Härlig triathlonhelg!

Igår hade min träningskompis Micke och hans sambo Lina fixat så att Patrik Nilsson kom till Julita för att föreläsa. Även om vi hade hoppats på att ännu fler tagit chansen att lyssna på denna fantastiska triathlet så var vi glada över att runt 60 personer var på plats. I två timmar fick vi lyssna på Patrik när han berättade om sin resa som triathlet. Jag tycker att han var duktig på att föreläsa, en lagom mix av att berätta om sig själv, bjuda på lite dråpligheter, tipsa om hur man kan tänka för att få en balans kring allt som ska rymmas i livspusslet och mycket mer. Det var vissa saker han sa som blev lite aha-upplevelse för mig, men det får bli ett eget inlägg vid tillfälle. Efter föreläsningen bjöds det på gudomligt god buffélunch som Lina hade lagat- som vanligt fantastiskt gott och vackert. Jag vacklade därifrån med magen proppfull av godsaker – något annat var inte ett alternativ trots att jag visste att ett träningspass väntade. Jag tränar ofta cykel direkt efter maten för att kunna utnyttja energin så långt som möjligt om jag ska vara ute länge, men jag brukar inte klara av att springa direkt efter måltid. Nu hade jag ju dock inte så mycket val, jag ville gärna vara med när vi som är medlemmar i Julita Triathlon bjöds på ett träningspass med Patrik.

Det var ett bra pass! Efter uppvärmning körde vi löpskolning och det tycker jag är roligt. Det var också lite nya övningar som jag inte provat tidigare. Ett par gånger fick jag visa övningar för att Patrik tyckte att jag gjorde dem bra. Det var roligt och jag tränar på att försöka låta mig själv bli glad när jag får beröm istället för att bara ursäkta mig.

Det finns en bild på mig som ser jätterolig ut, en riktig ögonblicksbild som är tagen precis mellan två steg höga knän.

Sen körde vi intervaller. Vi skulle köra 2-3 varv med 5 x 500 meter där en skulle gå i marafart, en i halvmarafart, en i milfart, en i 5 km-fart och en riktigt hård. Det var roligt men svårt, speciellt som jag är mer uthållig än snabb och inte har så stort spann mellan dessa steg. Jag lyckades dock öka på varje intervall, till och med mellan de två sista som jag trodde skulle bli svårt. Det slutade med att vi körde ungefär 2,5 varv = totalt 13 intervaller. Jag var väldigt nöjd efteråt och kände att jag hade pannbenet med mig och vågade trycka på. Det har varit väldigt svårt att få till intervaller efter att Eskil föddes så det här var precis vad jag behövde. En toppendag!

Bilderna från dagen har Christina Assermark tagit, det är hennes man Andreas som brukar fota mycket (och som ofta räddar mig på cykelturer). Så igår passade jag på att lura med Andreas på ett foto tillsammans med Patrik så att Andreas får vara med på bild här på bloggen.

Idag blev det årets första racerpass tillsammans med just Andreas, totalt blev det drygt 90 km och jag var precis slut när jag kom hem. Jag vaknade dessutom med tokmycket träningsvärk i vaderna i morse så jag var inte direkt i nyskick när jag gav mig ut. Nu är benen mycket stela men jag är nöjd, jag behöver verkligen cykelmil/timmar i benen.

Vad slinker ur din mun egentligen? Om kommentarer som kan hjälpa eller stjälpa vid ätstörningar

Om du tillhör den kategorin av människor som brukar muttra att ”snart kan man inte säga någonting längre utan att kränka någon” så vill jag säga att det här inte handlar om folk som ”känner sig kränkta av allt” utan om en dödlig sjukdom. Därför föreslår jag att du försöker läsa följande text med öppet sinne och förståelse och försöker tänka att det här inte handlar om att bli kränkt utan om att så frön som i förlängningen kan leda till en dödlig sjukdom. Det är inte så att man måste vakta varje ord och aldrig våga säga något, men jag vill ändå göra så gott jag kan för att försöka skapa lite förståelse. Jag förstår att det allra mest folk säger ändå inte är illa menat och en del till och med sagt av omtanke, men det kan ändå landa så fel.

Jag har en lång historia av ätstörningar bakom mig, många ångestfyllda år. Numera räknar jag mig som frisk, men det är ett aktivt arbete för att hålla mig där och jobba på att impregnera mig mot löpsedlar om trenddieter, lösflugna kommentarer och annat. Nu ska jag göra ett försök att skriva lite om kommentarer och uttryck som kan så frön eller göra djupa hack i själen hos en ätstörningsdrabbad eller någon som är i riskzonen – och det vet man ju inte vem som är. Det är ett försök att hjälpa folk att förstå lite bättre vad några slumpvis valda ord kan leda till för tankar, det är inte ett inlägg som är ute efter att skuldbelägga. Mycket utgår från mig själv och mina tankar och känslor – alltså finns det inte några vetenskapliga källor till mitt inlägg.

Hur jag tänker kring barn, mat och skuldbeläggande:

Jag skulle önska att folk aldrig använde orden ”nyttig” och ”onyttig” eftersom jag tycker att det redan tidigt ger signaler om att viss mat är något man ska skämmas lite över. Förslag på alternativa uttryck är vardagsmat/festmat eller att prata om maten som att det finns mat som ger kraft och vitaminer och så finns det sådant som är jättegott (tex godis) som man bara ska äta ibland för att man inte får så mycket kraft eller växer så bra av det.

Jag tycker också att man aldrig ska uppmärksamma barn efter deras kroppsstorlek. Säg inte att de är tunga när du lyfter dem, säg att du har för svaga armar. Och uppmärksamma inte heller tunna och smala barn extra mycket. Om en vuxen lägger armen om ett barn och säger att ”å, du är ju så mager, du måste äta lite mer”, så finns ett annat barn vid sidan om som, förmodligen omedvetet, lagrar i bakhuvudet att om man är väldigt smal så får man extra uppmärksamhet och omtanke. Det kan få förödande konsekvenser den dagen världen känns lite gungig och man försöker hitta ett sätt att kontrollera tillvaron. Det kan också sätta igång tankar hos det magra barnet den dagen hen kanske har vuxit till sig och inte får några omtänksamma kramar och uppmaningar längre. Uppmärksamma barn för den de är – säg att du är glad att se dem.

Barn är inte ”duktiga” om de äter upp all mat på tallriken. Det ska inte vara en prestation att äta. Bättre är ju nästan om barnet lämnar en halv köttbulle – det innebär ju att barnet har fullständig kontroll på sin mättnadskänsla. (Självklart finns det undantag, barn med olika typer av sjukdomar som av olika anledningar behöver få i sig, tex barn med diabetes, men det är inte det jag menar).

På arbetsplatsen:

Ät tårta om du är sugen på tårta. Om inte – strunta i det. Strunta också i att säga alla kommentarer om att ”jag borde inte”, ”nu får jag ta en extra promenad på eftermiddagen”, ”jag ska väl unna mig”. Ät eller ät inte liksom.

Unna sig förresten – jag har svårt för det ordet för det används så negativt. Jag tänker att det är fint att använda det om att vara snäll mot sig själv – man kan unna sig vila, ett träningspass, att låta bli att laga mat och köpa färdigt, eller en påse godis till exempel. Men jag tycker många använder ordet så mycket mer skuldbelagt – ”jag borde väl inte äta choklad men man måste ju unna sig ibland”. Liksom som att man ursäktar sig både för sig själv och andra.

Jag har många gånger fått höra ”men sådant här äter väl inte du som är så nyttig och tränar så mycket?”. Varför skulle jag inte äta kakor bara för att jag tränar mycket? Jag tränar inte för att späka mig, jag tränar för att bli stark och må bra. Nu klarar jag av en sådan kommentar men förr gav det mig vansinnig ångest – om ingen annan heller tyckte att jag skulle äta den där kakan som jag kämpade för att våga äta så skulle jag nog verkligen inte ha den.

På gymmet:

Jag hör många kommentarer om att ”nu ska påskgodiset bort” eller ”den här övningen får man skitsnygg rumpa av”. Hur vore det om vi hjälpte varandra att boosta oss till att träna för att må bra och vara starka så vi orkar med resten av livet istället för att hjälpa varandra att få ångest för ”synder”. Jag har till och med sett tjejer på träningsforum som tycker att ett löppass eller annat träningspass varit bortkastat för att de ätit choklad efteråt. Hur skulle det kunna vara det? Träningen är ju gjord redan, det är ju toppen!

Självklart slinker det ur grodor ur min mun också ibland, jag kan glömma att tänka mig för, men i huvudsak försöker jag verkligen att inte fokusera på vikt och mat på sätten jag beskrivit här ovanför. Men det är svårt – hur svarar man när dottern frågar varför folk blir glada om man säger att de har tjockt hår men inte om man skulle säga att de har tjock rumpa?

Jag hoppas i alla fall att det här kan väcka någon tanke som går att ha med sig i bakhuvudet och tänka lite på.

Ha det gott och var rädda om er!

Var det C eller sea??

Hej och gå vad dåligt det går med bloggandet! Men har man en bebis som fått för sig att bara sova i famnen på kvällarna och i rullande vagn på dagarna + två barn till att ta hand om så kan det bli så. Det är väl en period i livet helt enkelt. Jag har också varit rätt sliten ett tag eftersom bebis tyckte att det var lagom att ta morgon runt 3-4-tiden på morgnarna nätterna ett tag. Då var det slitigt! Nu verkar han ha övergått till ca 06.30, mycket bättre. Visserligen många amningar på natten fortfarande, men bara han inte vill gå upp och leka eller nypas så får det vara okej.

Av förklarliga skäl blir det lite mindre träning sådana perioder, allt annat (familjen, barnens aktiviteter, ideella ledaruppdrag m.m.) måste ju rulla på ändå. Fast i det stora hela funkar träningen helt okej. Och det här inlägget kommer att bli ett sådant dör helt vanligt vardagsinlägg, jag håller på att fila lite på några lite mer filosofiska inlägg men de får ligga vilande ett tag till.

Men hörrni, man lär sig något nytt varje dag! Häromveckan lärde jag mig något nytt på gymmet. Det är ju så jädra mycket begrepp hela tiden och jag har fullt upp med att härma ledaren så jag hinner inte lära mig vad allt heter. Crunch, core, hover, cross eller vad det nu heter. Och är man som jag, inte superbra på engelska, så får jag inte upp översättningen direkt i huvudet heller. Trots det har jag efter mycket om och men lärt mig vad några övningar har för namn. Seacrunch till exempel. Dock förstod jag faktiskt inte alls varför det heter så. Tills min favorit Helena hade passet, hon förklarar så bra. När hon så vad övningen hette på svenska så föll det ju på plats. Inte seacrunch utan C-crunch. Mycket rimligare. Haha, jag imponerar verkligen stort varje gång jag besöker gymmet!

Vi har haft vår första tourtävling med klubben, 2 x 200 meter simning. Jag tar inte själva tävlandet på så stort allvar, men jag var ändå lite nervös för jag ville så gärna könba att jag vågade ta i och inte ge upp för mjölksyran. Dessutom ville jag gärna vara under 3 min. Efter första loppet var jag jättetrött och hade dessutom simmat på 2,55,39 och var jättenöjd – det kändes som att jag inte behövde simma mer. Men det är också bra träning för mig att ladda om och andra loppet gick på 2,55,04. Förbättring och en stabil insats av mig. Skönt att känna att det kändes okej, jag har inte haft möjlighet att träna simning mer än en gång i veckan det senaste året.

Apropå gymmet, dottern och hennes kompis älskar att hänga där! Fem dagar i veckan har de barnpassning och barnvakterna är underbara! Här har Irma och Nova ”bytt plats” (Irma har fått håret plattat och Nova har fått sitt lockat. Om ni bor här i stan och vill börja träna så kan jag varmt rekommendera World Class, både för att det är mycket bra om man har barn och för att det är toppen att träna där.

Jag tävlar ju för Julita Triathlon som är en sektion i Julita GOIF. Julita ligger 25 km från Katrineholm och är en liten ort. Där har de startat Supersportis som innebär att bygdens barn gratis får prova alla sporter som finns i klubben. De kör en gång i veckan och växlar mellan sporterna, jag har varit med och varit ledare när de testat triathlon. Det här varit mellan 45 och 55 barn varje gång (mellan 3 och 12 år gamla) vilket är nästan samtliga barn i den åldern från Julita – så himla kul! Det här gänget var ledare i onsdags. Jag behövde få till träning också så jag cyklade dit och hem, så himla skönt att det börjar vara ljust på kvällarna!

Nu ska jag sova, jag och bebis tillbringar hela påskhelgen på egen hand här hemma medan resten av familjen hänger med Rickards föräldrar i Kläppen. Jag antar att jag också hade fått följa med om jag velat, det vill jag inte! Jag vill ha vår, inte åka till snön. Efter Vasaloppet är vintersäsongen slut, oavsett om jag har åkt något lopp eller inte – så flexibel är jag…

Är jag en tävlingsmänniska?

Men jösses vad länge sen det är jag bloggade! Hur fort går tiden egentligen? Min bebis har i alla fall klarat av tre förkylningar på fyra veckor nu så det har blivit rätt skralt med sömnen tyvärr. Då krävs det gott om viljestyrka för att få till träning – och ibland tillräckligt med beslutsamhet för att bestämma sig för att inte träna alls. Dock har träningen den här veckan känts helt okej, skönt!

De senaste veckorna har jag funderat väldigt mycket på hur jag är som tävlingsmänniska, vilka mål jag har, vad som driver mig, vad jag har för inställning till träning och tävling. Jag har läst en hel del blogginlägg om folks träningsupplägg, deras tankar och målsättningar och även diskuterat en del med vänner som också tränar och tävlar.

Jag har hört någon dela in tävlande idrottare i två grupper, nu kommer jag inte ihåg exakta benämningar så det är inga citat men jag kommer ju ihåg själva innebörden. Det handlade om att man antingen vill sätta en yttre press på sig själv, eller en inre. Yttre press: tänk er till exempel en idrottare som innan OS går ut med att hen har ett antal guld som målsättning. När man är så öppen med sina mål får man liksom motivation av att även andra då lite får de förväntningarna. De idrottare som mer använder sig av en inre press är de som inte vill svara på sin målsättning i intervjuer och som kanske låter mindre målmedvetna. Det behöver de dock inte vara, de har förmodligen sitt mål helt klart för sig men mår bättre av att sätta upp sina mål mer för sig själva. Det fanns inte alls någon värdering i att den ena typen skulle vara bättre än den andra, men det var intressant att höra om det och jag brukar numera tänka på det när jag hör intervjuer.

Jag går sällan ut med några mål inför tävlingar, av flera anledningar. Dels mår jag inte jättebra av andras förväntningar och dels så är jag lite vidskeplig eller vad man ska säga – jag får för mig att det är mindre chans att lyckas om jag pratar om det. Ibland kan jag berätta om vad jag har för mål, men då har jag ofta också ett tuffare mål som jag behåller inför mig själv. Jag har en tendens att förminska min egen insats, jag tycker att det är lite pinsamt att använda finishertröjor eftersom jag tänker att andra kanske ska tycka att jag vill skryta, jag kan träna saker bara för att det är roligt och förmodligen inte gör mig till en bättre triathlet, jag håller ingen speciell diet, jag orkar inte ta allt på blodigt allvar, jag skiljer på träningstävling och ”riktig” tävling och jag blir förvånad (och glad förstås) varje gång folk jag inte känner vet vem jag är för att de gillar att följa mig och mina resultat.

Betyder allt det här att jag inte satsar tillräckligt eller vill lyckas? Nej, det tror jag inte. Jag bara försöker att inte ta mig själv på för stort allvar eftersom jag tycker att det blir lite pinsamt och jag tror heller inte på riktigt att en påse godis eller ett missat träningspass påverkar min totala prestation. Men jag har också blivit bättre på att vara snäll mot mig själv – känner jag att kroppen behöver sömn mer än den behöver träning så får den det. Sen att jag älskar att sova och mer än gärna skulle byta ut allt möjligt i livet mot sömn är en annan sak…

Jag tänker ibland på hur stor skillnad det skulle bli på mina resultat om jag tränade med coach, hade wattmätare, visste min swolf och kunde namnet på de olika delarna i ett crawlarmtag. Skulle mina resultat skjuta i höjden? Eller skulle det inte bli någon skillnad? Eller skulle jag bara bli sliten och skadad? Intressant tanke. Jag är ganska nöjd med att köra på känsla och den känslan har ju ändå gett mig sub 40 på milen, 3,01 på maran, 10,07 (fast iofs med kort simning, runt 10,20 är nog mer realistiskt) på IM-distans och ett EM-brons på fulldistans. Skulle jag bli dubbelt så bra med dubbelt så mycket träning? Tveksamt.

Jag uppskattar min klubb, mina träningskompisar, Facebookgrupper och triathlonkompisar runt om i landet jättemycket – men ibland längtar jag tillbaka till åren då jag körde mina första triathlontävlingar. När jag var nöjd med min alu-racer, tränade på egen hand och körde på av ren kärlek till sporten och med en härlig frihetskänsla – helt utan prylhets, jämförelser och en ständig tävling om allt. Vet inte om någon förstår vad jag menar eller kan känna igen sig?

Bild från ett löppass jag körde för ett par veckor sen och var riktigt nöjd med. Skulle tycka det var skönt att komma upp i lite längre distanser snart.

Körde också en egen Vasaloppsspinning i vardagsrummet, det var ganska tråkigt faktiskt. Men kanske bra träning. Dottern tyckte dock att det var lite dåligt att jag bara körde tills vinnaren gick i mål och inte tills alla var i mål..

Ny bokstav på kortet och massor av snö

Nu är det avklarat, BE-kortet är i hamn! Superskönt och en sak mindre att tänka på. Jag var jättenervös innan men uppkörningsmannen (eller vad det heter) var jättesnäll och alldeles säkert van vid nervösa provdeltagare. Jag behövde bara göra en liten del av allt jag övat på och var nästan lite besviken över att inte få några frågor om friktionskoefficient, lastsäkring och andra krångligheter jag läst in mig på. Men som Andreas på Sjögrens trafikskola sa – nu har jag lärt mig det för livet. Skönt att slippa ut och backa varje helg nu och istället kunna vara utomhus vid fint väder ;-).

Sen blev vi förkylda hela familjen, snuva, hosta och dottern fick hög feber som hon alltid får när hon är sjuk. Men vi åkte till Kläppen som planerat och nu är alla pigga och vi njuter av snö och semester.Jag hänger mest med Eskil och vi kör längdskidor. Det är sjukt jobbigt att åka med honom i vagnen bakom så det blir bra styrketräning. Visst, det är mycket roligare att åka skidor utan släp – men det är mycket roligare att åka skidor med släp än att stå nedanför slalombacken hela dagen med bebis i vagn. Att köra klassiskt var nästan omöjligt och blev väldigt ryckigt, det går mycket bättre att skejta. Men även när jag tycker att jag kör på bra så går det mer än 2 minuter långsammare per kilometer. Bebis är dock nöjd, han sover som en stock så länge jag kör på och jag får många peppande tillrop och leenden av andra åkare i spåret.

Sen försöker jag träna en del före frukost för att inte störa resten av familjens rutiner. Jag körde igång med lite löpning häromdagen men vad som skulle vara lätt jogg i ungefär en halvtimme blev en timmes nära döden-upplevelse – jag sprang såklart vilse! En bedrift i sig får man ju säga eftersom jag sprang längs skoterleden (det är inte direkt läge att springa obanat när det är 110 cm snö), men skoterleden gick inte riktigt där jag trodde. Mycket uppför och en hel nedför blev det och jag var helt slut när jag kom hem till frukost. Nästa gång får jag kanske hålla mig på vägen…

Sikta bakåt

Man brukar väl tänka att man ska sikta framåt och uppåt, men just nu är det mycket fokus på bakåt för min del. Backning närmare bestämt. Det är det där BE-kortet jag kämpar med och veckorna fram mot körprovet har gått oroväckande fort. Jag övar mycket på helgerna med vår bil och vårt skruttiga släp – vi passar på när Eskil ska sova för annars blir han uttråkad. Ibland blir vi lite osams (jag och sambon alltså, inte jag och Eskil…) och jag blir trött och ger upp, men jag har ändå gjort stora framsteg. Vi har haft lite diskussioner om stötfångarens funktion… Jag tycker att det hörs ju på namnet, den borde ju vara gjord för att klara lite stötar. Rickard håller INTE med så han tycker att det är en dålig idé att svänga så mycket med släpet att dragstången går i stötfångaren.

Här tog Rickard en bild på den glada backaren, sen tittade han på bilden och beordrade mig att köra till biltvätten.

Det är ju betydligt lättare att backa när det är barmark tycker jag, då syns kanter och linjer mycket bättre. Men nu är det snö, idag har jag övningskört med trafikskolan. Jag är så otroligt glad och tacksam över att Sjögrens trafikskola valde att sponsra mig med den här utbildningen efter att Rickard insjuknade i somras/höstas. Jag började med att plugga hårt inför teoriprovet och när som helst när jag klev in på trafikskolan med diverse frågor fanns det alltid någon som hade både tid och gott humör och som hjälpte mig. Det är riktigt härligt att hänga på trafikskolan, fika lite, plugga, prata. När teroin var avklarad började jag köra och det har varit jätteroligt – fast svårt. Jag har haft en kanonbra lärare som är cool, tålmodig och rolig. Första tillfället visste jag på riktigt inte vilket håll jag skulle vrida ratten åt, men jag har lärt mig massor. Kan varmt rekommendera Sjögrens!

Tips: just nu söker de bloggare och Youtubers som går i körkortstankar. Är du den d söker eller känner du någon? Maila till andreas@sjogrenstrafikskola.se

Sömnbrist och dålig avståndsbedömning

Han är helt ljuvlig vår lilla bebis – mysig, rolig, bestämd och gullig. Men hur glad och söt han än är så uppskattar inte jag en högljudd föreläsning inklusive olika behandlingar (se bild nedan) jag inte bokat tid för när det inträffar runt kl 04 på morgonen.

Han äter några gånger på nätterna men eftersom han sover precis intill mig är det inget större problem – han äter och vi somnar om. Men just när han får för sig att våra pigg är jag inte förtjust, det hjälper inte att han är strålande glad – högljudda tjoanden och naglar i tandköttet är inte vad jag önskar vid den tiden. Naglar i tandköttet är det väl i och för sig sällan jag uppskattar rent generellt, men som väckningsmetod får det ännu lägre betyg. Efter några sådana nätter blir sömnbristen rätt påtaglig (plus att min bvc-sköterska informerade om att hormonnivåerna ofta sjunker hos mamman vid den här tiden så att man blir tröttare) och det har jag känt av! I onsdags var tanken att jag och Eskil skulle ut och springa på förmiddagen, men det slutade med att vi kröp ner i sängen och sov tillsammans istället när det var dags för förmiddagssömnen. Skönt och välbehövligt – drömde dock att jag hann med löpturen också men det gjorde jag inte, jag hann inte ens äta lunch innan det var dags att hämta i skolan.

Maten måste jag bli bättre på att sköta, har ätit alldeles för dåligt med rejäl och vettig mat på sistone när jag varit trött. Jag har inga problem med att äta choklad, men det funkar ju inte att äta det istället för mat som innehåller näring. Jag kan inte prioritera att städa, tvätta och träna istället för att fixa något bra att stoppa i mig.

Igår blev det i alla fall en runda, även om det blev lite stressigt. Jag kom iväg senare än planerat och tänkte att jag nog fick nöja mig med en kort runda för att hinna med det jag skulle göra efteråt. Planerade en runda i huvudet som jag trodde skulle bli 7-8 km, men som vanligt var avståndsbedömningen inte på topp för så här såg det ut när jag kom hem…

Sen hade jag 45 minuter på mig att städa av badrummet, duscha, hänga tvätt, fixa lunch, äta, mata och byta på bebis och sen gå och hämta i skolan. Det gick! Nästan i alla fall. Och jag åt riktigt mat, får väl bortse från att jag inte minns vad den smakade.

Eskil älskar att vara ute och springa! Igår var han supertrött så då somnade han ganska så direkt, men annars håller han sig gärna vaken så han kan se sig om och ligger och smågnolar och nynnar. Så småningom somnar han alltid, men häromveckan satt han vaken i 8 km innan han inte kunde hålla ögonen öppna längre. Sen vaknar han på det här humöret.

Observera att det är viktigt att försöka matcha barnets kläder och vagnen, haha:-).

Min cykelkompis Andreas ville gärna (eller nej, så sa han faktiskt inte) med en punkt till på listan, den där jag räknade upp allt han får styra upp när vi cyklar. Han får nämligen fota en hel del också ;-). Frivilligt visserligen, men jag är väldigt glad för det – dels för att jag sällan fotar träningsbilder och dels för att Andreas är en duktig fotograf. Han har tagit flera bilder på mig som jag faktiskt tycker om och det hör inte till vanligheterna. Bland annat dessa:

Vi var ute och cyklade en härlig vinterrunda i vackert väder förra helgen, men det var 12 minusgrader när vi stack iväg och jag hade inga planer på att plocka av mig vantarna. Det hade däremot Andreas så det blev några kalla snöbilder, klart det förtjänar ett omnämnande!

Sen tog sonen en bild när jag kom tillbaka med frost i skägget typ.

Andreas fotar även ibland när vi har simträning:

Det gör även Roger Culmsee, en annan klubbkompis som faktiskt är fotograf på lokaltidningen. Jag är egentligen inte så sugen på att vara med på bilder i bara baddräkt, men jag tycker att det är häftigt med bilder som är tagna under vattnet.

Jag skulle kunna blogga länge ikväll, men jag måste försöka få lite sömn så jag är hyfsat mänsklig imorgon. Cykeltest på förmiddagen och 8-årskalas för dottern på eftermiddagen står på schemat.

Trevlig helg på er!

Det skulle vara 22 km men blev 15 – om att lyssna på kroppen med fingertoppskänsla 

Det finns ett motto som, fritt översatt från engelska, är: ”Jag slutar inte när jag är trött, jag slutar när jag är klar!” Många använder sig av det när de skriver om träning på sociala medier, jag tycker det är ett dåligt motto! Jag tror nämligen att man har mycket att vinna om man lyssnar på kroppen – om man lär sig att lyssna på kroppen på rätt sätt. Låt mig förklara hur jag tänker. 

Jag tränar förhållandevis mycket (beror ju såklart på vem man jämför med, men att träna i princip varje dag tycker nog många är ganska mycket) och emellanåt ganska hårda pass och det är ofta jobbigt. Det måste det ju vara, man blir inte bättre triathlet av en promenad i parken. Det är det där att skilja på jobbigt och jobbigt. Om jag har tänkt att cykla 100 km på en träningsrunda så stannar inte jag om mätaren visar 98 km när jag kommer hem – inte om jag är ”vanligt” trött och bara sugen på att komma in. Men om jag känner under ett träningspass att kroppen inte känns helt hundra, att jag sovit för lite, att jag blir lite flåsigare än vanligt, att det inte är en långpass- eller intervalldag, då är jag inte främmande för att ändra den ursprungliga planen.

Det där är en hårfin gräns och ofta måste jag påbörja passet för att känna av läget. Den där känslan av att vilja hoppa över ett pass och stanna i soffan kan man nämligen ofta inte lita alls på, många gånger går det jättebra bara man kommer ut och igång. Jag menar ju inte heller att man ska hoppa över de sista intervallerna för att mjölksyran är kräkjobbig, för man måste utmana sig själv och stå ut med det jobbiga också. Men jag tror också att det är viktigt att inte se det som en svaghet eller ett misslyckande om passet inte blir som man tänkt. 

Idag skulle jag springa 22-24 km var planen. Vädret var fint, jag var sugen på att springa distans och jag hade fått sova lite extra på morgonen. Perfekta förhållanden! Sen tog det lite längre tid än planerat innan jag kom iväg, när jag väl kom iväg rasade magen efter bara några kilometer och jag fick besöka en offentlig toalett. Efter det kände jag mig lite matt och kände dessutom att jag kanske behövt lite mer frukost. Jag knatade dock på och fortfarande kvarstod ursprungsplanen. Men en stund senare kände jag att det inte kändes helt okej. Kroppen var fortfarande matt och jag kände att det inte var en lämplig dag för långpass. Bestämde mig för att utvärdera vartefter, jag skulle passera några ställen längs vägen där det kunde passa bra att vika av hemåt. Det blev till slut 15 km och det var jag nöjd med. Jag var rejält sliten när jag kom hem och behövde fylla på ordentligt med mat, mjölk och lite choklad för att bli människa igen. Jag är helt övertygad om att 7-8 km till inte hade varit gynnsamt för min kropp eller träningseffekt. Just idag i alla fall. En annan dag? Helt säkert.

Kruxet är att det nog krävs lite övning i att lära känna sin kropp och våga lyssna på den, men jag tror vi har mycket att vinna på det!

Nej men vi kör väl en årskrönika då – just ingen annan som gjort det… 2017 – ett annorlunda träningsår.

Fast jag vet inte riktigt var jag ska börja. Eller ja, lämpligt kan väl kanske vara att börja i januari – tänkte mer på att jag inte riktigt vet hur jag vill lägga ribban. Siffror, statistik, bilder, roliga händelser, länka till gamla inlägg…

I januari hade jag gått halva tiden på min graviditet. Jag hade ett tillfälligt uppsving från min enorma trötthet och kunde både springa och åka skidor även om jag var rätt tung i kroppen redan då.


Jag började dock få besvär med ligamentsmärtor i magen så jag fick börja träna lugnare. I mars körde vi igång vår klubbtour med 200 meter simning och jag kom faktiskt 2:a i damklassen med min stora mage – det var kul.

Nu började jag vara rejält trött på att vara gravid, jag kunde inte längre springa på grund av magsmärtor och det kändes som att allt jag såg var glada löpare – överallt! Ett par av dem envisades med att springa förbi vårt hus tidiga helgmorgnar när vi satt på altanen och åt frukost.

Maj var en varm och tung månad och nu hade jag rejält ont i bäckenet. Att gå och hämta i skolan (en dryg km enkel väg) var en rejäl utmaning varje dag – inte minst för att jag nätt och jämnt klarade det utan kisspaus… När barnen var i skolan åkte jag till sjön och vadade omkring för att få ner svullnaden i fötterna.


Jag försökte hänga i med simträning och spinning i alla fall och det är som balsam för själen att komma till en simhall som ser ut så här:

Så kom han då till slut. Jag körde mitt maraton natten mellan den 1:a och 2:a juni och satt på BB och såg tv-sändningen av Stockholm Marathon den 3:e. Förlossningen tog rejält på krafterna, det tog längre tid än efter de andra barnens födelse att återhämta mig hyfsat. I början fick jag till och med ont i ryggen av att sitta upprätt på en stol i samband med måltider. Jag lät återhämtningen ta tid, efter de andra har jag gått långpromenader redan efter ett par dagar men den här gången var promenaderna till och från skolan fullt tillräckliga de första veckorna.

När Eskil var tre veckor gammal var jag tävlingsledare för Katrineholm Barntriathlon – en barntävling som kom att bli den största barntävlingen 2017. Att styra med en sådan sak är verkligen inget jag rekommenderar andra att göra så tätt efter förlossning, men datumet var redan satt när jag blev gravid och även om det var supertufft så gick det bra och tävlingen blev väldigt lyckad.

Redan från början efter förlossningen var jag jättenoga med att börja träna bäckenbotten och stabilisera bålen och det har jag nog haft god nytta av. Efter ganska exakt fyra veckor kände jag mig redo för, och sugen på, ett träningspass. Hade jag inte gjort det hade jag väntat, så jag tycker inte man ska jämföra sig eller sätta upp en tid när man ska börja träna igen efter förlossning. Kroppen är fortfarande så instabil i leder och så, så man måste känna hur kroppen känns och även väga in i vilken form man var innan graviditeten  (och då menar jag inte hur smal man var utan hur stark man var och om man redan tidigare haft skadeproblem). Jag körde i alla fall ett cykelpass – en runda som är ca 30 km. Det tog en dryg timme och det var ungefär så länge det kändes okej att vara borta från helammande bebis.

Efter ytterligare några veckor kunde jag äntligen simma, så härligt! 


Promenaderna blev fler och längre, jag började känna mig lite stark i kroppen igen. Den 5:e augusti kändes det som att det var dags för tävlingspremiär så jag ställde upp i Linnéasimmet, en lokal simtävling där jag kom 2:a trots att jag hade så mycket imma på glasögonen att jag var tvungen att stanna till och peta bort det värsta hur många gånger som helst.

Eskil fick hänga på min mage som funktionär på Katrineholm Swimrun, vi testade löparvagnen och 8:e augusti (med två korta joggpass i kroppen) ställde Eskil och jag upp i motionsklassen och sprang 5,1 km i KK-joggen. Det gick bra och var väldigt roligt!

I rask takt avverkade jag också två sprinttriathlon på en vecka – Flen Triathlon och Kalmar Mini tri. Det var löpningen som var det tunga – jag hade ju just inte börjat löpträna. Trots det kom jag 2:a i Flen och 6:a i Kalmar.


I slutet av augusti hände det som kom att färga vår vardag hela hösten. Jag vaknade upp en natt och var helt övertygad om att sambon höll på att dö ifrån oss. Panik och chock, ambulans och många utredningar. Han fick så småningom diagnosen epilepsi men har mått bra och varit helt symtomfri hela hösten – men han får inte köra bil. Lite meckigare i vardagen, men det funkar. Andreas och Malin som äger Sjögrens trafikskola här i stan ställde upp som riktiga änglar och sponsrar mig med utbildning för BE-kort så att vi kan fortsätta åka på tävlingar och semester med husvagnen trots Rickards körförbud – helt fantastiskt! Jag är just ingen talang på det där med att backa med släp, men jag tragglar på och har i alla fall klarat uppskrivningen.

Jag sprang 10 km terräng i Kurortsloppet i början på september, en månad senare sprang jag återigen 10 km terräng/asfalt i vår avslutning på klubbtouren och jösses vad jag märkte skillnad på löpformen! Nu började jag känna igen mig själv på löpningen också!


Rickard och jag fick en fantastisk utmärkelse i form av triathlonklubben hederspris 2017, vi blev så glada och överraskade!

Hösten har rullat på och jag har fortfarande kvar känslan av att jag njuter av att kunna träna och ta utan att må illa, få ont och släpa på tung mage så träningen är jätterolig! Kanske att det har lite att göra med att amningen gör mig vrålhungrig och eftersom jag äter massor har jag bra med energi i kroppen? Jag tränar mest det jag känner att jag vill och behöver, har inget träningsschema men känner mig ganska trygg med att jag har hyfsad koll på hur jag ska träna. Nu är jag uppe på distanser runt 20 km löpning och det känns bra – jag tycker för det mesta att bäckenbotten hänger med bra. I somras och början av hösten hade jag lite känningar i ena ljumsken, men vartefter jag blivit starkare har det försvunnit.

Jag har sålt av lite grejor och köpt en ny mtb som både är väldigt fin och rolig att cykla på.

Jag har varit på Ledarboost i Uppsala och ätstörningsföreläsning i Eskilstuna – bebis hänger med på allt och det går riktigt bra trots att han sannerligen inte är en bebis som somnar vart som helst. 


Jag köpte kort på World Class här i stan och gjorde väl ingen storstilad premiär precis – men jag är väldigt glad att jag blev medlem! Det är så himla trevligt folk som jobbar där och även som tränar där!

Året avslutades faktiskt med ett lopp. Vi åkte till Mölndal för att fira nyår med våra älskade Uppsalavänner som sedan i somras väl snarare får tituleras Mölndalsvänner (eller familjen Ek kan man också säga) och då bestämde Lindakatarina och jag oss för att springa Sylvesterloppet – ett 10 km-lopp i centrala Göteborg. Jag hade inga särskilda förväntningar och satte ingen större press på mig själv heller men det kändes som att det kunde vara kul med ett test av min kapacitet. Målet var att inte gå ut för hårt samt att, om möjligt, hålla mig under 4,10-tempo. Jag är riktigt nöjd med loppet! Tycker att jag höll ihop det helt okej, höll hyfsat jämn fart (banan är ju inte likadan hela vägen) och pressade mig själv lagom hårt. Gick i mål på 40,40 (loppets nettotid, själv startade jag klockan precis innan startskottet) på en 11:e-plats av damerna – typiskt att de 10 första fick pris… 

Och vad passar väl bättre än att inleda ett nytt år med ett FTP-test på cykel? Only hos dessa fantastiska vänner – älskar att det hos dem är helt normalt att vilja duscha innan träning och tävling, att någon drar ut på morgonpass, att man firar nyår med ett lopp och tänker att nyårsdagens förmiddag är perfekt för ett test. 20 minuters maxtrampande på en Monark på en balkong. Apjobbigt! Det gick dock ganska bra, men man kan se på bilden att en fryser och den andra sannerligen inte gör det!

Så mycket mer siffror är väl knappast intressant. Självklart blev träningsmängden otroligt mycket mindre 2017 än den vanligtvis är, men jag skrapade ihop runt 230 timmar och med tanke på hur dåligt jag ofta mådde så är det kanon! Nu får vi se vad 2018 bär med sig.

Ända in i kaklet innan jul

Idag på förmiddagen blev det 21 km juljogg på slingriga, leriga, isiga och stökiga stigar i skogen tillsammans med en (nästan) granne – jätteroligt! Perfekt start på dagen och bra avslutning på en jättebra träningsvecka  (sen beror det ju lite på när man startar upp veckan – jag räknar från förra lördagen för då känns det ännu bättre ;-)). 

Lördag: 20 min löpband + en timme spinning med klubben.

Söndag: 90 min trainer (astråkigt)

Måndag: 12 km jogg med Eskil i vagnen (bra träning när det ligger snö på gångbanorna…) och en timme simning med bland annat tidtagning på 100 m och 200 m frisim.

Tisdag: 55 min spinning

Onsdag: releasedag på gymmet, 30 min sprintspinning, 30 min cx (styrka), 30 min dans (!!) och 15 min löpband.

Torsdag: 90 min simning med mycket mjölksyra.

Fredag: vila

Lördag: 21 km jogg.

Mycket mjölksyra och hög puls har det blivit under veckan, inget som egentligen var planerat innan utan passen råkade hamna så. Kroppen har svarat bra – jätteroligt! I måndags på simningen höll jag på att drunkna, det var spännande. Jag höll på att köra ett 50-meterslopp på tid, det kändes ganska bra men efter 37,5 meter råkade jag av någon anledning dra ett djupt andetag – under vattnet. Tog ett par simtag till och försökte hosta lite under vattnet, men jag var tvungen att gå upp och vila. Men jag hade fått en sådan rejäl kallsup att jag inte alls fick någon luft på en lång stund, nästan lite otäckt faktiskt. 

I onsdags gav jag mig på cx:en igen (passet med gummibanden och bålträningen) och nu hade jag ju lärt mig att plocka fram mina egna saker men i övrigt hade jag väl just inte gjort några framsteg. Men eftersom jag redan gjort en kanonstart på gymmet veckan innan och det knappt kunde bli värre så lät jag mig tjatas kvar och prova ett danspass efteråt. Vad ska man säga? Det finns…eh…utvecklingspotential…

Så kom vi till torsdagen och sista simpasset innan jul. När vår tränare skickade ut passet såg det ut så här, inte lovande:

Och mjölksyra blev det… Vi blandade simning med styrkeövningar på land, i snabbt tempo. Jag känner ju att det är sådant man inte direkt längtar efter, att köra styrkeövningar i bara baddräkt, inför allmänheten. Nu var det väl i ärlighetens namn inte så värst mycket allmänhet på plats – men de som var det bara råkade samlas vid bubbelpoolen och radade upp sig för att helt ogenerat stirra ut oss. 

Jag gillar att träna hårt, det är beroendeframkallande. Känslan när jag knappt orkar klä på mig efter passet för att armarna är så trötta är en härlig känsla. Svårt att förklara för någon som inte gillar det. Men jag känner mig pigg och glad efter den här veckan trots att passen varit hårda.

Imorgon är det julafton, då blir det ett pass på gymmet innan dottern och jag ska krypa in i bastun på gymmet och koppla av lite innan släkten ramlar in hemma hos oss på eftermiddagen 

God jul på er!

Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.