Sommar!

Värmen kom smygande under söndagen i Väsby och sedan satte sommaren fart. Underbart såklart, härligt med sol och värme, men med värme kommer tyvärr också pollen. Nu dubblade jag dosen medicin för några veckor sedan så det har gått hyfsat men det känns. Jag känner det mest i ögonen och på andningen, blir sällan snuvig och det är ju skönt.

Dagen efter Väsby körde jag simning och på tisdagen blev det jogg till och från gymmet och ett maxpass ben. Jag vilade i onsdags men utgångsläget för att göra ett bra millopp på torsdagen var väl inte det bästa. Vi åkte ändå till Nyköping och Oppebylöpet, ett lopp där alla barn och ungdomar får pokal så barnen gillar det. Vädret var strålande, vi hade sällskap av trevliga grannar och dessutom mötte vi upp min kompis Hanna med familj på plats. Goda förutsättningar för trevlig social samvaro med andra ord, kanske sämre för ett bra lopp. Vi hade dessutom glömt halva matsäcken så jag fick klara mig utan min traditionsenliga yoghurt innan loppet. Barnens lopp gick fint och de var nöjda och jag var mer sugen på att ligga på en filt i solen än att tävla…

image

Men tävlas skulle det, jag behöver lite fartträning. 10 km stod på programmet och det var en pärs. Banan är ett kapitel i sig, jag är inte för våld men den som gjorde om banan (banan ändrades för ett par år sedan) borde få pisk eller något… (Och för känsliga läsare – föregående mening är inget jag på riktigt menar, det är bara sådant jag kan råka tänka på när det är riktigt jobbigt). Hur som helst, det är en tvåvarvsbana där cirka 3 kilometer per varv är uppför, segt uppför. Jag fattar ju såklart att uppför och nedför tar ut varandra när start och mål är på samma ställe, men nedförsbackarna är korta och branta och ger just ingen vila. Efter 4 kilometer mådde jag riktigt dåligt, med illamående, svårt att andas och lite frossa och jag har aldrig varit så nära att bryta vid varvning som jag var en kilometer senare. Benen var blytunga och jag tvivlade på om jag verkligen skulle ta mig runt hela vägen. Jag känner min kropp väl och vet oftast vad som är ”vanligt” jobbigt och när det är något utöver som inte är bra, men nu var jag tveksam. Jag hällde över mig lite vatten vid varvning och fortsatte, sänkte farten lite och tuggade på. Tog meter för meter, men inte gick det fort. Att jag inte skulle klara sub40 var jag smärtsamt medveten om, men inte trodde jag att jag skulle få svårt att klara under 41 minuter också. Stapplade i mål på 41,07 – helt slut och sjönk ihop i gräset. En koll på klockan och jag insåg att jag toppat ny maxpuls så jag maskade i alla fall inte, men jag var ju inte direkt i form… Jag kom 2:a i loppet fast det sa ju ingenting om min form, men familjen var glad över mitt pris.

image

Jag hade tempocykeln med mig och hade tänkt cykla de 6 milen hem, men det var jag inte i skick för så cykeln fick åka på taket hem också. Det blev vila igår och en underbar cykeltur på förmiddagen idag. Vi skulle till kompisar i Västerås så jag startade innan familjen och så plockade de upp mig i Eskilstuna. Strålande sol, blommande gullvivor längs vägen och ingen motvind – ibland njuter till och med jag av cykling ;-).

Imorgon blir det badpremiär, dottern meddelar att det är dags:

image

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.