Ren rå sport – och kärlek

I natt satt jag uppe alldeles för länge då jag fastnade i en film som började något timme efter att jag borde gått och lagt mig men inte gjort det. Det var en film om boxning, om kärlek, relationer och ensamhet – Million Dollar Baby. Jag har inte sett den förut men blev helt fängslad. När jag tittade på den slog det mig tanken att ibland tröttnar jag nästan på triathlon för det känns som att det blir ytligt och att många kommer ifrån kärleken till själva sporten. Jag såg en sunkig träningslokal och ville dit. Ville stå i en betongkällare och bara träna, träna träna. Klädd i urtvättade kläder, bara koncentrera mig på känslan i kroppen och koppla bort allt annat.

För ärligt talat. Jag älskar att ta ut mig när jag tränar! Jag kan njuta av att bli lerig och blöt, jag gillar att vara i skogen, att springa tills jag stupar på en grusväg, att simma tills jag känner mig som en urvriden trasa. Men på något sätt har fokus flyttats. Folk pratar inte om känsla utan om watt, är det dåligt väder flyttar man inomhus på trainers för tiotusentals kronor, det simmas med enorma klockor på armen, det pratas gram och millimeter på växlar och vevarmar. Ska du hänga i utvecklingen med får du byta din åttatusenskronors våtdräkt varje säsong för att inte tala om cykelhjälmen – du kan ju ändå kanske tjäna 0,7 sekunder per mil… Jag ser folk på forum som är helt förvirrade om pulsen överskridit den planerade nivån utan tanke på att känna efter hur det kändes i kroppen. Att äta en banan och dricka mjölk efter träning är helt fel, nu ska man suga i sig BCAA, äta konstiga bars och dricka låtsasläsk utan kalorier men med mängder av tillsatser

Misstolka mig inte nu, det är ju självklart inte bara svart eller vitt, men jag njuter verkligen de gånger jag kommer till ett träningspass i skitväder och tränar mig trött och gärna även känner en gemenskap. Jag är jätteglad över att inte behöva cykla 18 mil på en tung damcykel på tävling och jag älskar att mäta hur långt jag springer, det är också skönt med en välsittande våtdräkt och jag gillar rosa träningsgrejor. Men jag önskade att det kunde stanna där. För självklart påverkas jag också av alla skriverier om wattmätare som det enda rätta att styra sin cykling efter, nytänkande kring våtdräkter och den ena nya flashiga klockan efter den andra. Men vad har jag för nytta av om min klocka kan prata med min telefon om jag inte orkar springa mitt planerade pass? Och blir jag starkare i mina cykelben om det sitter en wattmätare på pedalen? Är det ens etiskt rätt att fundera på att köpa sådana saker och sen säga till barnen att vi inte har råd med fjällsemester som de längtar efter?

Jag längtar allt oftare till ren, rå träning. Att bara vara, känna, uppleva, plågas och njuta. Idag sprang jag mitt sista testpass (jag har gjort allihop på 10 dagar och det är jag stolt över) och jag tittade knappt på klockan. De tillfällen jag gjorde det var det för att jag var svimfärdig och ville se hur långt det var kvar. I övrigt sprang jag på känsla. Varför höll jag inte koll på tempot? Därför att jag kände att jag inte hade mer att ge, jag gjorde redan mitt bästa.

Igår hade jag vatten/simträning med mina triathlonbarn, det var så roligt! Och de, de kör på känsla – det lovar jag er!

image

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.