Inga nyårslöften på gymmet

Nej, folket som tränar på mitt gym verkar inte ha avlagt några träningslöften till nyår – det har ekar helt tomt där när jag varit där nu i veckan. Rätt sunt tror jag, att inte avge nyårslöften alltså. Det är nog bättre att försöka hitta en lagom nivå hela året och inte försöka krysta fram något ångestfyllt bara för att kalendern byter siffra. 

Skönt för mig att husera helt själv dock. Jag har tränat på och haft fint sällskap av Vinterstudion och Tour de Ski på TV:n, jättehärligt! Förstår inte varför jag dragit mig för att gå till gymmet för att jag inte ville gå omkring där med min ”nya” kropp – det är inte som att det brukar vimla av folk där. Nu har det i alla fall varit roligt och gått bra. 

Det blev till och med en liten magbild, en utmaning för mig! Magen och rumpan växer i samma takt ;-) 

Jag kör crosstrainer och kör styrkeövningar som syftar till att stärka upp kroppen, både nu för att förbereda mig för en tyngre kropp och också för att lättare kunna komma tillbaka till en stark och välfungerande kropp efter förlossningen. 

Idag blev det ett simpass med triathlonklubben, kul! Vi var 16 stycken på blandade nivåer, trevligt och ett bra pass! 

Nya kläder och kallt om rumpan 

Nu har det verkligen blivit vinter – härligt! Massor av snö och kallt, gårdagens första träningspass blev snöskottning och det gick över förväntan med fogar och allt.

Jag frös dock när jag var med barnen i pulkabacken, för med bebisen i magen vågar jag inte fara runt lika mycket som jag är van vid. Är lite sugen på att åka skidor men är väldigt tveksam till att mitt bäcken skulle gilla det och dessutom vet jag inte ens om skidorna funkar när jag väger mer än vanligt. Avvaktar lite och ser, går inte att hinna allt heller.

Igår kväll var jag ute och sprang en timme. Det gick riktigt bra, men det hade kunnat gå ännu bättre om jag inte hade varit tvungen att välja mellan att hålla i byxorna hela vägen eller springa med byxorna nedanför rumpan. Jag valde lite blandat… De tightsen får vänta tills nästa vinter, när jag inte är gravid. Jag frös inte mindre om rumpan när jag behövde ta kisspaus i isvinden heller, men jag klarade mig med ett stopp i alla fall. Idag tog jag julklappspengarna jag fick av mina föräldrar och köpte en baddräkt, ett par tights och en sport-bh. Hittade billigt, men jag känner oavsett att jag måste ha bekväma (och fungerande) kläder även om det bara gäller ett några månader. Köpte en långärmad och en kortärmad träningströja på HM häromdagen och sambon har beställt en billig cykeljacka som jag förhoppningsvis kan låna.

Idag höll jag mig inne. Temperaturer på runt -15 grader brukar inte avskräcka mig, men mina luftrör är lite känsligare än vanligt så jag nöjde mig med att titta när barnen grävde runt i snön. Det var sagolikt vackert ute i alla fall!

Jag försöker att inte bli stressad över att jag inte är ute och tar tillvara på snön hela tiden och jag ska inte förneka att jag gärna scrollar snabbt förbi alla skidåkarbilder och Friskisuppdateringar på Facebook. Egentligen vet jag ju att jag inte kan göra allt och att jag ju valt det här själv, men jag vill liksom vara överallt ibland.

På eftermiddagen idag var barnen och jag i simhallen. En härlig eftermiddag, de är ju så stora nu att vi håller igång allihop – när de var mindre frös jag så förskräckligt när vi badade! Bäst är egentligen om vi inte gör sällskap med någon annan familj så man ska prata med andra vuxna, då blir jag genomfrusen direkt. Nu passar jag på att trampa vatten eller vattenjogga lite när barnen hoppar från trampolinerna och idag simmade jag 1000 meter under barnens glasspaus. Vi funderade på om jag egentligen fick åka vattenrutschkana eftersom det står ”endast 1 person/åk” och jag, som dottern påpekade, just nu är två personer… Dottern börjar bli ett riktigt vattendjur – idag simmade hon 2 x 25 meter och dök från kanten så att hon fick köpa guld- och silverfisken. I måndags när vi hade triathlonsimning hoppade hon flera gånger från 3-meterssvikten. Sonen övade inför söndagens simtävling på hemmaplan, vi tog tid på 50 meter bröst- och frisim.

I tisdags var vi på ultraljud. Jag hade varit väldigt orolig innan, men allt såg jättefint ut! Två förmak, två kamrar och alla klaffar i hjärtat, hel ryggrad, armar och ben, magsäck och urinblåsa. Ärtan var dock inte så sugen på att visa om vi får en lillebror eller lillasyster men det får vi säkert se framöver, vi ska på fler ultraljud eftersom vi är med i en tillväxtstudie. Omkring den 4/6 kommer i alla fall Ärtan och jag hoppas hen är lika bra på att passa tiden som sina syskon som kom en respektive tre dagar innan beräknat.

Gott slut och gott nytt

Den gångna veckan har jag haft ett litet bakslag i måendet och träningen. Några dagar med diffust ont i kroppen, lite domningar i benen, magkramper (inte i livmodern) och trötthet. Svårt att tolka och därmed svårt att förhålla sig till. Ingen feber och egentligen kände jag mig inte som ”riktigt sjuk” även om jag inte mådde bra. Lite extra vila, en blodtryckskoll på jobbet och gå hem från jobbet för att kurera mig blev första lösningen. Blodtrycket låg fint, eventuellt lite i underkant men det är ju inte farligt. Jag provade försiktig stretching av höftböjare och baksida lår och ryggsmärtorna avtog, magen kom igång igen och igår morse vaknade jag nästan som ny.

Bestämde mig för att testa dagens planerade löppass (lufsande…) på Sörmlandsleden och fick med mig en klubbkompis. Det gick fint, förutom att jag stod på näsan en gång. Ingen fara på taket, jag tog emot mig med händer och knän. Fortfarande orkar jag 11-12 km vilket är underbart, tar dag för dag och ser hur det går.

Idag är ett besök på gymmet inplanerat. Där har jag inte varit på ett par månader, har känt mig trött, svullen och obekväm med alla speglar. Men nu är jag lite peppad, har hittat lite lämpliga övningar på nätet som jag ska testa. De flesta kan man visserligen göra hemma men det är lättare att det blir gjort om jag är på gymmet och då kan jag köra några maskiner också och även kunna efter vad kroppen tycker om crosstrainer. 

Vi hade en fantastisk nyårsafton! Jag sov middag för att samla kraft och sen var jag pigg och mådde bra hela kvällen – mycket tack vare underbart roligt sällskap! Vi var hembjudna till kompisar och vi var 12 vuxna och 10 barn och allt flöt på hur bra som helst! Barnen var mellan 3 och 9 år och alla kände inte varandra innan, men de lekte och busade hela kvällen och alla var vakna till efter midnatt. Jag, som befarat att jag skulle behöva vila under kvällen, hade jätteroligt, njöt av all god mat och hade varken tid att ta några bilder eller titta på klockan. Så lyckat! Perfekt slut på 2016 och början på 2017.

Vi sköt inga fyrverkerier och det var skönt eftersom jag inte är så förtjust i det, men tidigare på kvällen tittade vi på fyrverkerierna som fick inviga Katrineholms 100-årsjubileum. Det var faktiskt väldigt fint och maffigt. Och för alla er triathlonfrälsta så för jubileumet med sig det positiva att det kommer att ordnas en barn- och ungdomstävling i triathlon nere vid vår vackra bad- och campingplats Djulö i midsommarhelgen – missa inte det!

Årskrönika 2016

Förra året tror jag inte det blev någon och det är ju inget måste, men i år är jag sugen på att sammanfatta säsongen – inte minst för att påminna mig själv om att jag inte alltid varit trött, illamående och tung ;-).

Några skidor blev det inte alls förra året, jag spelade teater istället för att satsa på skidor och det visade sig vara ett klokt val för det fanns inte mycket snö att hurra över. Dessutom låg jag däckad i en tre veckor lång influensa under Vasaloppsveckan och däromkring.

Efter influensan hade jag ju såklart halkat efter i planeringen men det var liksom bara att gilla läget och försöka skynda lite långsamt.

wpid-img_20160423_213220.jpg

Jag tycker om att ha lite lopp som träning för att komma i form och under våren körde jag två millopp; Kumla Stadslopp och Oppebylöpet – båda med ganska taskigt känsla och tider på runt 41 minuter. Inte så mycket att orda om, det blir bra träningspass oavsett. Ett lite längre tempopass fick jag på Örebro Halvmarathon där det också gick tungt och jag fick kämpa för att komma in under 1,30 – men där fick jag en bonus i form av en bloggläsare ”irl” och vi har sedan följt varandra under året. Grymma Susanne har gjort en  häftig säsong och är dessutom hur gullig och trevlig som helst så det var en kul bekantskap.

Jag sprang Stockholm Maraton med tunga ben och på min sämsta tid någonsin på maran: 3,11. Trots det var jag inte särskilt besviken, jag sprang hela loppet med en ilska i kroppen, en ilska över den jävla skitsjukdomen cancer och med en tacksamhet att jag hade en frisk kropp som tog mig runt en mara. Det var första loppet jag sprang med ett A i ett hjärta och texten #fuckcancer på armen för att hedra och stötta Anna som då nyligen fått sin diagnos. Resten av säsongen fanns A:et och hashtagen på min arm eller nummerlappen i alla lopp.

För att få lite kvalitetspass på cykel körde jag Tjejvättern tillsammans med Lindakatarina och Skandisloppet i Uppsala tillsammans med Oscar och ett gäng från IK Fyris. Båda loppen blev utmaningar med blåst och trötta ben, men jag är nöjd.

wpid-received_10154013955885071.jpeg

wpid-img_20160611_114634.jpg

 

I Julita Triathlon hade vi under säsongen en klubbtour och det var väldigt roligt. Den innehöll bland annat terränglöpning, triathlon, duathlon med jaktstart och lite annat smått och gott. Det är såklart lite prestige i loppen men jag ser dem ändå som träningstävlingar och har inte samma behov av gå in en egen bubbla innan. För mig är det viktigt att det är roligt och jag har aldrig tagit klubbtävlingar på blodigt allvar (inte förrän loppet är igång haha) och det måste finnas utrymme att peppa andra och ha med familjen. Jag vann damklassen i samtliga lopp jag ställde upp i (missade ett för Malmö Triathlon) och jagade herrarna lite lagom seriöst. Min klubbkompis Andreas är en duktig fotograf och har dokumenterat större delen av touren:

Jag åkte till Uppsala och körde SM i sprint i riktigt hällregn. Jag är ju lite (årets underdrift…) feg när det är blöt asfalt och skarpa kurvor och lyckades inte riktigt ta igen det jag tappat på cyklingen under den avslutande löpningen men facit blev ändå ett SM-silver. Årets andra SM-medalj, det blev ett guld på SM i Duathlon i Väsby i maj.

 

Årets första större mål var SM på medeldistans i Vansbro, men efter lite velande valde jag att hoppa över det då jag fick erbjudande om att åka till Playitas istället. Det blev en härlig vecka och det var ju såklart jättekul att få åka dit och se hur det är där.

Den första längre tävlingen blev istället Ironman 70.3 i Jönköping. Ett lopp där det mesta kändes helt okej, om än inte helt perfekt. Jag är väldigt nöjd med den avslutande löpningen där jag gjorde halvmaran på stabila 1,30 och faktiskt med en riktigt bra känsla! Vid midsommar hade jag slutat med p-piller för att jag misstänkte att de konstgjorda hormonerna ställde till det för mig – men berodde den fina känslan på det eller var det en slump? Ingen aning, men jag var glad. En tredjeplats blev facit och en plats till VM i USA 2017 – som jag dock tackade nej till. Dels för att jag redan då visste att jag var sugen på att ta en bebispaus och dels för att man ju ändå får stå för hela kostnaden själv även om man kvalar dit.

Helgen efter Jönköping åkte vi på triathlonturné till Säter och sedan Gävle. August tävlade på båda ställena medan jag nöjde mig med Gävle. En ny sprint, den här gången i solsken, och en förstaplats för mig.

wpid-received_10210529109649133.jpeg

 

Sedan var det dags för avfärd för säsongens stora mål: EM på fulldistans (Ironmandistans) i Poznan, Polen. Vi flög dit och det gick smidigt. I Polen väntade värmebölja på oss (som dottern sa här i höstas: ”jag vill hellre åka till Gran Canaria än till Polen för i Polen var det FÖR varmt”…) och det blev mycket sol och bad både före och efter tävlingen. Informationen kring tävlingen var ganska bristfällig och mycket var på polska, vilket ju kan tyckas ganska märkligt om man nu håller i ett Europamästerskap. Jag bestämde mig att försöka koncentrera mig på min grej bara, jag vet ju hur det går till på tävling. Men det är klart, det underlättar ju om man vet var T1 och T2 är… En jättelång kö till cykelincheckningen dagen innan störde min vätskeuppladdning lite och så hade jag lyckats glömma att ta med landslagsdräkten och visa huvuddomaren så jag fick komma dit extra tidigt på tävlingsmorgonen för att fixa det, men annars gick förberedelserna bra. Taxin kom som den skulle 04.45 på tävlingsdagens morgon och jag anlände till en lugn tävlingsplats där vattnet var spegelblankt och solen på väg upp. Simningen gick fint, men väldigt fort tyckte jag nog när jag sneglade på klockan när jag sprang upp ur vattnet. Det visade sig sedan att vi simmat 800 meter för kort på grund av en funktionärsmiss vilket ju var synd, men det var ju i alla fall lika för alla. Cyklingen var en fyravarvsbana där man körde 22 km på en motorväg, vände och körde tillbaka och så upprepade man allt fyra gånger. Väldigt tråkigt men i alla fall inte så mycket svåra kurvor ;-). Det var varmt, jättevarmt, och jag ångrade tempohjälmen. Tror att jag hällde minst lika mycket vatten över mig som i mig. Löpbanan hade de nog lyckats lägga på de sunkigaste delarna av hela stan för den var inte heller så upplyftande, men annars kändes väl kroppen rätt okej. Benen kändes som man kan förvänta sig efter 18 mil cykel, men det var ingen katastrof. Det var det däremot att det inte fanns någon Cola vid vätskestationerna som utlovat, det kraschade min noggrant uttänkta vätske- och energiplan. Rickard missade dessutom en langning (ingen skugga över honom) och jag började känna mig lite desperat. Han löste det genom att en sambo till en annan svensk deltagare ställde upp och passade barnen en stund så Rickard kunde köpa Cola och ställa ut flaskor på ett par langningsstationer. Jag tog mig i mål och hade bärgat ett EM-brons i min klass!

En stund efter målgång lyckades jag dock i vanlig ordning kollapsa lite och fick ligga med dropp i sjukvårdstältet. Att de inte ger dropp lite oftare – det var ju toppen! Jag har aldrig återhämtat mig så snabbt! Jag kunde ju till och med äta lite mat samma dag.

Efter Polen följde en halvt hysterisk månad med massor av tävlingar. Fast mest var det roligt och många av dem var spontana infall, jag hade inte planerat det. Men vad sägs om en Ironman, en sprint, en olympisk, en kvartsmara, tre swimrun och en medeldistans på fyra veckor? Min kropp sa faktiskt: okej! Jag vann sprinten i touren som vi körde helgen efter Polen, dagen därpå körde jag ett swimrunlopp som heter Farleden där jag fick överta en startplats av en kompis. Sen åkte vi till Malmö Triathlon där jag körde en Olympisk distans i halv storm och var första AG-dam över mållinjen.

wpid-wp-image-506571464jpg.jpg

 

Två dagar senare sprang jag en kvartsmara här i stan, höll mitt löfte till mig själv och sprang inte på max utan försökte vinka, vara glad och njuta.

wpid-wp-1471036311965.jpg

 

Ytterligare två dagar senare var det premiär för Katrineholm Swimrun där jag ställde upp tillsammans med en nyfunnen träningskompis. Han fick styra tempot och jag peppade, jag är grymt imponerad av hur han krigade.

wpid-wp-1471037759940.jpg

 

Jag körde Ångaloppet med min simtränare Christian och letade fram mina allra sista krafter på upploppet och bilden där vi passerar mållinjen kvalar nog in som årets bild här på bloggen.

wpid-wp-image-1670742336jpg.jpg

 

Själv har jag inget minne av att han fick hålla upp mig- vet inte om det är bra eller dåligt ;-).

Sala Silverman blev årets andra medeldistans och det var en trevlig tävling. Pallplats där också, en 2:a-plats efter Emma Graaf i seniorklass dit jag anmält mig. Jag har spottat upp mig lite på cyklingen men fortfarande finns det stor utvecklingspotential där. Benen var riktigt tunga på löpningen och jag började bli rejält sliten efter säsongen, men trots att jag sprang långt ifrån så fort som jag borde kunna så hade jag dagens bästa löptid av alla damer.

Men benen fick inte vila riktigt än, helgen efter väntade KM i duathlon. Lite besvär med ett knä, men det höll ihop och jag kom in som segrare i damklassen och med endast några få herrar för mig. Sedan blev det lite lugnt ett par veckor innan jag körde ett terränglopp strax utanför stan och hamnade överst på pallen för 7:e året i rad. Touren avslutades med Linas Mil som också gick helt okej och hela säsongen avslutades med Lidingöloppet.

På Lidingöloppet kände jag små diffusa tecken som sen visade sig vara tecken på just det jag misstänkt – en graviditet. Jag är så grymt glad och stolt över min säsong och allt kroppen ställt upp på. Det gäller att minnas det nu när kroppen igen faktiskt gör precis det den är skapad för, nämligen bär ett barn, men när känslan i kroppen är så vitt skild från känslan när jag går över mållinjen efter ett lopp. Men jag är ju mitt uppe i ett annat lopp just nu och 2017 är än så länge ett spännande och okänt kapitel.

Tillbaka till livet!

Så känns det faktiskt! Visserligen blir jag nojig och tänker att det kanske är något fel med graviditeten när jag mår bättre, men ändå – jag mår bättre! Jag är fortfarande trött och illamående men den där alldeles förlamande tröttheten har släppt och illamåendet är lite mer under kontroll – häromdagen klarade jag mig i 2,5 timme på jobbet utan att stoppa något i munnen och ändå blev jag varken matt eller kräkfärdig. Det går bättre att träna och det är så skönt att få känna sig lite stark då och då.

När kroppen fungerar (vilket den ju gjort hela tiden såklart, den talar ju väldigt tydligt om exakt hur den vill ha det) mår jag mentalt så mycket bättre, jag älskar ju att röra på mig. Jag har varit ute och sprungit distans med löparklubben, simningen känns helt okej även om flåset begränsar mig och (peppar peppar…) fogarna är under kontroll.

På torsdags på simningen skulle vi köra brutna 100:ingar på tid och jag ville verkligen inte! Jag är ju rätt mycket tävlingsmänniska och ville inte ha några siffror svart på vitt – jag är ju tung och otränad. Men jag vill heller inte gnälla eller ha specialbehandling så jag körde. Ställde in mig på sämsta tänkbara tid men blev faktiskt glatt överraskad. Körde två av fyra hundringar på 1,22 och även om det inte är supertider så är det bra med tanke på hur hösten sett ut – och hur jag ser ut ;-). 

Idag har jag varit ute på Sörmlandsleden och sprungit. Det går inte så fort när jag springer för två, jag går i branta uppförsbackar för att jag inte tycker det är behagligt när det blir för högintensivt och kisspauserna är ganska frekventa. Men jag älskar att springa i skogen, idag strålade en blek decembersol och det var så härligt! Tror visserligen att jag drog på mig en liten bristning i ena vaden, men det går väl över endera dagen. Idag kände jag mig riktigt pigg i kroppen, det är så stor skillnad jämfört med den första trimestern när jag mest släpade mig fram. 

Julafton var mysig och trevlig. Jag hade gärna sprungit på förmiddagen men jag vågar inte utmana ödet och träna för många dagar i sträck. Det blev en långpromenad med hela familjen istället, dottern på cykel men vi andra gick. Vi plockade granris och kottar till dukningen och jag blev riktigt nöjd när vi kom hem och jag hade fixat klart i köket.

Imorgon ska jag cykla mtb med min klubbkompis Andreas. Han är toppen att träna ihop med och börjar få in vanan att dra mig och ge mig energi och vatten när mitt har tagit slut och jag väggar – att han står ut?! Det är roligt med sällskap så jag ser fram emot morgondagens pass. Ska bli spännande att se om cyklingen också känns bättre. 

Jag försöker se all träning som funkar som en bonus och inte grubbla så mycket över minskad träningsmängd. Hittills funkar det fint! Nu innan jul var det ganska skönt att slippa bli stressad över träning som skulle planeras in och istället bara koncentrera mig på barnens gympaavslutningar, klassdiscon, Luciatåg, balettuppvisningar, simtävlingar och storföreställningar. Justhar jag inte ork att klämma in träning när det är stressigt och då låter jag bli – utan att bli stressad. Sen får jag ta vecka för vecka, just nu känns det jättebra och då går jag på det. Jag får anpassa mig vartefter veckorna går.

Naprapatbesöket jag gjorde var lite av en besvikelse. Inte helt ogjort för lite övningar fick jag med mig, men det var lite ostrukturerat och jag hade önskat lite mer tips, råd och svar på frågor. Men jag har fått tips om en PT här i stan som ska vara duktig på mammaträning så jag kanske provar att kontakta henne om jag känner att behovet skulle uppstå.

Mina tankar om träning med bebis i magen

Under många långa timmar på soffan med illamående och bedövande trötthet har det funnits gott om tid till att tänka, grubbla – och googla. Efter att jag berättat om min graviditet har jag bara fått vänliga reaktioner, men några har också varit förvånade. Det har ju gått så bra för mig på tävlingar, vill jag verkligen börja om med graviditet och bebis då? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ställt mig samma fråga själv – många gånger. Men det jag har kommit fram till är att:

Så, nu har vi rett ut det. Men träning är ju en stor del av mitt liv så det är klart att många tankar kretsar kring träning. Men ska man egentligen träna? Och hur mycket? Om detta tvista de lärde… Ofta kan man läsa att man ska ”lyssna på kroppen”, men ärligt – vad ska man lyssna efter? Om ens normala gräns kan gå vid att ligga med dropp under en foliefilt efter ett lopp kan det vara en smula svårt att veta. På ett sätt känner jag ju min kropp utan och innan men på ett annat sätt är det svårt att sätta en gräns. Min barnmorska sa att det är smärta man ska reagera på – får man smärtor i magen, bäckenet eller underlivet så är det varningssignaler. Andfåddhet och ökad puls är normalt som vid annan träning. Det låter vettigt.

Jag har också försökt läsa lite i ämnet men det är svårt. För inte så länge sen publicerades en studie (kan inte länka från mobilen) där bland annat Eva Nyström medverkade. Den har konstaterat att det är okej att löpträna under graviditet – men det är bra att tänka på att det framförallt är barnet man fokuserat på i studien. Det verkar som att barnets blodtillförsel tillfälligt försämras om mamman tränar på maxpuls, så man rekommenderar att mamman håller sig strax under maxpuls. Bra så långt – men hur påverkas mamman av träningen då? Jag läste ett blogginlägg som hette (fritt översatt från engelska och jag hittar det inte nu) ”Jag önskar att jag inte hade löptränat när jag var gravid”. Författaren tar upp frågor som till exempel inkontinens. Och det är ju så, mycket händer med mammans kropp även om det är lätt att enbart fokusera på det nya lilla livet man bär på. Mammakroppen ska ju helst inte bara fungera under graviditeten utan även många år efteråt och då är frågan hur man ska tänka. Efter att ha läst diverse olika argument och funderat en hel del så har jag kommit fram till följande (alltså mest baserat på egna åsikter och erfarenheter av min egen kropp):

Idag har jag varit ute och joggat/lufsat i skogen. Det var snöblandat regn men så skönt det var! Snöblask i skorna, kalla fingrar och håret i blöta testar, men idag var kroppen pigg och jag kände inget av några bäckenleder.

Gravidträning – upp som en sol och ner som en pannkaka! 

Först vill jag tacka så mycket för alla fina kommentarer och gratulationer efter mitt förra inlägg om Ärtan. Jag är helt överväldigad över responsen från flera hundra personer, jätteroligt! Jag funderade länge innan jag valde att lägga ut det helt offentligt, men är nöjd och lättad i efterhand. Det blev ett problem att ha ont i ryggen av att hålla i magen på jobbet, att inte vilja gå och simträna (för att inte tala om att ha hand om mina barngrupper i simklubben) för att jag kände mig obekväm i min kropp och att undvika gemensamma träningar med klubben för att jag inte ville berätta varför jag inte är lika stark och snabb som jag brukar. Nu känner jag mig mycket lugnare, även om det är en tuff utmaning att inte ha kontroll över min kropp. Det har jag fått erfara den senaste veckan, minst sagt. Det är liksom bara att hänga med i svängarna, säger kroppen att den vill ha energipåfyllning så är det bara att lyda – oavsett om jag vet att den är tankad med både energi och vätska. Struntar jag i signalerna blir jag dålig; skakig, illamående och matt och det är inte behagligt. Någon skrev till mig att det var förståndigt av mig att ta det lugnt nu – det är inte förståndigt utan helt enkelt så att jag inte har något val. Jag skulle gärna skutta runt i skogen, men när jag blir helt utmattad av att åka till affären så är det inget att göra.

Dagen efter att jag ”outade” Ärtan här på bloggen gick det så bra att simma! Jag var helt yr av trötthet innan och fick sova en timme på soffan för att orka ta mig iväg, men när jag väl var där kändes kroppen stark och pigg – så härligt! I tisdags var jag med på klubbens löpträning och det var jätteroligt! Jag trodde aldrig att jag skulle ha roligt trots att jag joggade vid sidan av när de andra gjorde spänstövningar och hopp, att jag sprang intervallerna i joggingtempo med små steg för att inte belasta bäckenet för mycket och att jag faktiskt inte ens tog tid. Jag var glad över att våga vara med och hade roligt trots annorlunda förutsättningar, kul!

Sen vände det tvärt. Skulle cykla lite mtb i onsdags, jag cyklar bara grusväg så det är ingen teknisk körning. Det var en mardröm! Jackan klämde över magen, jag mådde illa, kände mig svag, blev alldeles för flåsig och ja – det var inte roligt och mest en plåga. Jag cyklade inte långt, men var däckad efteråt och hela torsdagen (sämsta arbetsdagen på länge, tur jag har fantastiska kollegor som sopar upp spillrorna efter mig). Tror kanske att kroppen kan palla tre pass i veckan, men två dagar efter varandra funkar inte. Nu har jag varit så trött så jag orkar inte bli rastlös av att inte träna, det är en ovan känsla, så det är inte ett jätteproblem – men det är konstigt att inte få känna sig stark och pigg.

Ärta med makt över mamma 

Jag tyckte att jag var mer flåsig än vanligt på årets Lidingölopp. Så fort det gick uppför hamnade jag i syraskuld, inga stora skillnader men ändå annorlunda mot hur det brukar kännas. Så har det liksom bara känts vid ett par andra perioder i livet, men nej?? Tänkte inte så mycket mer på det, förrän några dagar senare när jag stod vid almanackan i köket och fyllde i lite datum – när borde jag egentligen haft mens? Hmm…

Ett par dagar senare hade jag facit i handen:

Alltså, det var ju planen – men barn planerar man ju inte riktigt, de kommer inte på beställning. Men den här gången hade vi visst obeskrivlig tur, något som jag haft svårt att ta in. När folk har frågat vad jag ska köra för tävlingar nästa säsong har jag lite halvt skämtsamt sagt (inte till alla, men de jag känner lite mer) att då vill jag ha en bebis. Jag vågade inte i min vildaste fantasi våga tro att det faktiskt skulle bli så, men som det ser ut nu blir det så.

Nu är jag i vecka 13, idag var vi på ultraljud och KUB-test och fick se en sprattlade liten krabat som verkar må hur bra som helst. 

Än så länge kan ju mycket hända, men det har ju börjat bra. I alla fall för lilla Ärtan, mamman mår desto sämre tyvärr. Jag har mått väldigt illa mina tidigare graviditeter och den här verkar följa mönstret. Nu har jag fått medicin, men fortfarande mår jag illa mest hela tiden – det som lindrar bäst är att äta och jag har nog ökat en hel del i vikt tyvärr. Fogarna känns av lite till och från och det är ju sådär kul, dessutom har jag haft magkatarren from hell och varit så sjukt trött! Att säga att jag känner mig lite obekväm i min kropp är en underdrift. Den här lilla Ärtan har makt över sin mamma, jag gör inte som jag vill. Helst ligger jag på soffan och mina vanliga cirka 6 pass/vecka har krympt till 2-3 pass – i bästa fall. Tempot hålls också nere och fortsätter ni följa den här bloggen får ni följa en idrottare som inte kan köra på precis som vanligt och som typ kör Vasaloppet i vecka 30. Ni får istället följa mig, som ska vänja mig vid att inte bestämma över min egen kropp, som försöker tänka att all träning som blir av får vara plus istället för att den träningen som inte blir av är minus.

Ungefär det första som hände efter att jag fått veta att jag var gravid var att jag kraschade rejält med cykeln och det var ju lite läskigt såklart, tur att bebisen är så pytteliten och väl skyddad då.

Min chef har vetat om det jättelänge och är rätt så fantastisk. Det kan ju inte vara superkul att anställa någon som omedelbart blir gravid, men bara glada miner och omtänksamhet från henne, sådant betyder ju mycket!

Kasta sten i glashus

Förra helgen var det riktigt blåsigt och det kom snöblandat regn på tvären. Mitt Facebookflöde svämmade över av kortärmade trainerbilder och jag fick lite lust att retas så jag skrev ett inlägg (med många smileys) om att det var det här vädret som skulle skilja agnarna från vetet och så gav jag mig ut på en tre timmar lång mtb-runda. Bara det faktum att inlägget skrevs av hon som helst inte tränar före klockan 10 på helgmornar och som gärna går upp lite tidigare från simträningen för att hinna basta gjorde ju inlägget lite vanskligt, att jag sedan vaknade upp med feber dagen därpå gjorde ju fiaskot komplett ;-). Men det bjuder jag på. Dessutom cyklar jag ju hellre ute för att det är så förbannat tråkigt att cykla trainer så det är ju inte så att mitt pannben är tjockare för att jag cyklar ute…

Hösten blev kort i år – jag badade fortfarande i sjön i mitten på september och sedan kom första snön i början av november. Annorlunda, men charmigt också. Den här helgen blir det nog dock ingen utecykling då snön är på väg bort och vägarna glashala. Har visserligen dubbdäck på både crossen och mtb:n men jag har ändå svårt att koppla av och då blir det ingen bra träning. Kommer få min beskärda del av halkan senare i vinter gissar jag, men den här helgen hoppar jag eftersom det ser ut som att snön helt ska regna bort i mitten på veckan.

Förra veckan var jag på Annas begravning. Det var överfullt i kyrkan, det var oändligt sorgligt, hjärtskärande och fel men samtidigt en oerhört vacker och kärleksfull stund. Det låter säkert klyschigt, men ända sedan hon fick sitt cancerbesked har jag haft en annan mening i min träning och mina prestationer. Det har varit lättare att acceptera dåliga dagar och lopp där jag inte var nöjd med tiden och känslan – för jag har tacksamheten över min friska kropp som låter mig göra det jag älskar. Naturligtvis går det inte att vara tacksam 24/7 för att man är frisk, men jag har på ett annat sätt kunnat uppskatta mjölksyran i benen i en uppförsbacke för den talar om för mig att kroppen kan och vill. 

Det kan ju bli tjatigt på hösten 

Det blir inte så många inlägg här, men det kan ju lätt bli lite tradigt att läsa samma saker om och om igen i en blogg. För ska jag skriva om träning så skulle det bli så, för nu är det höst och jag simmar, springer distans och cyklar mtb eller cross. Ibland skiner solen men mest är det ruggväder – cykling på grusvägar är skönt oavsett tycker jag. Trainer är inte min favorit och än är det lite för tidigt tycker jag – jag vill vara ute!

Jag hittar en och annan ny väg, ser en hel del djur, har för det mesta på mig för mycket kläder och är alltid jättekissnödig när jag kommer hem. Mer spännande än så är det inte. Inga fler vurpor heller tack och lov.

På simträningen häromveckan gick brandlarmet precis när vi skulle börja simma. Utrymning och helt plötsligt var jag lite misstänkt eftersom jag varit i rummet där larmet visade sig startat sist. Efter en halvtimmes tjutande lyckades de stänga av larmet och vi fick börja simma. Inget mer spännande på den fronten heller.

I övrigt ägnar jag mig åt att försöka sprida vår härliga sport till barn och ungdomar. Vi kör träning och har ni barn som gillar triathlon – boka in midsommarhelgen för då blir det tävling här i stan. Midsommardagen är det disco för barnen och dagen efter är ägnad åt Tri4fun-tävling. Missa inte det!

  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.