Rosa cykel – blåa ben…

Förlåt hörrni, det är pinsamt dålig fart här på bloggen! Det är mycket bebisgos och så inser jag plötsligt hur mycket jag har bloggat under bilresor förut. Det är ju bra att jag har slutat med det – rekommenderas inte när man är den som kör – men jag har inte hittat några andra tillfällen som är lika bra att blogga på. Man kan nog säga att det mesta som jag använde tiden i bilen till förut är direkt olämpligt att syssla med när man sitter bakom ratten: sminka mig, läsa böcker för barnen, sova och surfa. Det som är svårast att låta bli är tyvärr att sova, det går åt mycket sötsaker när jag kör eftersom jag tyvärr inte dricker kaffe. Nu har jag i alla fall klarat av uppskrivningen för BT-kortet – jätteskönt! Då kan jag ju blogga med gott samvete på kvällarna istället för att plugga konstant.
När vi kom hem från uppskrivningen tyckte sambon att vi skulle hämta ut en rosa Trek – lycka! Jag har sålt av mycket av mina saker  (båda cyklarna, hjälmarna, glasögon, längdskidor, pjäxor och en trainer), men det räcker inte till hela cykeln. Nu har ju dock sambon som sagt köpt den, så jag får väl diska av den här hemma eller något… ;-).

Den är så fin! Och bra! Känns som den passar mig perfekt i storlek och geometri. Det var ju dock lite snopet att jag fick börja med att sätta på dubbdäck (eller ja, det kanske inte var just jag som bytte däcken…) nu när jag äntligen skulle kunna få rulla på lite, men vintern bestämde sig för att göra entré och det blev snömodd och senare tokisigt så det gick åt. Jag tog en provtur redan på kvällen, ett par varv i elljusspåret. Då hade det inte frusit på än, jag tog med mig en träningskompis och ja – han behöver nog ett par skärmar…

Dagen efter var det dags för ett ”lugnt distanspass” med cykelklubben, så här såg pulsvärdena ut efteråt… Och då ska man ändå betänka att jag släppte av gruppen och cyklade lugnt ganska länge på slutet. Jag var nog inte tränad att hänga på dem…

Så här ser skönheten ut (cykeln alltså):

Och så var det det där med blåa ben… Ja, har man inte kört omkull tidigare så kan man ju göra det på en sprillans ny cykel. Jag är ju ganska feg av mig och tar oftast det säkra före det osäkra och har följdaktligen inte ramlat så mycket. En rejäl vurpa på crossen förra hösten, annars har jag bara vält i nån uppförsbacke i skogen med mtb:n. Nu körde vi på grusväg, väldigt isig och spårig grusväg, jag och en kille som hängde på som sällskap när jag släppte av från klungan. Rätt som det var försvann liksom underlaget och jag for i backen med en smäll! Jag tyckte det var ganska pinsamt så jag var snabbt uppe på benen och körde vidare, även om det gjorde rejält ont i handen och knäet. Klarade mig dock helt okej, men nu är jag rejält blå i handen, på armbågen, på hela utsidan av ena benet och lite på insidan av det andra. Ett knä är svullet och blålila. Men det är verkligen bara blåmärken, det är inget som gör ont om jag inte kommer åt det. Fast jag blev väl inte tuffare direkt…

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.