Träning, mat och funderingar

Imorgon börjar mitt nya liv! Eller ja, riktigt så dramatiskt kanske man inte behöver uttrycka det. Men jag tror att jag behöver maxa mitt näringsintag lite och förmodligen äter jag också lite för lite emellanåt eftersom energin tar slut bums och jag blir ohyggligt hungrig på olämpliga tider. Så nu ska jag äta ägg! Det har jag tänkt en längre tid, men steget till att faktiskt koka dem och ta med till jobbet visade sig vara stort. Idag kom dock tanken upp igen, olyckligtvis för Rickard så var det när jag stod i duschen så det var någon annan som fick koka dem åt mig. Så nu är meningen att jag ska stoppa i mig ett ägg, förslagsvis på förmiddagen där jag har problem att lägga upp ätandet. Jag är en riktig frukostmänniska och vaknar jättehungrig varje dag. Därför är jag inte det minsta hungrig vid mitt ganska tidiga förmiddagsfika på jobbet och får bara i mig en frukt. Problemet uppstår någon timme före lunch, när bränslet tar slut och jag blir så hungrig så jag är svimfärdig. Mina kollegor skrattar åt mig när jag försöker smyga till mig kex och skorpor från köket. Men jag tänkte att ett ägg är ju ganska litet, det borde jag orka äta klockan nio och så ska jag se om det hjälper. Spännande läsning va?…

Idag var jag på spinning på Friskis. Jag hatar spinning! Då kan man ju sannerligen fråga sig varför jag väljer att köra det, men det är ju nu så en gång för alla att jag är tävlingsmänniska och jag behöver bli mycket bättre på cykel eftersom det är så pass utslagsgivande i triathlon. Men våren låter vänta på sig och jag tänker inte ta ut min lilla racer förrän det är finare på vägarna så jag köpte ett klippkort på Friskis. Grejen är den att jag vill gärna vara bra på saker och ting direkt och när jag klev in på Friskis kände jag mig helt bortkommen. Jag visste inte var omklädningsrummen var, jag fick en pytteliten inplastad lapp i handen och bara ”Jaha, förväntas jag veta vad jag ska ha den här till?” och så ska jag avslöja en sak som kanske kan vara svårt att tro – jag kan bli blyg och idag blev jag blyg. Jag är inte van vid gruppträning och de gånger jag tränar i grupp så gör jag det med människor jag känner – så var det inte idag. Känner jag mig lite osäker kan jag känna mig blyg och bortkommen, men nu är första passet avklarat och nio kvar.

Förresten, jag visste inte att man tränar för att vara duktig? Visserligen verkar vissa av mina kollegor tro att jag tränar bara för att ge dem dåligt samvete, men det får stå för dem. Men tränar man inte för att det är kul? Eller för att bli bättre/snabbare/starkare? I omklädningsrummet hörde jag flera som sa till varandra att ”Nu har jag varit duktig!”. Men så kanske det är?

2 kommentarer

  • Maria, 18 mars, 2013

    Det där med att ”vara duktig” är jämförbart med vad en del tror om mina studier. Lite att jag pluggar en massa för att ”vara duktig” men så är det ju inte alls! Jag är galet vetgirig inom ett särskilt område och att det rullar in en massa hp kommer liksom på köpet. Jag gör det inte för att vara/verka duktig och definitivt inte för att få andra att känna sig sämre!

  • Nissetroll, 22 mars, 2013

    Egentligen är det ju jättekonstigt att folk faktiskt tror att man skulle lägga ner så mycket tid och energi på något om det inte var för sin egen skull. Jag förstår dig helt och fullt, har också drömmar om att plugga allt möjligt, men eftersom jag vill så mycket så är det träningen som jag klarar av att hinna med just nu i livet. Men plugga mer ska jag absolut!

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.