Racerapport Ironman Kalmar, eller – vad var det som hände egentligen?

Varning för jättelångt inlägg.

För ganska precis ett år sen stod jag nere i Kalmar och hejade fram triathleter som tog sig igenom Ironman. Jag hade en 10 veckor gammal bebis i sjal på magen och var glad och stolt över min 6:e-plats i Kalmar Mini Tri ett par dagar tidigare. Planen var att inte köra några långa race sommaren efter, för att slippa känna att jag behövde stressa med träningen om det inte skulle funka med familjen. Det var ganska roligt att heja på, men suget kom efter att delta. Väl hemma igen gick jag in på Ironmans hemsida och fick se att man, om man anmälde sig tidigt, kunde flytta sin start från 2018 till 2019 fram till 40 dagar innan start. Perfekt, då kunde ju det funka som reservplan om jag inte hann träna tillräckligt. Så jag råkade anmäla mig. Det där med att ”råka” har flera stycken haft invändningar mot och hävdat att det är omöjligt att råka anmäla sig till ett lopp där det tar typ en kvart att fylla i alla uppgifter. Jag vet inte det jag…

Men på den vägen var det och träningen gick fint, utan att jag kände att jag stressade. Säsongen har varit fantastisk och nu var det äntligen dags för Ironman Kalmar 2018. Vi reste ner redan på tisdagkvällen för att hinna med lite camping, lugn och ro och kringarrangemang. Det är högst oklart hur vi tänkte med det där med lugn och ro, någon sådan har vi inte sett mycket av sen Vilda Bebisen lärde sig gå… Vi har också en shoppinggalen 8-åring som ville köpa ungefär allt i expotältet och en 11-åring som bara vill titta på Youtube… Sen var det torsdag och fredag och dags för racebriefing, klubbfoto, registrering, provsimning, incheckning och Ironkids. Man är ju så fantastiskt snygg i kön till bike check-in, lydigt utstyrd i välknäppt hjälm och nummerlapp. Ingen tvingade mig ju dock att ha kompressionsstrumpor och shorts så lite extra snygghet har jag styrt upp själv, haha. Apropå kompressionsstrumpor – när påsarna skulle packas på fredagen så trodde jag att jag skulle bli knäpp! Jag var helt säker på att jag hade packat ett par rosa kompressionsstrumpor som jag skulle ha på löpningen, men nu var de borta! Jag letade i säkert trekvart utan att hitta dem. Tills August öppnade kylskåpet i husvagnen för att ta choklad – då åkte strumporna fram där de suttit fastkilade under kylskåpsdörren.

På fredagen längtade jag bara tills det var dags att gå och lägga sig så att det kunde bli lördag. Jag kände mig så väl förberedd som det bara gick, alla förberedelser var klara och nu var det bara dagen D kvar – det var nu allt skulle klaffa.

Jag hade på känn att det skulle kunna bli ett riktigt bra race och jag ville göra allt för att vinna min AG och ta en Kona-slot. Det har jag planerat för i flera år, fast jag hade inte förväntat mig att känna mig i så bra form redan i år. Jag hade inte ens berättat här hemma i familjen om hur mycket jag egentligen planerat, att jag valde ett datum i september istället för oktober för dottern att få gå på Dolly Style-konsert var det väl ingen som hade några särskilda misstankar kring. Ofta har jag ganska högt ställda mål för mig själv, men de är också rimliga och inte ouppnåeliga. Dock så gillar jag inte för mycket yttre press och är dessutom nästan lite skrockfull och vill inte prata för mycket om önskningar, så jag delar inte alltid med mig av mina mål och drömmar.

Jag har oerhört stor respekt för Ironmandistansen, mest för att jag flera gånger haft svårt att få till energiintaget och inte lyckats hålla ihop hela loppet. Det tänkte jag inte råka ut för den här gången och hade förberett mig noga. Och såklart att den sportdrycken som verkligen visade sig funka för mig råkade vara typ marknadens dyraste… Men det fick det vara värt, Maurten visade sig vara en fullträff! Sen är det ändå svårt att veta hur kroppen kommer att reagera och så ska man ju klara sig utan punka och andra teknikstrul också.

Jag somnade skapligt och Eskil ammade nog bara två eller tre gånger på natten så jag fick förmodligen ihop ungefär 5 timmars sömn, och när klockan ringde 03.55 var jag peppad! Tog en lång varm dusch (alltid innan lopp), åt lite och knallade bort till kompisarnas stuga och fick åka med dem in till Kalmar. Ibland när man ska upp så tidigt på morgonen och tävla så brukar jag nästan ångra mig och inte alls vilja tävla, frysa och vara trött. Men inte nu, jag ville tävla! Kollade till cykeln, fick däcken pumpade, fixade lite extra med påsarna och så dubbelkollade jag såklart allt en massa gånger. Åt lite yoghurt, gjorde några toabesök, joggade lite och tiden gick så sakta! I vanliga fall brukar jag känna mig stressad innan start men nu ville jag bara att klockan skulle slå 07.00 så vi fick starta.

Träffade några klubbkompisar som rest ner för att heja, så skönt att få prata lite en stund för nu var jag riktigt nervös! Men inte ”nej jag vill inte-nervös” utan ”nu kör vi-nervös”. Precis innan det började tjockna på i startleden kom Rickard och Irma för en kram och det var härligt. Till slut kom nationalsången, proffsen släpptes iväg, Kentas ”Idag är jag stark” spelades och sen var det dags!

Jag kom iväg bra. Lite småtrångt är det ju alltid men jag klarade mig från de där brutala som försöker simma upp på ryggen på folk. Ut mot första vändning hängde jag bara på strömmen men när vi vände norrut vid yttersta bojen började jag navigera mer. Det var bra för jösses vad folk simmar snett. Jag hade provsimmat dagen innan och tittat ut navigeringspunkter och nu simmade jag mot brofästet – många andra simmade åt alla möjliga andra håll… Jag fick in vatten i glasögonen och det störde mig egentligen inte, men jag var lite rädd att det skulle få linserna att åka snett. Lät det dock vara tills vidare. Jag tyckte att jag simmade helt okej men rytmen stördes en del när folk som upptäckte att de var på väg åt fel håll helt plötsligt bytte riktning och kastade sig in fram för mig och en gång fick jag en spark på ögat. Efter andra vändning började jag känna mig lite ofokuserad men annars flöt det på (haha…) bra förutom att jag fick tömma glasögonen ett par gånger. Eftersom jag känt mig lite ofokuserad räknade jag med halvdan tid, mitt toppmål var under timmen men jag ville åtminstone vara under 1,05. När jag klev upp ur vattnet slängde jag en en blick på klockan som visade 1,01,30 (den officiella tiden blev sen 1,01,23) och det var jag jättenöjd med.

Inte så mycket att orda om växlingen. Lite trångt eftersom de plockat bort tälten och man fixade T1 vid platsen där påsarna hängde, men jag upplevde att alla tog hänsyn till varandra så det gick smidigt. Upp på cykeln och så rullade jag ut. Jag kände mig glad och upprymd, vilken härlig dag!

Det rullade fint och jag cyklade om flera stycken på väg upp på Ölandsbron. Visserligen gäller det ju att inte bränna krafterna för tidigt, men man kan ju inte bromsa sig uppför. Kände mig modig när jag låg kvar i tempobågen hela vägen nedför, har tränat mycket på att våga fart, vind och kurvor. Det var ganska svag vind och det rullade lätt genom Färjestaden och vidare söderut. Jag kände mig pigg, glad och stark. Dock kände jag ganska snart att min sadel inte satt bra, den lutade bakåt och jag fick ont! De första 4-5 milen besvärades jag mycket av det, sen kanske jag blev avdomnad eller något för det blev mer uthärdligt.

Tyvärr såg jag en hel del drafting på cykeln, trist! Fattar inte hur folk kan tycka att det är okej. Jag drack Maurten enligt schema och det kändes jättebra! Längst söderut på banan väntade en glad överraskning i form av ett peppande gäng från klubben, så roligt!

När man vände norrut igen blev det lite blåsigare och lite mer sidvind, men det var fortfarande förhållandevis svag vind. Västerut på alvaret blev det motvind, men jämfört med tidigare år var det lindrigt. Jag körde om en hel del på den sträckan och det kan nog vara en fördel att vara ganska liten och inte fånga så mycket motvind. Men jag blev också ombord av ett par stycken och just när jag blivit omkörd och inte hunnit falla tillbaka så kom en mc upp jämsides med mig och domaren som satt bakpå påminde om 12 meter. Det kändes lite onödigt eftersom jag var på väg att falla tillbaka och det hade gått typ tre sekunder efter omkörningen, men tycker ju att det är jättebra att domarna gör sitt jobb så det var väl egentligen inte så mycket mer att orda om. Om det inte hade varit för att jag inte kunde släppa det. Fick jag ett kort? Tänk om jag fick det utan att fatta och så skulle jag bli diskad för att jag missade att stanna i straffbox. Tankarna malde på i några mil tills nästa mc-domare dök upp. Jag vinkade till mig motorcykeln och förklarade mina bryderier varpå domaren intygade att det var helt lugnt, jag hade inte fått ett kort om inte domaren tydligt visat det. Det lugnade mig, nästan helt i alla fall.

Tillbaka över bron och in för vändning, det var galet mycket folk som hejade och jag körde med ett glatt leende.

Då var det dags för fastlandsloopen och jag kände mig fortfarande fräsch, idag var det roligt att cykla! Stannade till helt kort i privata langningen och fick en extra flaska av Oscar och August som stod där och trampade vidare. Det var lite blåsigare nu men jag tyckte även att fastlandsloopen gick bra, trots att det är lite knixigare och svårare att hålla uppe tempot. Jag hade egentligen ingen dipp på cyklingen och det gick jättebra att få i mig energin. Jag sög i mig så det hade räckt även om cyklingen tagit en timme längre än den gjorde. Hela cyklingen kändes väldigt kontrollerad, jag var supernoga med att inte ligga för högt i puls eller dra på mig syra och ändå gick det ganska fort för att vara jag. Slutade på 5,22,50 och det hade gått att trycka på lite till.

I T2 tog jag mig tid att byta till kompressionsstrumpor – de rosa ni vet. Stack ut på löpningen väldigt spänd på hur kroppen skulle kännas. Den kändes bra! Benen var pigga, ingen yrsel, inget illamående. Första löpvarvet var nästan ren njutning, så roligt.

Jag tryckte i mig gel enligt schema och höll på att kräkas varje gång, det är så äckligt! Överallt hade jag klubbkompisar som hejade, de är helt underbara. Gick ut på andra varvet, nu började jag bli lite trött men det kändes fortfarande bra. Vid ungefär 20 km hände plötsligt något mycket obehagligt. Jag blev, utan förvarning, helt kall i huvudet och armarna, precis samma känsla som jag får när jag svimmar. Har aldrig svimmat vid ansträngning men brukar göra det bland annat när jag har feber eller är magsjuk så jag har varit med om det ett gäng gånger. ”Är det nu det slutar?” ”Visste att det gick för bra för att det skulle vara sant”. Jag fick lite småpanik men försökte hålla mig lugn, pumpade med händerna för att öka cirkulationen, tog en salttablett samt stjälpte i mig extra mycket cola och vatten vid depån som låg bara ett par hundra meter längre fram. Svimningskänslan avtog men jag hade blivit lite skrämd så efter detta stannade jag till och tog cola och vatten vid varje depå och lät tempot sjunka en aning. Bättre att komma i mål. Efter två varv på löpningen var jag jättejättetrött och hade en rejäl dipp. När jag passerade träbron stod mina klubbkompisar Clas och Cissi där och någon av dem ropade att ”ingen ser så lätt och stark ut som du!”. Jag vet inte om de menade det eller om det bara var för att vara snälla, hur som helst så hjälpte det massor. Jag fick mycket pepp längs löparbanan alla varven så jag ska inte bara nämna de två, det var så många som lyfte mig framåt med sina rop och jubel. Ute på Ängöleden stod Robban och Kina och peppade vid varje passering och så var det Dala, Sandra, Jens, Nina, Jeanette, Stefan, Moa, Tim, Lina och hennes och Mickes föräldrar, Madde, Klas föräldrar, Christina och Andreas, klanen Steen/Fursjö, alla barn, föräldrar, min familj, Oscar och alla andra vänner, bekanta och icke bekanta som hejade och var helt underbara. Sista varvet var ju inte kul, men jag tog en kilometer i taget mentalt och när jag passerade 30 km så kunde jag ändå tänka att det bara var 12 km kvar. Man är väl inte supersmart efter nästan en hel Ironman men där någonstans började jag inse att jag kunde klara mig under 10 timmar. När det var 3 km kvar var jag verkligen tvungen att besöka en Baja-Maja och då var utmaningen att försöka undvika att få ett blodtrycksfall när jag stannade, men det gick bra. När jag fick det sista varvbandet precis innan 40 km-markeringen var jag så otroligt trött, men det var en härlig känsla att kunna börja räkna ner de sista meterna. Allra sista biten fick jag lite extra krafter och kunde gå i mål med ett leende.

Sen var krafterna slut och jag låg helt utpumpad på röda mattan. Man brukar alltid få en funktionär som tar hand om en i mål, men de missade mig. Efter en stund försökte jag vackla mig iväg till athletes garden men det gick inte så bra och det slutade med att en funktionär bar mig i famnen till sjukvårdstältet – sjukt pinsamt. Där möttes jag av en sträng sjuksköterska som inte alls hade samma åsikter som jag. Hon tyckte till exempel att jag skulle sitta på en bänk och dricka saft, äta chips och andas lugnt i ”fyrkant” medan jag var lite mer inne på att rulla ihop mig i fosterställning. Efter någon timme var vi mer överens, men det var inte jag som fick min vilja fram…

Jag vann min klass! Helt galet – sub 10 timmar, 1:a i min klass och direktkvalificerad till Kona. Mitt livs prestation, efter att ha klämt fram tre barn då förstås. Jag tror inte att det har sjunkit in än, men jag är såklart jättenöjd.

Bilderna i inlägget är tagna av Andreas Assermark, Roger Culmsee, Sandra Eriksson och Oscar Ek.

Och är det någon som har tips på sponsorer så får ni gärna hojta till – det är just ingen lågbudgetresa att resa till VM…

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.