Varför gör jag det här?

”Jag har inte ett tävlingsben i hela kroppen. Inte ett enda. Kan du förklara för mig varför en sliter ut sig på det här sättet? Jag fattar inte vad ni idrottare på den här nivån vill ha ut?! Skador, sjukvård, förslitningar – hur kul är det egentligen?! :)

Citatet ovan är en fråga som en kompis till mig ställde. Jag lovade att svara på den, men ville inte göra det innan jag hade tid att skriva ett genomtänkt svar så det har tagit lite tid. Ska försöka bena upp det hela lite och se om jag kan göra det förståeligt. Dock är jag lite osäker på vad ”idrottare på den här nivån” innebär, men gissar att det kanske betyder ”vi som inte är så bra att det blir mästerskapsmedaljer men ändå lägger ner massor av tid och energi på sporten” – rätta mig om jag tolkar fel.

För det första: skador, sjukvård och förslitningar – det är ju inte kul alls såklart! Jag tror att alla idrottares mål (oavsett nivå) är att få kroppen att prestera så bra som möjligt utan att gå sönder. Jag tycker att jag (peppar, peppar…) har klarat det ganska bra. OK, vän av ordning kanske här vill påpeka att jag har råkat ut för en del missöden och akutbesök de senaste månaderna men då vill jag nämna att de flesta sakerna har inträffat helt utanför både träning och tävling. Visst, jag råkade smälla i foten så jag fick en spricka i tån – men det var på badplatsen. Jag svimmade och krampade och det var ju såklart inte alls bra, men det var inför en tävling, inte efter. Det medförde dessutom att jag fick mitt hjärta mycket grundligt undersökt och det är jätteskönt.

Men visst, det händer att jag försöker förtränga smärta för att jag så gärna vill genomföra ett lopp eller ett roligt träningspass. Det gör ju ont att träna hårt och tävla, men det finns olika typer av smärta och allt är inte OK. Svidande muskler, mjölksyra, skavsår, lite hosta och astmakänning och lite illamående är vanligt hos mig och det står jag ut med. Ont i leder och ont över bröstet (har jag aldrig haft) är aldrig ok! Jag tror att många idrottare som har lite tävlingsvana känner sina kroppar väl, även om man pressar sig hårt och till synes utan gräns så är jag ganska säker på att de flesta vet precis var gränsen går. Jag har pressat mig spyfärdig, haft frossa efter tävling, gråtit av köld och jag låg ett par timmar i sjukvårdstältet i Kalmar, men allt det handlar om att jag tömt kroppen helt och hållet på energi och det går att återställa. Jag tränar aldrig med halsont och feber för det är farligt!

Så nu har vi konstaterat att det inte är skador, förslitningar och sjukvård jag är ute efter. Men vad är det då? Det är en fråga som det inte går att ge ett enda och ett enkelt svar på. En sak är känslan av sammanhang, att vara en del i något större. Att stå på startlinjen med flera hundra, eller flera tusen, andra människor som har laddat för samma sak. Stämningen är helt otrolig, jag blir hög av det! Jag tycker också om att ta ut mig, att pressa kroppen och se hur långt jag klarar, hur fort jag klarar, jag gillar känslan av att ha gett allt. Överlag så gillar jag att ha mätbara mål med det jag gör och jag tycker om att gå all in och göra saker som projekt. Jag tycker inte alltid att det är roligt att träna, men jag vill inte tävla utan att känna mig väl förberedd. Jag har ett stort rörelsebehov och jag använder det gärna till att träna. Jag mår bra av att sätta mål och jag är ganska bra på att sätta upp rimliga mål och uppnå dem, det är ju såklart en boost.

Det var ju himla svårt att sätta ord på allt det här, jag tror jag nöjer mig så här för idag och får se om jag kommer på några fler klokheter en annan dag.

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.