Tjejvättern 2015

Halvvättern skulle jag köra i år, inget mer. Men så fick jag chansen att köra för Team Skoda (Skoda Cycling Team) på Tjejvättern och hakade på, det verkade kul! Men ju närmare startdagen vi kom desto mindre roligt kändes det. Jag missade ju större delen av vår kickoff på grund av halsont och feber och med det försvann nästan en hel vecka av träning. Sonens åttaårsfirande och simavslutning la beslag på ytterligare några dagar och sen fick jag ju ont i ett knä! Trodde jag skulle missa både maran och cykellopp med tanke på hur ont jag hade i knäet men som ni kunde läsa i racerapporten efter maran så blev ju knäet mirakulöst bra efter 42 km löpning…

Däremot blev det bara en pyttesväng med cykeln den här veckan och jag vågade inte nämna för teamet att jag i princip inte cyklat på fyra veckor… Men jag blev mer och mer nervös över planerat tempo och taktik och jag bröt ihop lite när jag förstod att jag inte fick ha energi i min lilla ramväska och inte hade jag någon vit sport-bh heller. Nog för att jag gillar att jaga upp mig lite, men nu var det knappt någon hejd på det.

Nåja, jag kom på plats i Motala i morse, med alla saker med mig. Något virrig hittade jag även teamet och vi gjorde oss klara för start. Vi hade bestämda platser i klungan och när jag presenterade mig för en av tjejerna så svarade hon ”Jag hoppas du är van vid att köra i klunga, annars kommer jag skälla på dig!” Åh herregud, vad hade jag gett mig in på? Det visade sig dock sen att det var rätt skönt att det fanns folk i klungan som styrde upp och höll ordning.

Starten gick och vi rullade iväg bakom motorcykeln. Det gick sakta och inte gick det mycket fortare när den släppte av oss för det var smal och krokig väg och massor av cyklister. Jag fick lite skäll för att jag höll för stora avstånd, men herregud – jag ville ju ha viss bromsmarginal för alla yra tanter som for fram kors och tvärs! Vi kom ut på bättre väg och det rullade på bra och gick lätt! Så småningom kom vi fram till Omberg – en backe som visade sig vara grymt överskattad för så tuff som jag trodde den skulle vara var den inte. Däremot blev det lite halvt kaos då ett par tjejer välte framför oss och drog med en av våra tjejer i fallet. Det gick dock bra och vi kunde köra vidare. Sen började det gå nedför. Det var inte speciellt brant, men slingrigt och smalt och eftersom det regnade just då så blev det halt. När en tant vinglade in framför mig blev jag tvungen att bromsa hårt och fick en rejäl sladd (när jag berättade det för sambon fick jag skäll: ”jag har ju sagt att du ska lära dig bromsa med frambromsen!). Jag höll mig uppe men blev rejält skrämd och det gjorde inga underverk för mitt hariga cykelhjärta. Hann få lite rop om att jag släppte för stor lucka innan jag insåg att det var bättre jag låg som svans en bit tills det blev bredare (och torrare) väg. Det blev det sen och jag började vara med och rotera igen. Fick flera gånger tillsägelser om att sakta ner när jag låg i tät – kan säga att just det inte låg på min lista över möjliga saker som kunde hända under loppet… Rätt skönt dock att känna att benen orkade fint, förutom att min feghet krånglade till det några gånger så drog jag inte ner tempot på grund av orken i alla fall. Jag orkade till och med hjälpa till att täppa till luckor några gånger.

Vi fick typiskt nog en punka, men den gick ganska fort att laga. På några ställen längs banan var det ganska rörigt med lite halvdålig vägvisning och dåligt placerade depåer (vi stannade inte någon gång, men en var man tvungen att köra rakt igenom och en låg på vänster sida så massor av tjejer svängde ut rakt framför oss när de skulle in i depå) och så var det ju väldigt mycket folk att köra om.

Vi hade instruerats i hur vi skulle kommunicera med andra cyklister och jag vet inte hur många gånger idag jag har ropat ”vi kör om till vänster, stor klunga kommer till vänster, tack så mycket, tack tack, bra kört tjejer”.

Vi rullade in i mål på 3,04, lite besvikna över tiden men samtidigt väldigt nöjda. Det hade varit farligt att köra fortare än vi gjorde idag med så mycket folk ute på banan. Vi var ett bra gäng som peppade varandra och hjälptes åt och (förutom när jag var livrädd) jag hade kul! Det var mäktigt att köra i en grupp sådär, där alla hade likadana kläder och verkligen hörde ihop. Jag fick med mig en extra dos cykelsjälvförtroende också – jag var mycket starkare än jag trodde!

image

image

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.