Vansbrosimningen 2013

Förra året var det så dåligt väder att man knappt märkte skillnad på att vara nere i vattnet eller uppe på land – det var lika mycket vatten överallt. I år var det strålande sol och ett perfekt väder för ett dopp! I år var jag seedad och startade i startgrupp 2, vilket gav mig gott om tid att sola efter mitt lopp ;-)
 Jag laddar upp med lite hjortronyoghurt innan start. Den yoghurten kan vara den godaste jag har ätit, måste försöka få tag på den.
Dagens simmare från vårt sällskap – jag och Niklas
Där någonstans ligger jag vid startrepet.
Och här någonstans höll jag på att dö… Jag ser ingen större skillnad på den här bilden jämfört med triathlonstarten, men jag kände en enorm skillnad! Det här var hemskt! Om jag hade kunnat andas hade jag gärna sagt ett och annat till en del människor, typ: ”Nu har du simmat upp på min rygg och tryckt ner mig under vattnet fyra gånger och du kommer inte över – du ska inte prova att simma förbi mig istället?”… Alltså, klart att det blir trångt och en hel del knuffar och sparkar, det är jag liksom ok med – men när folk verkar gå in för att medvetet dränka sina medtävlare så är det inte superkul. Andningen, som känts kanon under triathlontävlingen, strulade totalt och det kändes som att hela halsen svullnade upp. Jag var precis mitt i fältet och att stanna upp och vila lite var inte att tänka på, då hade jag definitivt blivit dränkt. Inte glesade det ut speciellt mycket heller, alla var ju seedade på liknande tider så det var en rätt tät klunga. Det var liksom bara att simma på och det gjorde jag, med en rätt stor portion dödsångest. Försökte intala mig själv att bita ihop och se det som en bra träning inför Ironman och efter någon kilometer började andningen kännas något bättre och jag fick till och med vissa luckor utan kroppskontakt med andra simmare. Jag var övertygad om att jag simmade långsammare än förra året eftersom det inte kändes bra, men jag stretade på.
När jag passerade bojen som visade 1000 meter kvar började jag höra min egen andning väsa inne i huvudet och då blev jag såklart rädd, men nu var det inte lika trångt och jag kunde åtminstone koncentrerar mig lite mer på mitt eget lopp. Jag rundade tallen och svängde upp i Västerdalälven, nu väntade 850 meter motström och kallare vatten men jag kände mig vid gott mod eftersom det kändes som att det var en överkomlig sträcka kvar. Jag hamnade inte ända inne vid bryggan, men tyckte att det kändes helt ok att vara lite längre ut och nu försökte jag lägga in en extra växel. Eftersom jag tränat mycket på att spara benen vid triathlonsimning måste jag tänka på att använda benen ordentligt när jag inte behöver cykla och simma efteråt – det går liksom inte riktigt på automatik. Jag tänkte att jag kanske åtminstone kunde kapa några sekunder på förra årets tid även om jag trodde att det hade gått sakta så jag stretade på.
Slog handen i mål och såg på klockan att jag kanske klarat under 45 minuter ändå (det var mitt mål, förra året hade jag 48,39 på mitt premiärlopp), men det är svårt att veta exakt när tiden gått igång. Fick hjälp med våtdräkten av de alltid lika trevliga funktionärerna och så knallade jag upp på land – där jag inte såg skymten av min tre man starka fanclub… Fick vänta och hålla utkik en stund innan de slutligen dök upp. Efter dusch och ombyte hämtade jag ut diplomet som visade 42,19 – en putsning av förra årets tid med 6 minuter och 20 sekunder! Riktigt nöjd!
Sedan hade jag flera timmar på mig att sola och vila innan Niklas simmade – riktigt skönt och en härlig dag!
Jag känner mig lite vilsen efter målgång…
 Nu är jag glad!
Det var Niklas också efter sitt lopp!
Och Johanna efter Halvsimmet i fredags ;-)

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.