SM i långdistans i Motala – Racerapport

Jaha, då ska jag försöka sammanfatta den gångna helgen i text. Gissar att det kommer att bli en lång berättelse, men jag gillar när andra skriver långa racerapporter så det är nog lugnt.

Veckan innan handlade ju väldigt mycket om vädret, gissar att alla vädersajter var välbesökta av tävlande och arrangörer. När prognosen en vecka innan visade 10 plusgrader och 20 mm regn så var jag fortfarande hyfsat lugn – den prognosen var det en vecka innan midsommarafton också och då kom inte en droppe regn. Men dagarna gick och prognosen stod fast, då började det kännas mindre kul. Jag började ställa in mig på en blöt och kall tävling vilket kändes lite jobbigt då jag tycker att det är lite läskigt att cykla när det är blött på marken – dessutom har jag läst att man lättare får punka när hjulen är blöta. Hemma fortsatte vi med de vanliga förberedelserna; packning enligt diverse checklistor, en repetition av hur man lossar hjulen och lagar punka (sambon som ser till att jag gör detta innan varje tävling, helst skulle jag själv bara vilja strunta i det och börja gråta och bryta tävlingen om jag får punka…), provsmaka av vilken saft som passar bäst att blanda salt i till cyklingen (det är ju det där med mina svårigheter med sportdryck), äta och dricka enligt planerna (just inga konstigheter, men mindre fibrer dagarna innan, lite extra energi och extra vätska och salt) och lite annat småplock.

DSC_2404

Till just den här tävlingen skulle faktiskt inte barnen följa med, något som visade sig vara ett bra beslut på grund av vädret, så när de var hämtade av mormor och morfar kopplade vi på husvagnen och rullade mot Motala. I Katrineholm sken solen, men ju närmare Motala vi kom desto mörkare blev himlen. Vi stannade till på vägen och köpte nya simglasögon, det är alltid skönt med nya till tävling så de inte blir så immiga.  När vi installerat oss på campingen åkte vi ner till tävlingsområdet för att hämta ut nummerlappen och kika runt lite.

Jag känner ju inte så många andra triathleter så det var väl mest Lena i LeWa:s tält som vi pratade med lite och så köpte jag mig en neoprenhuva att ha under badmössan eftersom det var ganska kallt. Vi åkte tillbaka till husvagnen och åt lite innan det var dags för racemötet. Jag äter alltid samma sak dagen innan tävling; ris och en kycklinggryta som alltid annars är jättegod men som känns som världens tråkigaste när jag liksom är ”tvungen” att äta den. Racemötet var visserligen ganska roligt, men väldigt ostrukturerat. De två som höll i det sa emot varandra hela tiden, de hade inte koll på hur många depåer det var på cykel- och löparbanan och överlag var det lite rörigt. De kunde ju såklart inte veta hur lufttemperaturen skulle vara och om det skulle bli simning eller inte, men resten av arrangemanget hade de nog kunnat haft bättre koll på. Jag kände mig ändå rätt trygg då Gun Alexandersson skulle vara överdomare och även Ann Josefsson var med på ett hörn – de damerna kan man lita på!

DSC_2408När jag kollade av de sista grejorna innan det var sovdags provade jag min nya huva för att försöka känna av om jag skulle klara av att simma med den utan att få kvävningskänslor och jag har aldrig känt mig så snygg förut ;-). Billigare än en ansiktslyftning men med ungefär samma effekt ;-).

Jag sov konstigt nog ganska bra och hade gärna legat kvar i sängen ett bra tag till när klockan ringde 05,40, men jag intalade mig själv att till kvällen skulle jag få krypa ner under en massa täcken och filtar, äta något gott och bara slappa. Vi rullade in på en parkering i Motala strax efter 06,30 och fick prata en stund med en morgonpigg man som var ute och städade centrum, han var nyfiken på tävlingen. Jag var orolig för åska under tävlingen, men vid incheckningen av cykeln lovade Gun mig att hon skulle cykla med mig hela vägen om det blev så ;-). Efter incheck av cykeln kollade jag var alla in och ut var en extra gång och sen värmde jag upp luftrören med några kilometers jogg. Kroppen kändes helt ok och det var skönt att röra på sig för att lindra nervositeten lite. En timme innan start kom beskedet att det skulle bli simning men att den var avkortad från 4000 meter till 3000 meter. Kändes bra tyckte jag, det hade inte varit så kul om det blivit duathlon istället för triathlon. När det började vara dags för avprickning vid simningen tog jag på vätdråkt, huva och så skulle jag ta på badmössan – som omedelbart gick sönder. Inga kvalitetsmössor direkt så det var inte direkt överraskande, träffade på en tjej till som också stod med en sprucken badmössa i handen. En snabb och trevlig funktionär fixade nya mössor till oss och nu var det dags att knalla mot start. Jag fick ta sats ett par minuter innan jag kastade mig i, mulet väder med 12 grader i luften och 16 i vattnet kan få även ett blötdjur som jag att tveka lite. Vattnet kändes så klart kallt, men inte ohanterbart. Simmade in några minuter och tyckte att det kändes bra, men jag blev väl inte superglad när de meddelade att de skulle skjuta en stund på starten – så skönt var det inte i vattnet. Sen skulle det sjungas nationalsången också eftersom det var SM, det hade ju annars kunnat vara trevligt om de gjort när vi stod på land.

Starten gick och jag hade lagt mig en bit bak i startfältet eftersom jag inte gillar när stora karlar försöker ta genvägen över mig, det var dock ett dåligt beslut eftersom det gick lite för sakta och jag inte riktigt kom fram som jag ville. Det var dock inga panikkänslor och efter en stund flöt det på riktigt bra. Tyckte att jag simmade hyfsat, men såg efteråt att jag simmade ca 6-7 minuter långsammare än planerat.

Jag frös inte när jag kom upp ur vattnet och eftersom jag inte tyckte att det var särskilt kallt i luften så bestämde jag mig för att det räckte med en kortärmad cykeltröja över tävlingsdräkten – jag hade simmat med armvärmare under våtdräkten. Kastade mig iväg ut på cyklingen och märkte att det regnade rätt rejält, bra att jag glömde ta på mig glasögon alltså.

När jag kommit ur själva stan och ut på Linköpingsvägen så kände jag att det var rejäl motvind – toppen… Stretade på, försökte komma igång med att dricka och äta men upptäckte ganska snart att händerna började bli stela av kylan. Vid yttre vändpunkt försökte jag ta en banan men den gled ur handen. Det var medvind på tillbakavägen vilket gjorde att jag var så kall att jag nästan grät när jag närmade mig inre vändpunkt. Jag ropade och frågade en domare om man fick ta emot en jacka vid privata langningen och fick ett ja till svar. Jag fick en tunn jacka av Rickard och kom på att jag hade engångshandskar i den lilla väskan med punkagrejor under sadeln. Fick med mycket möda på mig det, men det stoppet tog nog närmare 5 minuter. När jag startade upp igen var jag gråtfärdig och trodde på riktigt att tänderna skulle skallra sönder eller att jag skulle bita av mig tungan. Just då kändes tanken på att det var drygt 80 km kvar att cykla ganska tung. Det dröjde inte lång stund innan jag började må illa, jag brukar göra det när energin börjar tryta och det går ju åt en hel del energi att frysa så. Jag försökte få i mig lite, men kände mig yr så jag fick stanna till och äta = ytterligare tidstillägg. Efter ett par mil kände jag att jag sakta hade blivit något varmare, eller i alla fall mindre gråtfärdig av köld. Jag var tvungen att stå upp och trampa en hel del för att inte knäna och armarna skulle låsa ihop sig av kylan och det var så långt ifrån en behaglig cykeltur man kan komma. Till slut började jag ändå se slutet på eländet och när jag svängde upp på Motalabron, där det för övrigt gick vågor i vattenpölarna, var det ju bara några kilometer kvar. Lite deprimerande var det ju att se alla löpare där under som redan varit ute och varvat på löpningen, men jag vet ju att jag är en dålig cyklist i vanliga fall och nu hade det gått extra dåligt.

Rullade in mot T2 och när funktionärerna som skulle kolla att man kliver av cykeln innan markeringen ropade att det var bra jobbat så skakade jag bara trött på huvudet. Fick knappt av mig hjälmen med mina stela fingrar och det var inte så lätt att byta skor heller. Stapplade iväg ut på löpningen och insåg att jag just inte hade någon känsel i fötterna, obehagligt! Första milen var en plåga! Vaderna värkte, fötterna var domnade, jag var lätt yr och ja – det var liksom bara skit! Men jag är ju rätt envis så jag stretade på. Var väldigt kissnödig så till slut fick jag sätta mig intill ett träd och kissa – genom dräkten såklart, jag hade aldrig fått av mig några kläder med min stela kropp och så ville jag inte förlora mer tid. Vid varvningen började det gå något lättare och andra milen var uthärdlig. Jag sprang om ganska mycket folk, men hade väl just inte kommit ikapp så många från min klass. Flera gånger var jag mycket frestad att börja gå (”jag skiter i min placering, det är minst fyra timmar kvar av maxtiden, jag kan lika gärna gå”) men pannbenet höll ihop och jag fortsatte springa. Slutligen var de 30 kilometrarna avklarade och jag fick äntligen äntra den blå mattan och passera mållinjen. Det kändes som att jag stapplade runt hela löpningen så när var och varannan människa ropade att det såg lätt ut trodde jag att de hånade mig, men på den suddiga bilden från målrakan ser jag i alla fall inte lika tung ut som jag kände mig.

IMG_20140629_073048

Väl inne i mål blev jag snabbt ganska nerkyld och fick säkerligen något blodsockerfall också, för jag blev trött och yr och la mig ner på marken. I typ en sekund. Sen var Ann Josefsson och en funktionär där och lyfte upp mig, där fick jag ABSOLUT INTE ligga och bli kall. Helst ville de att jag skulle äta bulle också. Efter en stund lyckades jag klä av mig naken under filten och det var ju bra att få av sig det blöta och kalla, Rickard hade hämtat ut mina överdragskläder som jag lyckades krångla på mig. Så värst mycket varmare blev jag dock inte så efter en stund blev jag skickad till sjukvården som fått flytta inomhus. Där fick jag muggar med varmt vatten och blev inlindad i flera filtar innan Rickard hämtade upp mig med en varm bil så vi kunde åka och duscha. I Sporthallen fanns det dock dåligt med varmvatten och bastun var avstängd, men det lyckades ihärdiga funktionärer råda bot på.

Det har inte kommit några fullständiga resultatlistor än, men jag gick i mål på 7 h 33 min, ingen höjdartid men jag tog mig i mål. Jag kom på 9:e plats i seniorklassen (18 startande, 14 som kom i mål) och säkrade en VM-plats till nästa år. Vår campinggranne Lena vann tävlingen och det var jättekul! En mycket trevlig familj som jag hoppas att vi träffar på fler gånger!

Det tog ett par dagar innan aptiten kom tillbaka, men mina förkylningskänningar jag hade innan tävlingen kan det inte ha varit mycket med eftersom jag inte har blivit förkyld nu efteråt – annars känns det som att förutsättningarna var rätt goda för att dra på sig en förkylning…

Nu laddar jag om för nästa SM, på medeldistans i Jönköping den 26/7 och då vorde det trevligare med lite bättre väder!

Jag är väldigt tacksam för att jag har en så tålig sambo som sköter service och langning alldeles exemplariskt trots kyla och regn, tack!

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.