Triathlon i mitt hjärta och – inte Ironman men ändå…

Idag har jag stått och gått i Kalmar och på Öland hela dagen. Uppdrag: peppa Ironmandeltagare. Kul, absolut, men jag är nog bättre på att tävla än att supporta. I alla fall bättre på att hålla rätt fokus när jag tävlar – fast då har jag i och för sig sällan en bebis i sjal på magen så jag skyller lite på det när jag är disträ. Själva bebisen skyller jag inte på, han sköter sig exemplariskt på bebisvis, det är mer mammahjärnan som är lite trög. Skönt dock att känna att jag inte är alltför långt ifrån min älskade triathlonvärld när jag får småprata med diverse domare, speaker, folk från förbundet, klubbkompisar och andra triathlonvänner. Men jag var avundsjuk! Kanske inte på 18 mil cykel och att leva på sliskiga konstgjorda saker en hel dag, men på att stå på startlinjen och höra Kentas ”Idag är jag stark”, på simningen, växlingar, att få pepp från publiken och få gå i mål. Tur att jag fått smygstarta lite!

I lördags avgjordes ett lokalt triathlonlopp, nämligen Flen Triathlon. En tävling där supersprint (400 meter simning, 20 km cykel och 5 km löpning) var distansen och jag hade kikat lite på det redan innan jag födde barn. Kanske, kanske… Några dagar innan bestämde jag mig för att anmäla mig men på tävlingsdagens morgon hade jag ångrat mig. Jag var så sjukt nervös! Lite oklart varför egentligen, det var ett litet lopp och jag vet hur det går till. En klubbkompis sa till mig att jag kunde vara helt avslappnad – det var ingen som hade det minsta förväntningar på mig. Utom jag själv då… Och det borde jag inte ens behövt ha eftersom jag som sagt nyss fött barn. Men jag har alltid haft svårt för lokala lopp, jag sätter större press på mig själv när jag inte kan försvinna i mängden.

Inte förrän simningen  (gick jättebra, lättnavigerat och jag fick bra rytm i simningen) och första varvet (av fyra) på cyklingen var avklarat släppte nervositeten och det var bara roligt! T1 gick jättebra och när jag väl började känna mjölksyran i kroppen och pulsen sköt i taket så kände jag hur mycket jag älskar att tävla och ta ut mig. Jag var i ledningen fram till tredje varvet på cykeln, sen blev jag omkörd av min klubbkompis Angelica – men hon är superstark (och inte nyförlöst) så något annat hade jag inte väntat mig. Löpningen gick tungt! Inte helt oväntat kanske – med tre lugna joggingpass det senaste halvåret i bagaget… Ovant dock, jag är van att känna mig stark på löpningen, det gjorde jag definitivt inte nu. Dessutom kände jag att bäckenbotten inte riktigt orkade med löpningen när jag var trött i kroppen redan när jag började. Tiden i mål ser inte så illa ut, men eftersom det inte riktigt var 5 km så blev facit runt 4,40-tempo. Vi var riktigt många från klubben som var med och det var jättekul att kunna peppa varandra under loppet. Jag gick i mål på 2:a plats med en helt okej känsla.

I onsdags var det dags igen. Kalmar Mini Tri – loppet jag anmälde mig till redan i våras för att jag behövde uppmuntran när jag kände mig som mest som en valross. Jag tänkte att om jag inte kan köra så får det vara värt anmälningsavgiften ändå bara för att jag skulle få känna mig uppmuntrad. Men det gick att köra. Distansen är lite udda: 520 meter simning, 18 km cykel och 4,2 km löpning. Ungehör som en tiondels IM.

Som vanligt amning innan start (det var sjukt dyrt att köpa sport-bh som går att amma i, men jag har stor nytta av det) och jag fick flera gulliga kommentarer av folk i publiken när jag satt på en bänk med våtdräkten uppdragen till midjan och ammade. Med Björn Mortensen som speaker, Kalmar som tävlingsplats och ”Idag är jag stark” innan start kunde jag få lite IM-feeling. Vädret var fint och varmt och allt var härligt. Starten gick och i ungefär två sekunder hann jag tänka att det här gick ju smidigt. Sen blev jag översimmad av typ fyra karlar och svalde halva Kalmarsund. Eftersom samma folk försökte trycka ner mig flera gånger och det var allmänt stökigt och trassligt gick det åt en hel del energi åt att försöka sparka mig loss och bibehålla något slags lugn så simningen blev inte dagens bästa gren. Det gick inte direkt dåligt heller, hyfsat blir betyget. En bra T1, inget krångel  (förutom att jag fortfarande inte tagit tag i att lära mig ha skorna klara på pedalerna) och ut på cykeln. Blev per omgående omcyklad på insidan – herregud vad somliga har dålig koll. Cyklingen kändes jättebra, lättcyklat men ingen superrolig bana. Man cyklade första biten på IM-cyklingens fastlandsloop och vände. På väg tillbaka var det sjukt mycket drafting framför mig och i ren ilska över det och över att MC-domaren som övervakade det hela inte gav dem straff så trampade jag på så pass att jag snittade drygt 35 km/h vilket är jättesnabbt för att vara jag. Även T2 gick smidigt och så ut på löpningen. Jag gick ut ganska hårt för nu ville jag jaga lite även om jag såklart hade lite dålig koll på min kapacitet. Det gick jättebra – i typ 2 km, sen blev det tungt. Jag höll dock ihop det hyfsat och lyckades snitta 4,15-fart – en klar förbättring jämfört med Flen. Det blev till slut en 6:e-plats i tävlingsklassen vilket jag är jättenöjd med! Finaste kommentaren fick jag efteråt när en liten gullig och glad tant kom fram till mig och sa: ”Vad duktig du är – först ammar du och sen springer du!” Jag blev så glad över en så snäll och spontan kommentar från en okänd kvinna.

Igår sprang barnen Ironkids som var ett trevligt arrangemang utan tidtagning med fokus på glädje. Båda barnen var supernöjda! 

Kommentera





Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade