Uppsala och Lidingö

I fredags packade hela familjen in sig i bilen och styrde kosan mot Uppsala och en visit hos familjen Ek. På lördagen vankades triathlonläger för barn i IK Fyris regi, våra barn var inbjudna och vi föräldrar skulle vara med som hjälptränare. Det blev ett par vilodagar från träning för mig, men desto mer intensivt för huvudet. Barnen hade superkul med cykling på gocartbana, skattjakt, klättring, parkour och disco och när lugnet lagt sig på lördagkvällen satt jag och Lindakatarina uppe länge och pratade. Många minustimmar på sömnkontot men värt varenda minut!

På söndagen avvek vi från lägret och åkte mot Lidingö där det vankades lopp. Jag hade sålt min plats till 30 km på lördagen för att jag helt enkelt inte var tillräckligt motiverad och istället anmält mig till Lidingö Tjejlopp på söndagen. Det passade dessutom bra eftersom barnen skulle springa på söndagen, sonen i Lilla Lidingöloppet och dottern skulle göra debut i Knatteloppet.

När barnen sprungit sina lopp var det min tur. Jag kände fortfarande av den gångna förkylningen lite, men de första två kilometrarna kändes riktigt bra. Sen gick det bara utför. I teorin alltså, i praktiken gick det mest uppåt – blir det verkligen mer backar för varje år? Det gick tungt, riktigt tungt, men jag försökte tugga på så gott det gick. Vid Abborrebacken gav jag upp och gick uppför halva. Då blev jag ju såklart omsprungen av några stycken men så fort jag började springa (läs lufsa…) igen hamnade de bakom igen. Hela kroppen var tung och allt var bara en plåga. Jag ville inte att det inte skulle gå alltför långsamt heller för jag tänkte jag skulle klara Tjejklassikern på en totaltid under 6 timmar när jag nu hade råkat ställa upp i samtliga lopp under året. Vid 7 kilometer hade jag tänkt ta lite cola, men killen som skulle dela ut den missade det och höll bara fram vatten. Jag struntade i det och sprang vidare men efter ett par hundra meter var han bredvid mig – han hade fixat fram muggen med cola och sprungit efter. Service!

När jag kom till Karins j…a backe gick jag igen och var lite, men bara lite, sugen på att nita killen som stod och ropade att jag skulle bita i och kämpa och att jag skulle få vila sen… Inte ens den sista lättlöpta kilometern kändes bra men i mål kom jag. På 30:e plats. Man ska inte komma topp 30 på ett lopp med typ 4000 deltagare när man inte ens orkar springa.

Men, men – nu är det gjort och det är ju skönt efteråt…

image

image

En kommentar

  • Thomas G, 1 oktober, 2015

    Bra jobbat i alla fall trots motivationen

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.