Tillbaka till livet!

Så känns det faktiskt! Visserligen blir jag nojig och tänker att det kanske är något fel med graviditeten när jag mår bättre, men ändå – jag mår bättre! Jag är fortfarande trött och illamående men den där alldeles förlamande tröttheten har släppt och illamåendet är lite mer under kontroll – häromdagen klarade jag mig i 2,5 timme på jobbet utan att stoppa något i munnen och ändå blev jag varken matt eller kräkfärdig. Det går bättre att träna och det är så skönt att få känna sig lite stark då och då.

När kroppen fungerar (vilket den ju gjort hela tiden såklart, den talar ju väldigt tydligt om exakt hur den vill ha det) mår jag mentalt så mycket bättre, jag älskar ju att röra på mig. Jag har varit ute och sprungit distans med löparklubben, simningen känns helt okej även om flåset begränsar mig och (peppar peppar…) fogarna är under kontroll.

På torsdags på simningen skulle vi köra brutna 100:ingar på tid och jag ville verkligen inte! Jag är ju rätt mycket tävlingsmänniska och ville inte ha några siffror svart på vitt – jag är ju tung och otränad. Men jag vill heller inte gnälla eller ha specialbehandling så jag körde. Ställde in mig på sämsta tänkbara tid men blev faktiskt glatt överraskad. Körde två av fyra hundringar på 1,22 och även om det inte är supertider så är det bra med tanke på hur hösten sett ut – och hur jag ser ut ;-). 

Idag har jag varit ute på Sörmlandsleden och sprungit. Det går inte så fort när jag springer för två, jag går i branta uppförsbackar för att jag inte tycker det är behagligt när det blir för högintensivt och kisspauserna är ganska frekventa. Men jag älskar att springa i skogen, idag strålade en blek decembersol och det var så härligt! Tror visserligen att jag drog på mig en liten bristning i ena vaden, men det går väl över endera dagen. Idag kände jag mig riktigt pigg i kroppen, det är så stor skillnad jämfört med den första trimestern när jag mest släpade mig fram. 

Julafton var mysig och trevlig. Jag hade gärna sprungit på förmiddagen men jag vågar inte utmana ödet och träna för många dagar i sträck. Det blev en långpromenad med hela familjen istället, dottern på cykel men vi andra gick. Vi plockade granris och kottar till dukningen och jag blev riktigt nöjd när vi kom hem och jag hade fixat klart i köket.

Imorgon ska jag cykla mtb med min klubbkompis Andreas. Han är toppen att träna ihop med och börjar få in vanan att dra mig och ge mig energi och vatten när mitt har tagit slut och jag väggar – att han står ut?! Det är roligt med sällskap så jag ser fram emot morgondagens pass. Ska bli spännande att se om cyklingen också känns bättre. 

Jag försöker se all träning som funkar som en bonus och inte grubbla så mycket över minskad träningsmängd. Hittills funkar det fint! Nu innan jul var det ganska skönt att slippa bli stressad över träning som skulle planeras in och istället bara koncentrera mig på barnens gympaavslutningar, klassdiscon, Luciatåg, balettuppvisningar, simtävlingar och storföreställningar. Justhar jag inte ork att klämma in träning när det är stressigt och då låter jag bli – utan att bli stressad. Sen får jag ta vecka för vecka, just nu känns det jättebra och då går jag på det. Jag får anpassa mig vartefter veckorna går.

Naprapatbesöket jag gjorde var lite av en besvikelse. Inte helt ogjort för lite övningar fick jag med mig, men det var lite ostrukturerat och jag hade önskat lite mer tips, råd och svar på frågor. Men jag har fått tips om en PT här i stan som ska vara duktig på mammaträning så jag kanske provar att kontakta henne om jag känner att behovet skulle uppstå.

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.