Stockholm Marathon 2015 – the true story

Här har det varit lite tyst ett tag, det beror mest på att jag varit väldigt upptagen med att tycka synd om mig själv. För som sagt, det kan ju inte vara så att allt flyter på… Först halsont som gick över för att sedan återkomma när jag tränat ett par dagar. Sedan vilade jag några dagar igen innan det blev en skön liten 14 km-runda i skogen förra söndagen, kroppen kändes fin och benen pigga. Jag vaknade upp med samma känsla i kroppen på måndagen (nåja, inte pigg kanske men inga konstiga känningar i kroppen), men sedan hände det något. Under dagen på jobbet i måndags fick jag ont i knäet och det blev värre och värre. Jag har aldrig haft besvär med det tidigare och nu hade jag ju knappt ens tränat på två veckor. Det var på insidan av höger knä som smärtan satt och till slut hade jag så ont så jag mådde illa. Tog en värktablett och stapplade hem, men på kvällen och morgonen efter kändes det lite bättre. På tisdagen var jag på strokenätverksträff i Eskilstuna och satt i princip stilla hela dagen. Samma sak nu, knäet blev värre och värre och jag tog mig knappt till bilen när vi skulle åka hem. Jag fick bita ihop eftersom det var sonens födelsedag och vi hade gäster, men nu gjorde det ont att böja knäet och jag kunde inte gå utan att halta. Rätt deppigt var det då, Stockholm Marathon kändes rätt långt borta. Dagen efter var jag ledig så dottern fick hänga med mig runt på diverse sjukbesök, stackarn. Jag fick en tid på VC och träffade en läkare som var både trevlig och vettig, dessutom hade han varit tävlingslöpare. Han kunde tack och lov bekräfta det som jag själv misstänkt, att det inte var något fel i knäleden. Problemen satt i ett muskelfäste som sitter på insidan av knäet, strax nedanför knäleden. Det är tre muskler som fäster där och det ser lite ut som en gåsfot, därför kallas fästet för Pes Anserinus (gåsfoten). Nu gjorde det ju för all del inte mindre ont för att jag fick en diagnos, men det var grymt skönt att kunna utesluta till exempel menisken.

Jag fick tid hos två olika sjukgymnaster som jag känner under dagen för att uttömma alla åsikter och råd. Det blev riktigt bra med justering av ryggen samt lite värmande ultraljud hos den ena och lite övningar hos den andra. Läkaren bidrog med antiinflammatoriska som skulle vara snälla mot magen. Torsdagen gick också, knäet blev bättre och jag gav inte upp tanken på maran (ja, ni tycker säkert att jag är galen, men det bjuder jag på…). Vi bestämde oss för att åka upp som planerat på fredagen och att jag skulle värma upp, starta och sen bryta om det gjorde ont.

Och efter den här lilla nätta inledningen kan jag ju kanske börja berättelsen om själva loppet…

Det är grymt skönt att starta i SM-klassen och vara seedad till första startgruppen eftersom man då får hänga på Stadion istället för utomhus, man har varma omklädningsrum, riktiga toaletter och behöver inte trängas i starten. I mitt omklädningsrum hade vi jättetrevligt och lite hysteriskt när vi skulle försöka reda ut väderförhållanden och lämplig klädsel. Armvärmare, t-shirts, vantar och underställströjor åkte på och av, berättelser om kylslagna lopp blandades med allmänt småprat och det var allmänt högt i tak. Jag gnodde in mig som tokig med Linnex på alla tänkbara ställen jag eventuellt skulle kunna få ont på och det brände som fasen. Jag fick även under dagen rollen som omklädningsrummets Skalman då jag kunde trolla fram det mesta till mina medtävlare, bland annat extra handduk, deo, värktabletter, bananer och hjälp med tidtagningschip.

Egen vätska hade jag lämnat in på morgonen för utkörning till de olika kontrollerna, cola med elektrolyter.

image

Några minuter innan start klev vi ut från Stadion och blev slussade in i startfållan framifrån, lyx. Jag hade linne och vantar och det var lite kyligt. Strax innan startskottet var alla tvungna att backa och helt plötsligt befann jag mig inklämd allra längst fram tillsammans med de utländska elitherrarna – inte riktigt meningen… Bakåt var det helt packat så jag fick snällt stå kvar.

image

Startskottet gick och vi var iväg. Så underbar känsla, det går nog inte riktigt att förstå om man inte har testat på något liknande. Det går otroligt lätt i början och jag kämpade hårt för att inte springa för snabbt, men lyckades inte så bra. Lät benen rulla på men försökte ta det lugnt. Vädret var bra, lätt lätt duggregn och lagom temperatur, dock väldigt blåsigt. Första varvet, ca 17 km, rullade på utan några större konstigheter och knäet skötte sig fint, det var bara vid något tillfälle när jag kom emot med andra knäet som det var lite ömt.

Vi hade som tur var inte motvind över Västerbron, men det hade vi ut mot Djurgården, rätt kämpigt. Jag passerade halvmaran på runt 1,28,40 och det var helt okej. Nu började det bli lite kämpigt och regnet tilltog. Den kuperade biten ute på Djurgården gick rätt bra och jag kände mig hyfsat stark. Men sedan hände något. Jag brukar tycka att maran är värst mellan typ 22 och 28 km, sen brukar det lätta lite, åtminstone mentalt efter 30 km. Men nu var det precis tvärtom – någonstans mellan 28 och 30 km tog benen slut, jag stumnade totalt. Vaderna var som bly och inte långt efter kröp samma känsla sig på i framsida lår. Jag började tappa rejält och när jag stapplade uppför bron för andra gången blev jag omsprungen av den första 3 h-farthållaren och gjorde ett tappert försök att hänga på men hade ingen chans. Nere vid Rålambshovsparken fick jag möjligen tillbaka lite ork, men det var kortvarigt och jag ville bara stanna och gå. Hade dock kvar ett visst hopp om att klara sub 3 h, men det visade sig efteråt att det berodde på att min klocka hade svårt att hålla reda på kilometertiden. Regnet öste ner, vattnet flöt fram och jag bjuder på en mycket suddig bild på en inte alldeles pigg löpare.

image

De sista kilometrarna går liksom bara uppför och jag har aldrig haft så tunga ben förut. När min klocka visade 40 km hade jag 2,51 vilket gjorde att det var möjligt att klara tiden, men tyvärr kom loppets 40 km-markering ungefär 600 meter senare så det var kört. Bet ihop och försökte låta benen trumma på (haha, snarare stappla på) och till slut dök Stadion upp och jag kunde utmattad svänga in på löparbanorna och kämpa mig runt och in i mål. Genomblöt och utpumpad. Jag fick medalj, foliefilt, t-shirt och en påse med diverse att äta och dricka. Sjukt skönt att slippa gå med strömmen ända ner till Östermalms IP! Jag fick en lapp som visade att jag var topp 30 i damklassen och fick ett paket för detta, sedan var det raka vägen in i duschen. Det fanns varmvatten! Underbart! Dusch, lite frukt och så analysera loppet med mina medtävlare. Om mitt tapp berodde på den miserabla uppladdningen med hals- och knäont, att jag gick ut för hårt, att jag fick i mig för dåligt med energi vet jag inte. Kanske en kombination, kanske något annat. Men men, 3,01,38 är ingen dålig tid och jag blev 30:e dam totalt och 14:e på SM. Min klocka visade ett snitt på 4,13/km medan resultatlistan visade 4,19/km – kanske inte så konstigt att det blev lite svårt att kalkylera tider i huvudet. Jag kan avslöja att man inte är sitt allra smartaste efter några mils löpning heller…

Så här såg det ut i målet, blött och grått och jag har hunnit ur bild.

image

Idag har jag ont typ precis överallt – utom i knäet. Mycket märkligt. Nu är det sovdags men jag återkommer kanske med fler betraktelser från loppet om jag kommer på något jag glömt.

Nu ska det laddas om inför helgen då Tjejvättern och Halvvättern ska avverkas. Bra uppladdning även inför det, har inte cyklat på 17 dagar…

En kommentar

  • Hoffen, 2 juni, 2015

    Jäklar vad grym du är! Hade velat ha dina tider! Blir alltid impad av en kvinna som kan visa vad skåpet ska stå!

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.