Vasaloppet 2014

Jag har, någon gång i mitt liv, fått lära mig att genrep ska gå illa för då går det bra när det väl gäller. Det är ju en ganska skön inställning om man glömmer texten inför en konsert, missar repliker som borde sitta i en pjäs eller känner det som att benen är fyllda med bly tre dagar innan marathonpremiären. Om man då ser Tjejvasan som ett genrep inför Vasaloppet så gick ju allt helt fel i så fall – för på Tjejvasan hade jag en kanonbra känsla i kroppen!

Det hade jag inte i söndags… Eller, jag kände mig pigg och förväntansfull innan start, men sen dröjde det många timmar innan jag hittade några sådana känslor igen. Vilket slit! Två gånger tidigare har jag åkt den 90 kilometer långa sträckan mellan Berga By i Sälen och målet i Mora på skidor, då har det handlat om Öppet spår. Förra året nådde jag ett drömmål, nämligen att avverka sträckan på mindre än sex timmar – jag passerade då mållinjen på 5,49. En sådan tid hade jag inte väntat mig i år, jag visste ju att det skulle vara trångt och så, men att jag skulle stappla in i mål på en tid som var en timme över min maxgräns – det hade jag inte heller väntat mig.

De första 3 kilometrarna tog 45 minuter, det var otroligt trångt! När vi äntligen kom upp på krönet och passerade loppets högsta punkt så såg jag fram emot att få glida fram i spåren eftersom allt varit söndersaxat uppför. Men nej, inga spår! Bara söndertrampad snö. Jag var inte så orolig till en början, tänkte hela tiden att ”snart kommer det bli bättre” och de första milen hade jag helt ok glid även om det som sagt inte fanns några spår, men efter knappt halva loppet började jag misströsta rejält. Inte minsta känning av fäste hade jag under skidorna, men eftersom jag ändå är dålig på att diagonala utan spår i sockrig snö så var det ju ändå bara staka som gällde (om någon hade sagt till mig för en vecka sedan att jag skulle staka nio mil på skidor så hade jag gapskrattat). Försökte att få i mig vätska och energi, men eftersom jag har fruktansvärt svårt att tugga under ansträngning så blev det mest vätska och kanske lite för lite – trots att jag borde ha koll på min egen kropp nu tycker jag.

Efter Vasslan fick jag lite rött klister på skidorna även om det tog emot att ta av skidorna och stanna… Jag kämpade på och egentligen är jag mest nöjd över att jag klarade loppet utan att bita av mig tungan – tror att jag gav uttrycket ”att hålla tungan rätt i munnen” en helt ny innebörd. Visserligen är jag stark, men på skidåkning är jag ju egentligen nybörjare och att åka nio mil skidor helt utan spår att stå i var inte riktigt var jag var tränad för, oj vad jag fick koncentrera mig. Jag fick parera hela tiden, inte en meter blev avslappnad. Snoret rann, svetten rann, det snöade, blåste motvind, var isigt i nedförsbackarna och folk for hit och dit och bröt stavar på löpande band. För att vara en tävling i klassisk stil var det förvånansvärt många som skejtade, tänk att folk verkar tycka att det är så ok att bryta mot regler så där. Jag blir också alltid lika fascinerad (eller irriterad kanske?) på folk som blir förbannade på åkare som ramlar – tror de på fullaste allvar att folk ramlar för att störa de som kommer bakom? Tack och lov finns det ju många trevliga medtävlande också.

Jag blev tröttare och tröttare och det var inte roligt att kajka sig fram i lössnön, började nästan hoppas på att bryta en skida så jag skulle kunna få avbryta loppet (för att frivilligt göra det fanns visst inte i mitt huvud). I Läde var jag så trött att jag knappt kände av kroppen. Jag stannade till någon minut och andades, då kom det fram ett par funktionärer med vatten och frågade hur jag mådde. Jag medgav faktiskt att jag inte mådde jättebra, men att jag bara trodde att jag var trött. Åkte sakta vidare, men efter kanske 50 meter kände jag att något var fel. Jag kunde inte andas! Varken ut eller in, rätt obehagligt faktiskt. Jag stannade till och eftersom jag lät ungefär som ett kruppbarn så hörde ju några funktionärer mig och kom fram. De hjälpte mig att få fram medicin, men det är fasen inte lätt att inhalera när man inte kan andas. Yr var jag också eftersom jag kippade efter luft och så grät jag lite också för att allt var så jobbigt. En man höll om mig och stöttade upp mig, men lite jobbigt var det också eftersom det var ännu jobbigare att andas med ansiktet in mot hans jacka (som luktade rök eftersom han höll på och eldade). Han ville ha mig till att sätta mig och vila en stund, men jag var rädd att jag inte skulle orka komma igång igen sedan så jag avböjde. Men när han sa till för tredje gången så insåg jag nog själv att det var enda alternativet. Jag blev insvept i tjocka filtar och matad med Dextrosol och ljummen cola. Efter en stund började andningen lätta på och energin var nog välbehövlig. När jag reste mig snurrade det inte längre i huvudet och jag bestämde mig för att fortsätta, fast det beslutet mottogs väl inte direkt med något större jubel… Jag har ju fått förmaningar i efterhand av folk som tycker att det nog hade varit bättre att bryta och det är säkert i all välmening, men även om jag är otroligt envis och klarar att pressa mig själv väldigt hårt så tror jag ändå att jag har en gräns som jag inte skulle överskrida för att det inte skulle vara värt det. Jag vill ju inte ta död på mig själv och jag har ju faktiskt två barn att tänka på förutom mig själv. I det här fallet bedömde jag att det var ok att fortsätta, hade inte yrseln gett med sig hade jag inte åkt vidare.

Tog mig till Eldris och därifrån är det ju bara nio kilometer kvar och då fick jag lite extra energi. Eftersom jag från början hade max sju timmar som någon slags skamgräns så var jag ju väldigt angelägen om att inte överskrida den med en hel timme – att få en sluttid på ”åtta och nånting” kändes verkligen inte ok. Jag såg att jag skulle komma under i alla fall med några minuter om jag stakade på och jag korsade till slut mållinjen på 7,57…

Väl i mål kände jag mig helt ok i andningen, jag hade ju tagit rätt mycket medicin i Läde, och jag lämnade in skidorna och satte mig på duschbussen. Då kom hostan och när jag klev av bussen var det kört igen. Jag lyckades hämta ut mina saker men sen sjönk jag ihop på marken, gråtandes och väsandes. Kallt som sjutton var det, men jag tänkte att jag väl fick lägga mig i snöblasket och vila lite för jag begrep inte hur jag skulle kunna ta mig de cirka 200 metrarna till duschen. Folk gick förbi och tittade på mig, men ingen sa något och eftersom jag knappt fick luft var jag inte jättepeppad på att själv börja prata med folk. Till slut kom två änglar i form av tjejer som också kört loppet, de tog mina väskor, hjälpte mig till duschen och såg till att jag inte blev sämre. Efter ytterligare medicindoser, vila och dusch så var det under kontroll igen, men jag hoppas att det här ger med sig för det här är inte kul!

Men nu är det gjort! Jag bröt inga skidor, stavar, armar eller ben, faktum är att jag inte ens ramlade en enda gång…

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.