Racerapport – Örebro Halvmaraton 2018

Inga skidlopp i vinter så nu var det länge sen jag lämnade någon rapport från lopp. Om någon stör sig på att jag blandar svenska och engelska i samma ord när jag skriver racerapport så kan jag meddela att det är med flit. Ja alltså inte att ni ska störa er, men att jag skriver ordet så. Tror att det var så jag såg ordet från allra första början för några år sen och nu får det hänga i.

Hur som helst, till själva rapporten! Jag har haft svårt att få till intervallpass och även långpass under hösten och vintern. Både tid och ork har fattats och då har motivationen inte riktigt funnits. Sprungit har jag gjort, men väldigt mycket ”mellanmjölkspass”, sådana pass som jag kallar för ”bara ut och springa”. Därför bestämde jag att jag nu till våren skulle försöka springa lite lopp som fart-/tröskelpass istället. Roligt och nyttigt. Jag rivstartade igång med en halvmara…

Örebro Halvmaraton har jag sprungit några gånger förut, ett trevligt lopp som är enkelt att åka iväg och springa eftersom det går en vardagskväll. Det kostar heller inte så mycket och det är en stor fördel. I år fick jag med mig ett par klubbkompisar också, Klas och Micke, och så Klas pappa som ställde upp som supporter och materialare.

Det var en solig men rejält blåsig kväll, helt klart linne- och shortspremiär. Vi startade samtidigt som de som skulle springa 10 km och det krävdes en del fokus för att inte gå ut för hårt.

De första 3 km gick lätt och i medvind, sen blev vinden kämpigare. Jag hade hamnat nästan ensam, endast i sällskap med en tjej som jag var rätt säker på sprang milloppet. Hon var inte intresserad av att hjälpas åt att dra, det märktes att hon bara var orolig för att jag skulle springa om. Mycket riktigt gick hon i mål efter 10 km och jag befann mig helt ensam – ingen att varken få draghjälp eller vindskydd av. Bilden nedan är tagen vid varvning av loppets fotograf Jimmy Glinnerås och där ser man mig helt utan sällskap.

Vid varvning hade jag en dipp, både mentalt och kroppsligt. Jag kände mig sliten och började tänka att jag aldrig skulle orka med mitt mål, att försöka komma in under 1,30. Just då var det dock inte alls kört på något sätt, jag hade dock inte utrymme för att tappa alldeles för mycket. På något sätt lyckades jag dock ta mig samman och bestämma mig för att ta en kilometer i taget och inte ta ut misslyckandet i förväg. Jag fick slita en del men jag är jättenöjd med mitt pannben och hur jag lyckades vända min inställning. Till slut tog jag mig i mål på 1,29,10 vilket jag är väldigt nöjd med! Bättre än jag vågat hoppas på med tanke på min bristfälliga träning.

Att jag sen drog på mig en rejäl mjölkstockning och vaknade med feber dagen efter får det väl vara värt!

Kommentera





Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.