Vad slinker ur din mun egentligen? Om kommentarer som kan hjälpa eller stjälpa vid ätstörningar

Om du tillhör den kategorin av människor som brukar muttra att ”snart kan man inte säga någonting längre utan att kränka någon” så vill jag säga att det här inte handlar om folk som ”känner sig kränkta av allt” utan om en dödlig sjukdom. Därför föreslår jag att du försöker läsa följande text med öppet sinne och förståelse och försöker tänka att det här inte handlar om att bli kränkt utan om att så frön som i förlängningen kan leda till en dödlig sjukdom. Det är inte så att man måste vakta varje ord och aldrig våga säga något, men jag vill ändå göra så gott jag kan för att försöka skapa lite förståelse. Jag förstår att det allra mest folk säger ändå inte är illa menat och en del till och med sagt av omtanke, men det kan ändå landa så fel.

Jag har en lång historia av ätstörningar bakom mig, många ångestfyllda år. Numera räknar jag mig som frisk, men det är ett aktivt arbete för att hålla mig där och jobba på att impregnera mig mot löpsedlar om trenddieter, lösflugna kommentarer och annat. Nu ska jag göra ett försök att skriva lite om kommentarer och uttryck som kan så frön eller göra djupa hack i själen hos en ätstörningsdrabbad eller någon som är i riskzonen – och det vet man ju inte vem som är. Det är ett försök att hjälpa folk att förstå lite bättre vad några slumpvis valda ord kan leda till för tankar, det är inte ett inlägg som är ute efter att skuldbelägga. Mycket utgår från mig själv och mina tankar och känslor – alltså finns det inte några vetenskapliga källor till mitt inlägg.

Hur jag tänker kring barn, mat och skuldbeläggande:

Jag skulle önska att folk aldrig använde orden ”nyttig” och ”onyttig” eftersom jag tycker att det redan tidigt ger signaler om att viss mat är något man ska skämmas lite över. Förslag på alternativa uttryck är vardagsmat/festmat eller att prata om maten som att det finns mat som ger kraft och vitaminer och så finns det sådant som är jättegott (tex godis) som man bara ska äta ibland för att man inte får så mycket kraft eller växer så bra av det.

Jag tycker också att man aldrig ska uppmärksamma barn efter deras kroppsstorlek. Säg inte att de är tunga när du lyfter dem, säg att du har för svaga armar. Och uppmärksamma inte heller tunna och smala barn extra mycket. Om en vuxen lägger armen om ett barn och säger att ”å, du är ju så mager, du måste äta lite mer”, så finns ett annat barn vid sidan om som, förmodligen omedvetet, lagrar i bakhuvudet att om man är väldigt smal så får man extra uppmärksamhet och omtanke. Det kan få förödande konsekvenser den dagen världen känns lite gungig och man försöker hitta ett sätt att kontrollera tillvaron. Det kan också sätta igång tankar hos det magra barnet den dagen hen kanske har vuxit till sig och inte får några omtänksamma kramar och uppmaningar längre. Uppmärksamma barn för den de är – säg att du är glad att se dem.

Barn är inte ”duktiga” om de äter upp all mat på tallriken. Det ska inte vara en prestation att äta. Bättre är ju nästan om barnet lämnar en halv köttbulle – det innebär ju att barnet har fullständig kontroll på sin mättnadskänsla. (Självklart finns det undantag, barn med olika typer av sjukdomar som av olika anledningar behöver få i sig, tex barn med diabetes, men det är inte det jag menar).

På arbetsplatsen:

Ät tårta om du är sugen på tårta. Om inte – strunta i det. Strunta också i att säga alla kommentarer om att ”jag borde inte”, ”nu får jag ta en extra promenad på eftermiddagen”, ”jag ska väl unna mig”. Ät eller ät inte liksom.

Unna sig förresten – jag har svårt för det ordet för det används så negativt. Jag tänker att det är fint att använda det om att vara snäll mot sig själv – man kan unna sig vila, ett träningspass, att låta bli att laga mat och köpa färdigt, eller en påse godis till exempel. Men jag tycker många använder ordet så mycket mer skuldbelagt – ”jag borde väl inte äta choklad men man måste ju unna sig ibland”. Liksom som att man ursäktar sig både för sig själv och andra.

Jag har många gånger fått höra ”men sådant här äter väl inte du som är så nyttig och tränar så mycket?”. Varför skulle jag inte äta kakor bara för att jag tränar mycket? Jag tränar inte för att späka mig, jag tränar för att bli stark och må bra. Nu klarar jag av en sådan kommentar men förr gav det mig vansinnig ångest – om ingen annan heller tyckte att jag skulle äta den där kakan som jag kämpade för att våga äta så skulle jag nog verkligen inte ha den.

På gymmet:

Jag hör många kommentarer om att ”nu ska påskgodiset bort” eller ”den här övningen får man skitsnygg rumpa av”. Hur vore det om vi hjälpte varandra att boosta oss till att träna för att må bra och vara starka så vi orkar med resten av livet istället för att hjälpa varandra att få ångest för ”synder”. Jag har till och med sett tjejer på träningsforum som tycker att ett löppass eller annat träningspass varit bortkastat för att de ätit choklad efteråt. Hur skulle det kunna vara det? Träningen är ju gjord redan, det är ju toppen!

Självklart slinker det ur grodor ur min mun också ibland, jag kan glömma att tänka mig för, men i huvudsak försöker jag verkligen att inte fokusera på vikt och mat på sätten jag beskrivit här ovanför. Men det är svårt – hur svarar man när dottern frågar varför folk blir glada om man säger att de har tjockt hår men inte om man skulle säga att de har tjock rumpa?

Jag hoppas i alla fall att det här kan väcka någon tanke som går att ha med sig i bakhuvudet och tänka lite på.

Ha det gott och var rädda om er!

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.