Sliten i Sala men silverplats på Silverman

Jag ångrade aldrig att jag inte skulle köra Kalmar i år, men några veckor innan kände jag att det kunde vara kul att ha en tävling den dagen ändå. Sagt och gjort, det tog inte många timmar innan jag var anmäld till Sala Silverman, en medeldistans. Jag hade hört att det skulle vara en trevlig tävling och eftersom våra Uppsalavänner skulle dit kunde det vara kul. Vi rullade dit med husvagnen kvällen innan för att slippa tvinga upp barnen klockan 5 på morgonen. Lite mer pyssel, men det är mysigt att sova i husvagn och då kan barnen och sambon ta det lugnt på morgonen även om jag ska iväg. Vi åt middag, myste och kollade på den spännande OS-finalen i hoppning på storbildsskärm ;-). 

På tävlingsmorgonen vaknade jag vid 6, skänkte en tanke åt mina vänner som skulle tävla i Kalmar och strax efter 7 promenerade jag bort mot tävlingsplatsen. Den första jag mötte var Bala (utanför Katrineholm och Flen mer känd som sitt riktiga namn: Börje) som skulle vara speaker, alltid mysigt att träffa honom. Jag checkade in cykeln och fick genast sällskap av getingar som var mycket intresserade av mina flaskor mef energi.

Jag ville hinna värma upp innan preracemötet som skulle vara klockan 8 men hade inte behövt stressa eftersom det blev flyttat till 8.30. Joggade en kvart för att få igång luftrören och benen, mjukade upp överkroppen och gjorde det sista småfixet (glömde dock bort att hålla reda på mobilen, mer om det senare), drog på våtdräkten och lyssnade sedan på preraceinfon. Jag kände mig helt lugn och ingen press på mig själv. Efter infon gick jag ner i vattnet och simmade in. Det var uppfriskande 16 grader i vattnet och jag fick simma en stund för att få ner andningen. Glasögonen envisades med att imma igen trots att jag behandlat dem, men det var väl bara att acceptera att jag skulle få simma halvblind tänkte jag. Det var start från stranden, vilket jag inte är så förtjust i eftersom det brukar kunna bli lite hetsigt och trångt. När starten gick kom jag dock iväg riktigt bra och utan större missöden. En positiv överraskning var att glasögonen höll sig imfria.

Vi simmade två varv på en 950-metersbana och förutom någon som absolut ville simma toksnett och prejas lite så gick simningen helt okej. Det gjorde däremot inte T1, jag kan ha gjort den sämsta växlingen ever faktiskt. Inte för att det var så lång löpning in till växling, men när jag kom till cykeln hade jag inte ens fått ner dragkedjan på våtdräkten. Ut på cykeln efter den miserabla växlingen och började med uppförsbacke. För en gångs skull hade jag lagt i en lämplig växel i förväg, pluspoäng till mig.

Ingen pluspoäng för hoppa på cykel-tekniken dock… Vi cyklade en trevarvsbana som var fin och varierad. Stora delar var nyasfalterade så underlaget var bra, på vissa sträckor var det dock lite stenigt där folk förmodligen kört rally med sina bilar. Det var lite stökigt på cyklingen med folk som draftade, jag hamnade mitt i smeten vid något tillfälle, fick slita ont för att ta mig om ledet av draftare och fick istället en svans. Ganska snart började jag fundera på var jag egentligen hade lagt min mobil innan loppet – låg den kvar på någon sten vid starten och kunde jag i så fall lita på att det var ärligt folk på plats. Jag ropade till sambon vid varvning och han bara ruskade på huvudet. Efteråt undrade både han och vår kompis Oscar hur jag kunde tänka på sådant under tävlingen. Själv tycker jag att det inte är det minsta märkligt, på 2,5 timme hinner man fundera på mycket konstigt. Mobilen? Ja, den hade legat i sambons jackficka hela tiden…

På andra varvet fick jag helt plötsligt se hur en kille ett par hundra meter före mig slog en volt med cykeln och landade i diket. Jösses vad många tankar som hinner fara genom huvudet på bara någon sekund, jag var väldigt glad att se honom resa på sig och svara att han mådde bra när jag frågade. Jag klarade av cyklingen på 2 h 36 minuter vilket gjorde 32 km/h i snitt – rätt okej. Löpningen började med samma uppförsbacke som cyklingen och jag kände mig inte alltför pigg i benen, just då var jag sjukt glad över att jag inte skulle göra den dubbla distansen i Kalmar. Efter en knapp kilometer skulle vi svänga in på ett elljusspår och eftersom personen som uppfann motionsspår måste ha varit sadist så fick jag genast onda aningar – några mördarbackar var inte mina ben redo för. Det visade sig dock vara ett ganska snällt elljusspår med bara ett par uppförsbackar i början. De var dock fullt tillräckliga för det första varvet hade jag ett krampande lår och en vad som var helt slut. Vi skulle springa tre varv på en 7-kilometersbana och trots trötthet kunde jag inte undgå att se hur bedövande vacker den var – precis min smak när det gäller löpning.

Tillräckligt mycket vatten för att dottern skulle lyckas ramla i med kläderna på också.

Det gick långt ifrån så fort som jag normalt sett kan springa, men trots det hade jag dagens snabbaste löptid av alla damer. 

Jag kom i mål efter 4,47 och det gjorde jag som 2:a dam i tävlingen. 2:a var också min placering i seniorklassen där jag hade anmält mig eftersom det inte var några masterdamer anmälda när jag skulle anmäla.

Vad gör man inte för att slippa gå? ;-) 

En bra tävlingsdag med ett trevligt arrangemang, perfekt väder, fina banor, fina priser och hyfsat glada barn. 

Tyvärr har jag haft ont i ett knä nu efteråt, men jag har ändå träningsförbud och äter antibiotika eftersom min fot blivit infekterad så jag vilar knäet samtidigt.

Men jag måste ju vara nöjd med säsongen – pallplats på alla triathlon- och duathlonlopp. Visst, på alla lopp har väl inte konkurrensen varit mördande, men jag är nöjd med mina insatser. Om inget annat anges här nedanför så har jag tävlat i D35-39

Väsby Duathlon: 1:a 

Uppsala Triathlon: 2:a

Gävle Triathlon 1:a

IM 70.3 Jönköping: 3:a

Challenge Poznan: 3:a

KM sprint: 1:a

Malmö Triathlon: 1:a

Sala Silverman 2:a (senior)

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.