju hjälpen. När han svängde av fortsatte jag själv men blev efter en stund tveksam om jag verkligen var på rött väg, han hade först sagt vänster i en rondell men det sista han sa innan han svängde av var rakt fram. Jag körde rakt fram men det kändes fel så jag stannade och gjorde ett nytt försök med gps:en. Eftersom jag inte ville ut på motorvägen knappade jag in att jag skulle gå (tänkte inte på att det går att välja bort motorväg även på bildelen) och fick upp en färdväg. Fortsatte ett par km på vägen och skulle sen svänga vänster. Grusväg! Skit också! Bara att vända igen och ytterligare värdefull tid till spillo. Tillbaka till rondellen, ny slagning på gps:en och nytt försök. Trampade som en tok, gps:en var inte helnöjd eftersom cykelbanan inte riktigt följde vägen men det struntade jag i. Efter en stund kände jag igen några namn på områden och gator som farbrorn nämnt och då kände jag mig lite tryggare och trampade på trots att gps:en hela tiden bad mig att ”om möjligt, gör en u-sväng” eller ”vänd där det är möjligt”. Till slut blev den tyst  (och nöjd?) och jag cyklade på glad i hågen, om än rejält stressad. Efter någon mil blev jag osäker igen och korrigerade gps:en, den visade då nästan 25 km kvar. Det hade jag inte tid med! Men inte mycket att göra… Jag blev invisad till vänster och kom till en järnvägsövergång. Det här är inte en bild man vill mötas av då…

Tåget stod still. Och stod still. Jättelänge. Jag ringde Rickard och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Han hade just tänt grillen och kunde ju knappast åka och hämta mig men bebis sov i alla fall så det var inte skrik och panik. Jag struntade i gps:en och tog en annan väg på vinst och förlust och cyklade som en tok. Efter några kilometer kom jag fram till en korsning där jag varit framme och vänt från andra hållet på cykelturen ett par dagar tidigare. Halleluja! Rullade in på campingen ca 2 timmar och 15 minuter efter jag kört iväg men som tur var hade bebis inte märkt så mycket. 

Vi har varit på triathlontävling också, Gävle Triathlon. Ingen start för mig såklart, men båda barnen körde. Jag fick vara med och simma med Irma och det var tur för jag behövde hjälpa fler barn. Det är lite tokigt när arrangören inte har några funktionärer i vattnet utan bara i båtar. Sen blev det lite dramatik när dottern inte kom tillbaka från cyklingen men efter en stund kunde hon lokaliseras och till slut var båda barnen i mål. August kom 3:a i sin klass och var glad och nöjd, dock inte med att vi var ute och letade efter lillasyster så att han inte blev uppmött i mål… 

Kommentera





Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade