Öppet Spår


Ja, uppladdningen var väl inte den bästa, men det gick ju bra ändå. Jag var väldigt nöjd dagen innan avfärd – ingen förkylning och inga skador – så skulle jag aldrig ha tänkt. Energiintaget dagen innan loppet fick anpassas till magens status och saker som jag inte mådde illa vid tanken på, vilket till stor del blev muffins och digestivekex.

På söndagen tog vi en promenad till nummerlappsutdelningen, strosade runt i mässtältet (där jag köpte en mössa och bara det kunde vara värt ett blogginlägg i sig…), slappade hemma i huset och fixade det sista med vallningen. Väderprognosen fick oss väl inte att jubla – sol är ju trevligt i och för sig, men ur vallasynpunkt är det ingen dröm. Efter mycket om och men blev skidorna klara och jag kunde ägna mig åt livets stora frågor som till exempel om jag skulle kunna tänkas vilja ha en macka innan start, vilka kläder jag skulle ha i duschväskan och vilken färg jag skulle ha på glasen i glasögonen. Jag somnade faktiskt helt ok på kvällen och fick ihop mer sömn än förväntat under natten.

Klockan 04.00 satte mobilen igång att spela Vasaloppsjingeln, äntligen var det dags! Frukost, påklädning, packning och så avfärd mot start. Snabbt in i fållan och hitta en bra plats till skidorna, sedan ta det lugnt någon timme, besöka lite olika bajamajor, kolla tidtagningschipet ett gäng gånger, försöka äta macka och en kolhydratgel, misslyckas med föregående och nöja sig med ljummet vatten. Värma upp, köa en extra gång till bajamajan, inse att det är åtta minuter kvar till start och att jag fortfarande inte står först i toakön, att jag har alla överdragskläder på mig och måste ta mig förbi några tusen åkare för att komma fram till mina skidor, hinna precis lagom i tid, få av mig alla överdragskläder och få ner i påsen, snurra ihop påsen och inse att glasögonfodralet ligger kvar utanför, få lite hjälp att ordna upp mig själv, få på skidorna och så – äntligen! Iväg!

Stakade iväg riktigt bra och tog sedan rygg på min träningskompis uppför de första 3 km uppförsbacke. När vi nått banans högsta punkt kom belöningen – rakt ut på myrarna där det var vindstilla och solen började gå upp mellan träden – obeskrivligt vackert och underbart, kan man få bättre tävlingsarena? Jag var nöjd med tempot de första milen och kände mig stark, jag hade stenkoll på klockan och hur fort jag behövde åka på de olika partierna för att kunna nå mitt tidsmässiga mål. Jag hade helt ok fäste, sämre glid. Vid Risberg, efter ca 3 mil, hade jag en svacka en stund. Då kände jag mig rätt sliten och blev lite orolig att kroppen tagit mer stryk än jag trott av lördagens äventyr med magen, men det blev bättre efter en liten stund. Jag hade svårare än vanligt att få i mig energi längs vägen, men försökte ändå få i mig energiprodukterna från Enervits langningsservice som jag fått i present, kompletterade med lite vatten och blåbärssoppa vid några av vätskestationerna.

Ungefär halvvägs började spåren vara lite isiga och fästet blev dåligt. Jag bedömde ändå att jag kunde klara mig på det jag hade, det gick bra att staka. Planen var att stå på ordentligt i alla nedförsbackar, men bitvis gick inte det på grund av spåren. När jag hade klarat av Lundbäcksbackarna upp mot Oxberg och fortfarande låg bra till tidsmässigt så insåg jag att mitt mål fanns inom räckhåll; 90 km skidor i Fäders spår på mindre än sex timmar.

Jag krigade fram i spåret och det gick bra, den sista milen blev också fästet lite bättre igen tack vare konstsnön. När det var 7 km kvar kände jag hur lite energi jag hade kvar i kroppen, jag hade definitivt behövt något i magen då, men det fick gå ändå. När jag gled över mållinjen och speakern berättade att jag var bland de tio snabbaste tjejerna och att min måltid blev 5 timmar och 49 minuter så kände jag bara lättnad, lycka och en enorm trötthet! På bussen mot duschen satt jag och tittade fascinerat på mina skakande muskler och väl framme vid simhallen blev det en väldigt lång dusch innan jag började återvända till livet. När jag, efter dusch och lite spaning på andra som gick i mål, skulle hämta ut mina skidor så var det kille som tittade på mig, lämnade in sina skidor och utbrast: ”Oj, har du varit i mål så länge – grattis!” och det var ju kul.

Nu i veckan har jag känt mig oförskämt pigg, jag simmade både i onsdags och igår och förutom lite stelhet och träningsvärk så har kroppen känts bra.

Nu laddar vi om för andra sporter, men snart är det dags att anmäla sig till nästa års Vasalopp och så blir det Tjejvasan som uppladdning.

Vid varje mjölkpall

Hur kan ett tåg hinna stanna vid fem stationer på 50 minuter? Nu har jag snart sett varenda liten ort i Dalarna. Är på väg hem från Mora och det sker med tåg. En av killarna som var med och körde idag gjorde sitt sista lopp på Klassikern och då ville hans sambo komma upp och överraska honom så hon tog tåget upp på förmiddagen. Det gjorde att jag inte fick plats i bilen på hemvägen, därav tågresan.

Är grymt trött men himla nöjd med att ha avverkat 90 km skidor på 5,49 idag! Inga vurpor, ingen trasig utrustning och ingen kramp i magen. Strålande solsken också och gulliga hälsningar från mina små trollungar på tv-skärmar längs vägen.

Nästan äckligare än saffran…

Imorgon är det dags!

Som jag har längtat, 90 km skidåkning! Tyvärr råkade jag ut för en liten incident igår på vägen upp. Jag fick ett krampanfall i magen som satt i ett par timmar och efter det var jag rätt matt minst sagt. Tur i alla fall att det gav med sig, ett tag trodde vi att vi skulle få ringa ambulans. Inte bästa uppladdningen och magen är fortfarande öm. Dessutom är det svårvallat, men jag tycker ändå att det ska bli grymt kul!




Min dräng hade också en dräng…

Tänk er nio människor som ska åka något av loppen i Vasaloppsveckan. Fyra av dem kommer att valla ett eller flera par skidor inför loppen. En vallar skidor åt fyra stycken, en åt tre och en åt en – och bara den som vallar åt tre stycken vallar sina egna. Vem vallar år vem egentligen?

Från Kristinaloppet

k-loppwebb10
Jag med nummer 44. (Foto: Jörgen Hjerpe, bilden lånad från Engelbrektsloppets hemsida)

Kristinaloppet

Igår klev vi upp tidigt och for mot Kristinaloppet i Norberg. Generellt så är jag inte så förtjust i ”tjejvarianter” av tävlingar (gäller även viss utrustning som till exempel blommiga ”lättåkta” skidor) som liksom förutsätter att kvinnor bara klarar av en tredjedel av det män kan genomföra. Nu är jag ju inte helt konsekvent eftersom det här bara gäller sport – jag är helt nöjd med att inte kunna något om bilmotorer och annat som män förväntas kunna allt om. Ja det här blev ju en parentes, det jag ville komma fram till var att jag, efter moget övervägande, har kommit fram till att det nog skulle vara rätt trevligt att slippa trängas med hundratals brölande (jo faktiskt, det är sant) karlar som svär och kör över folk just vid skidtävlingar. När jag tävlar löpning blir jag mer stressad av att det bara är tjejer i startfältet. Dessutom ville jag ha en tävling som var lite kortare och då passade Kristinaloppet, Engelbrektsloppets damvariant rätt bra.Det kändes lagom med 30 km den här helgen och det verkade vara ett trevligt lopp. Drygt 600 damer anmälda och lagom många i tävlingsklassen för att det inte skulle bli så trångt i starten.Jag sov som en stock hela vägen dit och väl framme såg vädret lovande ut, några minusgrader och mulet. Tyvärr visade det sig snart att spåren blåst och snöat igen under natten och jag var inte direkt avundsjuk på de tre gubbar som fick tolka efter en skoter hela banan runt före start för att vi skulle ha åtminstone något att åka i. Det blev tungåkt och tiden inte alls vad jag hoppats på. Jag var dock nöjd med loppet och åkte in på 11:e plats. Tyvärr var väl inte priserna så mycket att hurra för – jag fick välja på en leopardmönstrad tröja, en virkad duk, en träningsoverall modell säck i stl L och en liten filt med dalahästar på. Men det är ju kul att vara placerad så jag får väl vara nöjd med det.

Det var ett kul lopp som gav mersmak och det blir nog upprepning nästa år. Om inte annat som seeding för Tjejvasan, som jag i sin tur tänker använda som seeding för Vasaloppet. En kollega frågade ”Varför då?!” När jag sa att jag tänkte köra både Tjejvasan och Vasaloppet nästa år. Ja varför då? För att det är så vansinnigt kul! Fast jag skulle behöva hitta en sponsor…

Testning av valla (och spårning av spåren…)

Innan start

Starten (bild lånad från Engelbrektsloppet)
eloppwebb2

Fredagsmys i garaget

Träningsvärk

Idag har jag träningsvärk! På bra ställen tror jag, det känns som att min teknik har förbättrats åtminstone litegrand. Igår var vi ett gäng som körde Wadköpingsloppet i Ånnaboda, en härlig tävlingsdag med strålande sol. Dryga 40 km avverkade jag på 2,34 och det räckte till en sjundeplats i damklassen.

Fredagsnöje i vår familj

Mammas flicka! Irma och jag har hängt i garaget och vallat lite skidor.

Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.