Stockholm Marathon 2016 – The true story

Ja, vad säger man? Jag klarade inte ens SM-kvalgränsen till nästa år. Men vi kanske ska ta det från början…

Kroppen kändes som sagt lite tung innan, förmodligen på grund av kolhydrater och vätska men också för att det (igen!) var en dålig tid i månaden rent hormonmässigt. Jag vill inte skylla på det, alla tjejer har ju hormoner som ändrar sig över tid, men det är tröttsamt när jag inte lyckas medicinera bort de värsta svängningarna. Uppladdningen har väl kanske inte varit optimal heller, med mycket stress och halvdålig sömn under våren, dessutom ställde ju den där långvariga influensan till det. Men förutom det kändes det helt okej, det enda var väl att jag vaknade upp med ont i en vad i fredags morse. Vad som hänt med den är mycket oklart då jag uppenbarligen vilat mig till det. Jag blev så nervös att det var något med hälsenan att mina kollegor meddelande mig att om jag inte slutade klämma på hälsenan så skulle jag helt klart få problem med den…

Masserade vaden med RHB-stift och hoppades på det bästa, blandade min dricka och så bäddade vi ner oss i vår cell på Långholmen.

image

image

image

Jag sov inget vidare men det kändes ändå helt okej när jag vaknade på lördagsmorgonen. Vi åt frukost och sen tog sambon bilen in till Stadion för att lämna min dricka medan jag smörjde in mig med diverse salvor: Ringblomssalva (mot skavsår, får jag med andra ord använda lite här och var), Arnicasalva (som liniment) samt solkräm.

När han kom tillbaka åkte vi in med T-banan och sambon satte sig och solade på Stadions läktare medan jag förberedde mig för loppet. Joggade 3 km i Lill-Jansskogen, mjukade lite och begav mig till starten. I starten är det alltid mäktigt, mycket folk och kokande stämning. Startskottet gick och vi var iväg. Jag hade ett mellantidsarmband och ambitionen var att absolut inte gå ut för snabbt utan hålla max sub3-tempo. Benen kändes inte så pigga som jag hoppats, men första milen gick okej. Sen blev jag omsprungen av sub3-farthållarna och det var en ren skräckupplevelse! Plötsligt var jag omgiven av runt hundra testosteronstinna karlar som sprang mer med armbågarna än med benen och som dessutom var något huvud längre än vad jag är – klaustrofobi! Jag lyckades ta mig ut mot kanten av banan och då gick det bättre. Jag försökte inte hänga på för jag kände att den farten inte fanns i kroppen. Visserligen förstod jag att jag inte skulle klara sub3, men jag var inte beredd på att det skulle bli så otroligt tungt. Mellan 20 och 28 km var loppet en nära döden-upplevelse, sen ljusnade det något men det var tunga ben som tog mig framåt. Jag sprang till slut i mål på 3,11 – inte nöjd med tiden men med pannbenet som tog mig runt. Trots värme och en hel del motvind, speciellt över Västerbron, höll jag kroppen hyfsat i balans tror jag. Inget blodtrycksfall och inget illamående efteråt – skönt!

En kommentar

  • Staffan, 13 juni, 2016

    Ännu en genomförd mara ändå och som sagt du har inte haft så en bra uppladdning under våren så med tanke på det var det bra presterat! Det var ju inte många tjejer som sprang under tre timmar i år och jag skulle tro att det inte är så många av dem som också satsar på triathlon. Det var trevligt att hälsa där i början i alla fall :-)

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.