Tenson Tjörn Triathlon 11.3 – Racerapport

DCIM101GOPRO

Vi åkte ner till Tjörn på torsdagskvällen för att barnen skulle få en heldag med lugn och ro och lek på fredagen så att det inte bara blev bilåkande för deras del. Det var mörkt utanför Träningskliniken när vi anlände, men vi börjar ha bra rutiner nu så jag och barnen bäddade och sambon satte upp förtältet. Vi sov gott allihopa men eftersom gräsmattan vi campade på är omgiven av diverse verkstäder så vaknade jag tidigt, jättetidigt, av allt oljud. Resten av familjen sov dock vidare ett par timmar till så jag njöt av att bara ligga och dra mig och läsa länge i lugn (nåja…) och ro. Vi fördrev tiden på fredagen med en biltur runt cykelbanan för att jag skulle få friska upp minnet lite (helt bortkastat eftersom jag fegar ur i alla nedförsbackar vare sig jag vet hur de ser ut eller inte…), ett besök i ett mysigt bageri och så några omgångar bergsklättring.

När klockan var åtta på kvällen hade jag packat klart alla saker, blandat all vätska, varit på racemöte och ätit allt jag hade tänkt – vet inte när det hände att jag var klar i tid med allt sådant. Gick och la mig hyfsat tidigt och sov riktigt bra. Vaknade 05.30 till regnets trummande på husvagnstaket, det kan ju vara mysigt om man inte vet att man förväntas simma, cykla och springa i det vädret. Åt frukost, gick på toa, tog en snabb dusch – allt enligt mina vanliga rutiner. Kvällen innan hade jag insett att jag skulle få svårt att få med både min låda till växlingsområdet och min ryggsäck med överdragskläder på cykeln ner till tävlingsområdet så vi hade bestämt att sambon skulle cykla med och ta mina saker i cykelkärran. Det var bara någon kilometer till incheckningen och barnen brukar varken vara lättväckta eller vakna tidigt så vi räknade med att sambon skulle hinna tillbaka innan de vaknade. Dock hade förberett barnen på att OM de skulle vakna så skulle pappa vara tillbaka absolut senast om 10 minuter (till sonen)/ lika lång stund som ett avsnitt av Charlie och Lola (till dottern). De vaknade inte och det var ju skönt, inte minst för sambon som skulle ha med barnen utomhus hela dagen och då kan det ju onekligen vara skönt om de är hyfsat pigga.

Nere vid växlingsområdet duggregnade det lite, men blåste desto mer. Riktigt ruggigt var det och det var inte jättehärligt att behöva lätta på kläderna vid märkningen. Visserligen var det vaderna som skulle märkas, men jag valde att också köra med Lena Karlssons initialer (och en smiley) på armen så jag fick skala av lite kläder. Tre kilometer jogg senare kände jag mig betydligt piggare och varmare, åt lite yoghurt och kollade en gång till att allt var på sin plats vid min cykel. Det var meningen att alla skulle promenera tillsammans till starten, efter en bil med musikanläggning, men det hela drog ut på tiden. En kvart efter utsatt tid hade vi fortfarande inte börjat gå och jag blev stressad. Till slut gick vi i alla fall, men då gick det så sakta så halvvägs gick jag före för att komma fram någon gång. Jag gick in på Akvarellmuseet för att ta av mig på överkroppen och dra upp dräkten (brukar bara ha den på upp till midjan tills jag har värmt upp och varit på toa) och upptäcker att jag fått på den bakochfram! Bara att slita av sig naken bakom en trappa och vända på eländet. Just som jag fått av mig allt så kikar jag ut genom de stora glasrutorna och får syn på några stugor liksom bakom museet och där, i ett stort fönster, står en man med handduk runt höfterna och tittar, rätt häpet, på mig. Kan jag tro det, men det får jag bjuda på. Till slut har jag korvat på mig det jag ska, smörjer in mig med liniment och annat kladd och drar på mig våtdräkten. Eftersom jag har lovat Lotta att hänga i baren med våtdräkt på tillsammans med några andra (till en film) så ber jag henne om hjälp med dragkedjan. Hon sliter och drar bakom ryggen på mig och frågar efter en stund, med lite behärskad oro i rösten, om dragkedjan brukar hoppa ur. Jag talar om att det har den aldrig gjort och hon fortsätter kämpa. Efter ytterligare en stund börjar jag ana en viss skräck i rösten när hon meddelar att dragkedjan nog har hoppat ur och att hon inte vet hur hon ska få ihop den. Då kommer jag, som av någon oklar anledning inte varit det minsta orolig, på en bra sak – min dräkt knäpper man uppifrån och ner… Stackars Lotta, det hade ju varit fint om jag hade kommit ihåg att upplysa henne och det från början kanske…

Så småningom var det dags att dra sig ner mot stranden och starten, det var riktigt kyligt i sanden och jag frös om fötterna. Hade, förutom de 3 kilometerna borta vid starten, även sprungit lite till så jag hoppade faktiskt över insimmet för att jag tyckte det var kallt. Gick dock ut i vattnet och blötte huvudet för att vänja kroppen lite vid temperaturen. Familjen hade nu vaknat och kommit till starten, pussade lite barnen och gjorde mig klar för start.

DCIM101GOPRO

DCIM101GOPRO

DCIM101GOPRO

Starten gick och jag tyckte att det kändes bra. Hela simningen var jag nöjd med, men när jag såg tiden blev jag besviken. Jag simmade två minuter långsammare än förra året trots att jag tyckte jag simmade dåligt och ofokuserat då. Men jag har hört flera som hade sämre tid i år trots att känslan sa något annat så banan kanske inte var identisk. Vi har varit väldigt lite på Västkusten sedan vi fick barn och precis som förra året blev jag överraskad av hur himla salt vattnet är! Får man en kallsup där har man väl säkrat saltintaget för resten av dagen.

När jag kom upp ur vattnet märkte jag att det regnade rätt rejält, typiskt också! Jag var verkligen inte sugen på en Motala i repris. Därför hade jag väl längst tid i T1 av alla i tävlingsklassen tror jag, jag krånglade på armvärmare, vindväst samt en kortärmad cykeltröja med vindjacka i fickan på ryggen. På fötterna rullade jag på tjocka yllesockor som jag brukar ha när jag åker skidor, men herregud vad de luddade av sig när de var blöta – jag hade ludd till och med på glasögonen. På händerna hade jag tunna handskar med sjukhushandskar ovanpå, allt för att slippa tappa känseln i fingrarna. Jag var nog ingen vacker syn precis, men jag frös i alla fall inte. Första timmen på cyklingen regnade det mycket och jag cyklade dåligt. Försökte äta och dricka som planerat och vara nöjd över att jag inte frös trots att jag var genomblöt. Veckan innan hade jag haft en förkylning som jag visserligen kände mig frisk ifrån, men jösses vad jag snorade när jag cyklade – kände mig inte så värst fräsch med snuvan rinnande över halva ansiktet. Efter en halvtimme hade jag blivit omkörd av i stort sett alla tjejer i tävlingsklassen (de som inte redan var före mig när simningen var avklarad) men jag försökte att inte stressa upp mig utan gneta på i mitt tempo. Så småningom avtog regnet och mot slutet av cyklingen kände jag mig varm. Då hade jag faktiskt lyckats cykla om ungefär två (!!) av tjejerna i min klass, hör inte till vanligheterna när det gäller mig. Rullade in mot T2 och kände mig hyfsat pigg men ändå nöjd med cyklingen. Det hade varit regnigt och blåsigt, men jag upplevde det nog som att blåsten var värre förra året.

DCIM101GOPRO

Under tiden jag var ute och cyklade hade barnen avverkat sitt Kids Race, synd att jag missade det men bra att det inte låg på söndagseftermiddagen som det gjorde förra året.

DCIM101GOPRO

DCIM101GOPRO

Det tog ju lite tid i T2 också eftersom jag hade en del kläder att skala av och inte kunde jag springa i mina tjocka strumpor heller. När jag väl stack ut på löpningen hade fötterna domnat lite, men det gick över fortare än i Motala. Jag kände mig ganska stark på löpningen och det var skönt eftersom banan är lite brutal med många korta och branta backar. Eftersom växlingarna hade tagit tid och simningen var långsammare än beräknat så kändes det svårt att komma under 5 timmar, men jag bestämde mig för att streta på och försöka eftersom det kändes så pass bra. Jag fick många peppande tillrop från medtävlare och försökte peppa andra så mycket jag orkade också även om det nog mest kanske blev någon slags stön. Försökte köra efter devisen ”Race with a smile” men var nog lite trött för det på slutet. Var riktigt skönt att få sista varvbandet och kunna tänka för varje backe att det var sista gången jag körde den och när jag för sista gången svängde in mot Södra Hamnen och målområdet insåg jag att jag skulle klara att komma in på under 5 timmar, två veckor efter min första Ironman och med en förkylning som återhämtning. Sprang leende i mål på 4,55, fick en massa kramar i mål och behövde alls inte sitta på en stol efter målet. Jag åt två päron och mådde bättre efter en tävling än jag gjort på länge – så himla skönt!

Nu är triathlonsäsongen över för i år och det kräver kanske en liten summering i ett eget inlägg framöver, men först ska jag sikta fram mot Lidingöloppet som alltid brukar vara jätteroligt!

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.