Racerapport SM/RM Gävle

Jag hade längtat efter att tävla och faktum var att jag nästan önskade att det varit ett längre lopp jag skulle köra, men nu var det SM/RM på olympisk distans som stod på schemat. I Gävle skulle kalaset gå av stapeln och vi bestämde att skippa husvagn, lämnade de två stora barnen hemma (det fanns ändå ingen barntävling), bokade ett hotellrum och tog bara med oss vilda bebisen. Skönt att slippa packa så mycket för en gångs skull. Första stoppet var för lunch i Västerås. På Ikea – ett fasansfullt ställe enlig mig, jag avskyr stora varuhus och köpcenter. Folk går så himla sakta och tittar på allt möjligt och jag blir sjukt stressad, varför tar folk inte bara det de ska ha och går till kassan? Rickard skrattar åt mig när jag säger så, han hävdar att folk kanske VILL gå och titta och få inspiration. Det kan man ju få på nätet hemma i soffan tänker jag.. Hur som helst, det här blev ju ett litet sidospår. I Västerås kan man i alla fall gå rakt in på restaurangen på Ikea, man behöver inte gena genom varuhuset. För Ikeas restauranger gillar jag, passar perfekt för en barnfamilj: rent och fräscht, billigt, barnvänligt, ”riktig” mat och bra möjligheter till blöjbyte och toabesök. Vi tog god tid på oss innan vi åkte vidare och hördes nog över hela köpcentret när vår vilda bebis inte fick åka obegränsat antal gånger i rulltrappan…

Vi rullade in i ett ganska öde Gävle omkring kl 16.30, man såg (och hörde) bara folk i grupper framför någon tv tittandes på fotboll. Vi checkade in på vårt hotellrum som var väldigt litet och blev helt fullt när vi rullade in en vagn och en cykel. Trots bristen på golvyta lyckades barnet kissa på golvet ganska omgående. Till slut tog vi oss ut i alla fall för att se junior- och seniorklasserna tävla. Fotbollen behövde vi inte titta på för att hålla oss uppdaterade kring, det hördes från alla uteserveringar och öppna fönster precis hur det gick.

Tävlingen var ganska ospännande med utdragna startfält i både dam- och herrklass, men det var en härlig kväll. Efter lite mat på en uteservering blev det tidig kväll på hotellet. Jag blandade lite sportdryck och la fram grejorna jag skulle ha dagen efter, sen var det gott om tid för att slappa och läsa en bra bok – så skönt! Vi sov helt okej och strax före klockan 07 smög jag ifrån två sovande killar och ner till frukosten som befolkades av uteslutande triathleter. Jag har känslig mage och har inget större nöje av hotellfrukost på tävlingsdag, dessutom får tanken på att varm mat till frukost det att vända sig i magen på mig. Således såg min frukost knappast särskilt inspirerande ut.

Sen gick jag upp till rummet, gick på toa, duschade och knallade iväg med cykeln till incheckning.

I växlingsområdet träffade jag på ett helt gäng bekanta ansikten, det är kul när man lärt känna folk och kan prata och umgås i samband med loppen. Jag fick frågan om hur jag kände mig och fick ärligt svara att jag var nervös. Jag ville så gärna vinna så jag var nog lite extra laddad, för normalt sett är jag nog inte så jättenervös för en olympisk distans. Nu är jag ju sällan särskilt nervös för själva idrottandet, jag nojar för allt annat. Det jag mest nojar över är att jag ska få imma på glasögonen under simningen, få punka på cyklingen och bli bajsnödig på löpningen…

Nå ja, jag checkade in ganska snabbt och joggade sen bort till starten, ca 500 meter längre bort. Pratade lite mer med triathlonkompisar, tog på våtdräkten och värmde upp i vattnet. Kroppen kändes bra och medan vi sen stod och väntade på bryggan (eller var det en husbåt?) på att herrarna skulle simma klart sitt första varv så kände jag mig avslappnad och glad, det var dessutom en härlig morgon.

Till slut fick vi gå i vattnet och förväntades ligga på linje under en startlina. Eller ja, bakom skulle vi ju vara och det var i det närmaste omöjligt – det var så strömt! Det krävdes rejäl vattenlöpning för att inte glida iväg i tävlingsriktningen och vi fick vänta länge på start för att någon hela tiden hade drivit fram för långt. När startskottet gick fick jag en bra start men jag lyckades inte bli av med en tjej som simmade precis bredvid mig, vi var väldigt jämna. Efter en stund gissade jag mig till att det nog kunde vara Ann, en mycket trevlig tjej som jag tävlat mot några gånger men som från och med i år tävlar i klassen över min. Jag fick mycket riktigt imma på glasögonen men banan var lätt och bojarna stora så det gick bra ändå. Eller ja, det kanske man ska fråga Ann om, jag prejade nog henne en del. Första varvet märkte jag inte av motströmmen så mycket men då låg jag på Anns högra sida, varvet efter hade vi bytt plats och då kändes strömmen mycket mer. Ann och jag kom upp ur vattnet som andra och tredje dam och peppade varandra lite på den ganska långa löpningen in till växlingsområdet. Jag fumlade lite vid växling då jag tagit i hårt på simningen och var lite skakig, men sen kom jag iväg helt okej.

Cyklingen gick bra! Lite tunga och trötta ben de första två varven av fem, men totalt sett hade jag bra fart (ca 34,6 km/h). Det var en vändbana så jag hade full koll på de andra damerna hela tiden. Tjejen som varit först upp ur vattnet cyklade jag ganska snart om och rätt länge låg jag som första dam innan superstarka Jenny Eliasson cyklade om mig, snabb som en vind. Anna, som var tvåa efter mig i Uppsala, tog in en del på mig de första tre varven, men de två sista lyckades jag hålla ungefär samma avstånd. Ut på löpningen var det bara Jenny före mig och jag sprang om henne efter bara någon kilometer. Löparbanan var väldigt fin, gick i någon gammal del av staden så det var så mycket gulliga hus.

Jag kände mig hyfsat lugn på löpningen och kunde avsluta kontrollerat och jag kände mig stark. Gick i mål som första mastersdam och knep då förstås guldet, roligt! Utöver medaljer fick vi en rosa Gävlebock i plast, formad som ett G. Kanske inte så användbart, men ja – jag gillar ju rosa.

Efter loppet fick jag snilleblixten att hoppa i vattnet och svalka av mig lite innan jag gick till hotellet där alla tävlande fick duscha. Det var ju så varmt så jag tänkte att jag hinner ju torka innan vi kommer in. Det gjorde jag inte. Inte alls faktiskt. Så där stod jag i deras reception och gjorde en stor blöt pöl på golvet, med efterföljande blöta fotspår bort till hissen. I hissen – ny blöt pöl och när två städerskor klev in i hissen på nästa våning var det väldigt svårt att skylla på någon annan. Skamset bad jag om ursäkt men de skrattade bara.

Jag har ju lurat er också, ni skulle ju få läsa om träningshelgen i nästa inlägg. Men det får bli en upprepning av frasen, alltså: det får ni läsa om i nästa inlägg.

Bilderna i inlägget är tagna av Adam Kjellström.

Kommentera





Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade