Sikta bakåt

Man brukar väl tänka att man ska sikta framåt och uppåt, men just nu är det mycket fokus på bakåt för min del. Backning närmare bestämt. Det är det där BE-kortet jag kämpar med och veckorna fram mot körprovet har gått oroväckande fort. Jag övar mycket på helgerna med vår bil och vårt skruttiga släp – vi passar på när Eskil ska sova för annars blir han uttråkad. Ibland blir vi lite osams (jag och sambon alltså, inte jag och Eskil…) och jag blir trött och ger upp, men jag har ändå gjort stora framsteg. Vi har haft lite diskussioner om stötfångarens funktion… Jag tycker att det hörs ju på namnet, den borde ju vara gjord för att klara lite stötar. Rickard håller INTE med så han tycker att det är en dålig idé att svänga så mycket med släpet att dragstången går i stötfångaren.

Här tog Rickard en bild på den glada backaren, sen tittade han på bilden och beordrade mig att köra till biltvätten.

Det är ju betydligt lättare att backa när det är barmark tycker jag, då syns kanter och linjer mycket bättre. Men nu är det snö, idag har jag övningskört med trafikskolan. Jag är så otroligt glad och tacksam över att Sjögrens trafikskola valde att sponsra mig med den här utbildningen efter att Rickard insjuknade i somras/höstas. Jag började med att plugga hårt inför teoriprovet och när som helst när jag klev in på trafikskolan med diverse frågor fanns det alltid någon som hade både tid och gott humör och som hjälpte mig. Det är riktigt härligt att hänga på trafikskolan, fika lite, plugga, prata. När teroin var avklarad började jag köra och det har varit jätteroligt – fast svårt. Jag har haft en kanonbra lärare som är cool, tålmodig och rolig. Första tillfället visste jag på riktigt inte vilket håll jag skulle vrida ratten åt, men jag har lärt mig massor. Kan varmt rekommendera Sjögrens!

Tips: just nu söker de bloggare och Youtubers som går i körkortstankar. Är du den d söker eller känner du någon? Maila till andreas@sjogrenstrafikskola.se

Sömnbrist och dålig avståndsbedömning

Han är helt ljuvlig vår lilla bebis – mysig, rolig, bestämd och gullig. Men hur glad och söt han än är så uppskattar inte jag en högljudd föreläsning inklusive olika behandlingar (se bild nedan) jag inte bokat tid för när det inträffar runt kl 04 på morgonen.

Han äter några gånger på nätterna men eftersom han sover precis intill mig är det inget större problem – han äter och vi somnar om. Men just när han får för sig att våra pigg är jag inte förtjust, det hjälper inte att han är strålande glad – högljudda tjoanden och naglar i tandköttet är inte vad jag önskar vid den tiden. Naglar i tandköttet är det väl i och för sig sällan jag uppskattar rent generellt, men som väckningsmetod får det ännu lägre betyg. Efter några sådana nätter blir sömnbristen rätt påtaglig (plus att min bvc-sköterska informerade om att hormonnivåerna ofta sjunker hos mamman vid den här tiden så att man blir tröttare) och det har jag känt av! I onsdags var tanken att jag och Eskil skulle ut och springa på förmiddagen, men det slutade med att vi kröp ner i sängen och sov tillsammans istället när det var dags för förmiddagssömnen. Skönt och välbehövligt – drömde dock att jag hann med löpturen också men det gjorde jag inte, jag hann inte ens äta lunch innan det var dags att hämta i skolan.

Maten måste jag bli bättre på att sköta, har ätit alldeles för dåligt med rejäl och vettig mat på sistone när jag varit trött. Jag har inga problem med att äta choklad, men det funkar ju inte att äta det istället för mat som innehåller näring. Jag kan inte prioritera att städa, tvätta och träna istället för att fixa något bra att stoppa i mig.

Igår blev det i alla fall en runda, även om det blev lite stressigt. Jag kom iväg senare än planerat och tänkte att jag nog fick nöja mig med en kort runda för att hinna med det jag skulle göra efteråt. Planerade en runda i huvudet som jag trodde skulle bli 7-8 km, men som vanligt var avståndsbedömningen inte på topp för så här såg det ut när jag kom hem…

Sen hade jag 45 minuter på mig att städa av badrummet, duscha, hänga tvätt, fixa lunch, äta, mata och byta på bebis och sen gå och hämta i skolan. Det gick! Nästan i alla fall. Och jag åt riktigt mat, får väl bortse från att jag inte minns vad den smakade.

Eskil älskar att vara ute och springa! Igår var han supertrött så då somnade han ganska så direkt, men annars håller han sig gärna vaken så han kan se sig om och ligger och smågnolar och nynnar. Så småningom somnar han alltid, men häromveckan satt han vaken i 8 km innan han inte kunde hålla ögonen öppna längre. Sen vaknar han på det här humöret.

Observera att det är viktigt att försöka matcha barnets kläder och vagnen, haha:-).

Min cykelkompis Andreas ville gärna (eller nej, så sa han faktiskt inte) med en punkt till på listan, den där jag räknade upp allt han får styra upp när vi cyklar. Han får nämligen fota en hel del också ;-). Frivilligt visserligen, men jag är väldigt glad för det – dels för att jag sällan fotar träningsbilder och dels för att Andreas är en duktig fotograf. Han har tagit flera bilder på mig som jag faktiskt tycker om och det hör inte till vanligheterna. Bland annat dessa:

Vi var ute och cyklade en härlig vinterrunda i vackert väder förra helgen, men det var 12 minusgrader när vi stack iväg och jag hade inga planer på att plocka av mig vantarna. Det hade däremot Andreas så det blev några kalla snöbilder, klart det förtjänar ett omnämnande!

Sen tog sonen en bild när jag kom tillbaka med frost i skägget typ.

Andreas fotar även ibland när vi har simträning:

Det gör även Roger Culmsee, en annan klubbkompis som faktiskt är fotograf på lokaltidningen. Jag är egentligen inte så sugen på att vara med på bilder i bara baddräkt, men jag tycker att det är häftigt med bilder som är tagna under vattnet.

Jag skulle kunna blogga länge ikväll, men jag måste försöka få lite sömn så jag är hyfsat mänsklig imorgon. Cykeltest på förmiddagen och 8-årskalas för dottern på eftermiddagen står på schemat.

Trevlig helg på er!

Det skulle vara 22 km men blev 15 – om att lyssna på kroppen med fingertoppskänsla 

Det finns ett motto som, fritt översatt från engelska, är: ”Jag slutar inte när jag är trött, jag slutar när jag är klar!” Många använder sig av det när de skriver om träning på sociala medier, jag tycker det är ett dåligt motto! Jag tror nämligen att man har mycket att vinna om man lyssnar på kroppen – om man lär sig att lyssna på kroppen på rätt sätt. Låt mig förklara hur jag tänker. 

Jag tränar förhållandevis mycket (beror ju såklart på vem man jämför med, men att träna i princip varje dag tycker nog många är ganska mycket) och emellanåt ganska hårda pass och det är ofta jobbigt. Det måste det ju vara, man blir inte bättre triathlet av en promenad i parken. Det är det där att skilja på jobbigt och jobbigt. Om jag har tänkt att cykla 100 km på en träningsrunda så stannar inte jag om mätaren visar 98 km när jag kommer hem – inte om jag är ”vanligt” trött och bara sugen på att komma in. Men om jag känner under ett träningspass att kroppen inte känns helt hundra, att jag sovit för lite, att jag blir lite flåsigare än vanligt, att det inte är en långpass- eller intervalldag, då är jag inte främmande för att ändra den ursprungliga planen.

Det där är en hårfin gräns och ofta måste jag påbörja passet för att känna av läget. Den där känslan av att vilja hoppa över ett pass och stanna i soffan kan man nämligen ofta inte lita alls på, många gånger går det jättebra bara man kommer ut och igång. Jag menar ju inte heller att man ska hoppa över de sista intervallerna för att mjölksyran är kräkjobbig, för man måste utmana sig själv och stå ut med det jobbiga också. Men jag tror också att det är viktigt att inte se det som en svaghet eller ett misslyckande om passet inte blir som man tänkt. 

Idag skulle jag springa 22-24 km var planen. Vädret var fint, jag var sugen på att springa distans och jag hade fått sova lite extra på morgonen. Perfekta förhållanden! Sen tog det lite längre tid än planerat innan jag kom iväg, när jag väl kom iväg rasade magen efter bara några kilometer och jag fick besöka en offentlig toalett. Efter det kände jag mig lite matt och kände dessutom att jag kanske behövt lite mer frukost. Jag knatade dock på och fortfarande kvarstod ursprungsplanen. Men en stund senare kände jag att det inte kändes helt okej. Kroppen var fortfarande matt och jag kände att det inte var en lämplig dag för långpass. Bestämde mig för att utvärdera vartefter, jag skulle passera några ställen längs vägen där det kunde passa bra att vika av hemåt. Det blev till slut 15 km och det var jag nöjd med. Jag var rejält sliten när jag kom hem och behövde fylla på ordentligt med mat, mjölk och lite choklad för att bli människa igen. Jag är helt övertygad om att 7-8 km till inte hade varit gynnsamt för min kropp eller träningseffekt. Just idag i alla fall. En annan dag? Helt säkert.

Kruxet är att det nog krävs lite övning i att lära känna sin kropp och våga lyssna på den, men jag tror vi har mycket att vinna på det!

Nej men vi kör väl en årskrönika då – just ingen annan som gjort det… 2017 – ett annorlunda träningsår.

Fast jag vet inte riktigt var jag ska börja. Eller ja, lämpligt kan väl kanske vara att börja i januari – tänkte mer på att jag inte riktigt vet hur jag vill lägga ribban. Siffror, statistik, bilder, roliga händelser, länka till gamla inlägg…

I januari hade jag gått halva tiden på min graviditet. Jag hade ett tillfälligt uppsving från min enorma trötthet och kunde både springa och åka skidor även om jag var rätt tung i kroppen redan då.


Jag började dock få besvär med ligamentsmärtor i magen så jag fick börja träna lugnare. I mars körde vi igång vår klubbtour med 200 meter simning och jag kom faktiskt 2:a i damklassen med min stora mage – det var kul.

Nu började jag vara rejält trött på att vara gravid, jag kunde inte längre springa på grund av magsmärtor och det kändes som att allt jag såg var glada löpare – överallt! Ett par av dem envisades med att springa förbi vårt hus tidiga helgmorgnar när vi satt på altanen och åt frukost.

Maj var en varm och tung månad och nu hade jag rejält ont i bäckenet. Att gå och hämta i skolan (en dryg km enkel väg) var en rejäl utmaning varje dag – inte minst för att jag nätt och jämnt klarade det utan kisspaus… När barnen var i skolan åkte jag till sjön och vadade omkring för att få ner svullnaden i fötterna.


Jag försökte hänga i med simträning och spinning i alla fall och det är som balsam för själen att komma till en simhall som ser ut så här:

Så kom han då till slut. Jag körde mitt maraton natten mellan den 1:a och 2:a juni och satt på BB och såg tv-sändningen av Stockholm Marathon den 3:e. Förlossningen tog rejält på krafterna, det tog längre tid än efter de andra barnens födelse att återhämta mig hyfsat. I början fick jag till och med ont i ryggen av att sitta upprätt på en stol i samband med måltider. Jag lät återhämtningen ta tid, efter de andra har jag gått långpromenader redan efter ett par dagar men den här gången var promenaderna till och från skolan fullt tillräckliga de första veckorna.

När Eskil var tre veckor gammal var jag tävlingsledare för Katrineholm Barntriathlon – en barntävling som kom att bli den största barntävlingen 2017. Att styra med en sådan sak är verkligen inget jag rekommenderar andra att göra så tätt efter förlossning, men datumet var redan satt när jag blev gravid och även om det var supertufft så gick det bra och tävlingen blev väldigt lyckad.

Redan från början efter förlossningen var jag jättenoga med att börja träna bäckenbotten och stabilisera bålen och det har jag nog haft god nytta av. Efter ganska exakt fyra veckor kände jag mig redo för, och sugen på, ett träningspass. Hade jag inte gjort det hade jag väntat, så jag tycker inte man ska jämföra sig eller sätta upp en tid när man ska börja träna igen efter förlossning. Kroppen är fortfarande så instabil i leder och så, så man måste känna hur kroppen känns och även väga in i vilken form man var innan graviditeten  (och då menar jag inte hur smal man var utan hur stark man var och om man redan tidigare haft skadeproblem). Jag körde i alla fall ett cykelpass – en runda som är ca 30 km. Det tog en dryg timme och det var ungefär så länge det kändes okej att vara borta från helammande bebis.

Efter ytterligare några veckor kunde jag äntligen simma, så härligt! 


Promenaderna blev fler och längre, jag började känna mig lite stark i kroppen igen. Den 5:e augusti kändes det som att det var dags för tävlingspremiär så jag ställde upp i Linnéasimmet, en lokal simtävling där jag kom 2:a trots att jag hade så mycket imma på glasögonen att jag var tvungen att stanna till och peta bort det värsta hur många gånger som helst.

Eskil fick hänga på min mage som funktionär på Katrineholm Swimrun, vi testade löparvagnen och 8:e augusti (med två korta joggpass i kroppen) ställde Eskil och jag upp i motionsklassen och sprang 5,1 km i KK-joggen. Det gick bra och var väldigt roligt!

I rask takt avverkade jag också två sprinttriathlon på en vecka – Flen Triathlon och Kalmar Mini tri. Det var löpningen som var det tunga – jag hade ju just inte börjat löpträna. Trots det kom jag 2:a i Flen och 6:a i Kalmar.


I slutet av augusti hände det som kom att färga vår vardag hela hösten. Jag vaknade upp en natt och var helt övertygad om att sambon höll på att dö ifrån oss. Panik och chock, ambulans och många utredningar. Han fick så småningom diagnosen epilepsi men har mått bra och varit helt symtomfri hela hösten – men han får inte köra bil. Lite meckigare i vardagen, men det funkar. Andreas och Malin som äger Sjögrens trafikskola här i stan ställde upp som riktiga änglar och sponsrar mig med utbildning för BE-kort så att vi kan fortsätta åka på tävlingar och semester med husvagnen trots Rickards körförbud – helt fantastiskt! Jag är just ingen talang på det där med att backa med släp, men jag tragglar på och har i alla fall klarat uppskrivningen.

Jag sprang 10 km terräng i Kurortsloppet i början på september, en månad senare sprang jag återigen 10 km terräng/asfalt i vår avslutning på klubbtouren och jösses vad jag märkte skillnad på löpformen! Nu började jag känna igen mig själv på löpningen också!


Rickard och jag fick en fantastisk utmärkelse i form av triathlonklubben hederspris 2017, vi blev så glada och överraskade!

Hösten har rullat på och jag har fortfarande kvar känslan av att jag njuter av att kunna träna och ta utan att må illa, få ont och släpa på tung mage så träningen är jätterolig! Kanske att det har lite att göra med att amningen gör mig vrålhungrig och eftersom jag äter massor har jag bra med energi i kroppen? Jag tränar mest det jag känner att jag vill och behöver, har inget träningsschema men känner mig ganska trygg med att jag har hyfsad koll på hur jag ska träna. Nu är jag uppe på distanser runt 20 km löpning och det känns bra – jag tycker för det mesta att bäckenbotten hänger med bra. I somras och början av hösten hade jag lite känningar i ena ljumsken, men vartefter jag blivit starkare har det försvunnit.

Jag har sålt av lite grejor och köpt en ny mtb som både är väldigt fin och rolig att cykla på.

Jag har varit på Ledarboost i Uppsala och ätstörningsföreläsning i Eskilstuna – bebis hänger med på allt och det går riktigt bra trots att han sannerligen inte är en bebis som somnar vart som helst. 


Jag köpte kort på World Class här i stan och gjorde väl ingen storstilad premiär precis – men jag är väldigt glad att jag blev medlem! Det är så himla trevligt folk som jobbar där och även som tränar där!

Året avslutades faktiskt med ett lopp. Vi åkte till Mölndal för att fira nyår med våra älskade Uppsalavänner som sedan i somras väl snarare får tituleras Mölndalsvänner (eller familjen Ek kan man också säga) och då bestämde Lindakatarina och jag oss för att springa Sylvesterloppet – ett 10 km-lopp i centrala Göteborg. Jag hade inga särskilda förväntningar och satte ingen större press på mig själv heller men det kändes som att det kunde vara kul med ett test av min kapacitet. Målet var att inte gå ut för hårt samt att, om möjligt, hålla mig under 4,10-tempo. Jag är riktigt nöjd med loppet! Tycker att jag höll ihop det helt okej, höll hyfsat jämn fart (banan är ju inte likadan hela vägen) och pressade mig själv lagom hårt. Gick i mål på 40,40 (loppets nettotid, själv startade jag klockan precis innan startskottet) på en 11:e-plats av damerna – typiskt att de 10 första fick pris… 

Och vad passar väl bättre än att inleda ett nytt år med ett FTP-test på cykel? Only hos dessa fantastiska vänner – älskar att det hos dem är helt normalt att vilja duscha innan träning och tävling, att någon drar ut på morgonpass, att man firar nyår med ett lopp och tänker att nyårsdagens förmiddag är perfekt för ett test. 20 minuters maxtrampande på en Monark på en balkong. Apjobbigt! Det gick dock ganska bra, men man kan se på bilden att en fryser och den andra sannerligen inte gör det!

Så mycket mer siffror är väl knappast intressant. Självklart blev träningsmängden otroligt mycket mindre 2017 än den vanligtvis är, men jag skrapade ihop runt 230 timmar och med tanke på hur dåligt jag ofta mådde så är det kanon! Nu får vi se vad 2018 bär med sig.

Ända in i kaklet innan jul

Idag på förmiddagen blev det 21 km juljogg på slingriga, leriga, isiga och stökiga stigar i skogen tillsammans med en (nästan) granne – jätteroligt! Perfekt start på dagen och bra avslutning på en jättebra träningsvecka  (sen beror det ju lite på när man startar upp veckan – jag räknar från förra lördagen för då känns det ännu bättre ;-)). 

Lördag: 20 min löpband + en timme spinning med klubben.

Söndag: 90 min trainer (astråkigt)

Måndag: 12 km jogg med Eskil i vagnen (bra träning när det ligger snö på gångbanorna…) och en timme simning med bland annat tidtagning på 100 m och 200 m frisim.

Tisdag: 55 min spinning

Onsdag: releasedag på gymmet, 30 min sprintspinning, 30 min cx (styrka), 30 min dans (!!) och 15 min löpband.

Torsdag: 90 min simning med mycket mjölksyra.

Fredag: vila

Lördag: 21 km jogg.

Mycket mjölksyra och hög puls har det blivit under veckan, inget som egentligen var planerat innan utan passen råkade hamna så. Kroppen har svarat bra – jätteroligt! I måndags på simningen höll jag på att drunkna, det var spännande. Jag höll på att köra ett 50-meterslopp på tid, det kändes ganska bra men efter 37,5 meter råkade jag av någon anledning dra ett djupt andetag – under vattnet. Tog ett par simtag till och försökte hosta lite under vattnet, men jag var tvungen att gå upp och vila. Men jag hade fått en sådan rejäl kallsup att jag inte alls fick någon luft på en lång stund, nästan lite otäckt faktiskt. 

I onsdags gav jag mig på cx:en igen (passet med gummibanden och bålträningen) och nu hade jag ju lärt mig att plocka fram mina egna saker men i övrigt hade jag väl just inte gjort några framsteg. Men eftersom jag redan gjort en kanonstart på gymmet veckan innan och det knappt kunde bli värre så lät jag mig tjatas kvar och prova ett danspass efteråt. Vad ska man säga? Det finns…eh…utvecklingspotential…

Så kom vi till torsdagen och sista simpasset innan jul. När vår tränare skickade ut passet såg det ut så här, inte lovande:

Och mjölksyra blev det… Vi blandade simning med styrkeövningar på land, i snabbt tempo. Jag känner ju att det är sådant man inte direkt längtar efter, att köra styrkeövningar i bara baddräkt, inför allmänheten. Nu var det väl i ärlighetens namn inte så värst mycket allmänhet på plats – men de som var det bara råkade samlas vid bubbelpoolen och radade upp sig för att helt ogenerat stirra ut oss. 

Jag gillar att träna hårt, det är beroendeframkallande. Känslan när jag knappt orkar klä på mig efter passet för att armarna är så trötta är en härlig känsla. Svårt att förklara för någon som inte gillar det. Men jag känner mig pigg och glad efter den här veckan trots att passen varit hårda.

Imorgon är det julafton, då blir det ett pass på gymmet innan dottern och jag ska krypa in i bastun på gymmet och koppla av lite innan släkten ramlar in hemma hos oss på eftermiddagen 

God jul på er!

Ärligt stulna bilder, snölek och debut på gymmet som tjejen med (total avsaknad av) koll…

Det är så besvärligt att försöka stjäla bilder från Instagram så jag fick helt enkelt be en av klubbens fotografer om att få några bilder. Här kommer några bilder från helgens simpass, bilderna är tagna av Roger Culmsee.

Ett jättekul pass! Nu till helgen blir det spinning, inte min favoritsysselsättning men helt klart roligare när man kör det med trevliga människor. 

Jag gästspelade med Team Nordic Trail i tisdags också, helt underbart ute! Så vackert med snö! Bilden är tagen tidigare på dagen, det var ju såklart kolsvart ute när vi sprang. Det är helt nytt för mig att springa med pannlampa, obanat och följa reflexer – nytt men väldigt roligt. 

Det var ännu mer snö i onsdags morse och jag var så peppad på att sticka ut och cykla mtb på kvällen – tills det började regna under dagen och blev glashalt och slaskigt. Då tappade jag helt sugen, men cykelträning behöver jag. Då kom jag på snilleblixten – jag skulle skriva in mig på World Class! Vi har nämligen ett avtal med klubben där så vi kan teckna avtal till bra pris och med endast ett halvårs bindningstid. Sagt och gjort, jag har inte så långt mellan tanke och handling så jag ringde WC och bokade in mig på ett par pass och så ringde jag och meddelade sambon att jag skulle träna 17.30 (han brukar komma hem ca 17.15…). Strax före klockan 17 meddelade sambon via sms att de skulle bli sena. 17.20 meddelade jag honom via telefon att barnen fick vara själva de två minuter han beräknade att ha kvar hem – bebis låg ju i tryggt förvar på golvet omgiven av storasyskonen. 17.21 ringer dottern mig (jag har då hunnit ca 200 meter hemifrån) och undrar när pappa kommer hem (han är då utanför huset). 17.29 rusar jag in på gymmet med flaxande jacka, skor i händerna och något jagat i blicken. Killen i receptionen ber om mitt personnummer och säger sen åt mig att jag kan springa in. Vilket jag gör och tyvärr känner jag igen varenda människa jag rusar förbi, alla ser lite roade ut. In i spinningsalen där det finns en ledig cykel – längst fram, mitt framför ledaren. Jag har ju absolut inte hunnit med att gå vägen om omklädningsrummet så jag droppar av en hög med packning på golvet, ledaren uppmanar mig att inte stressa men det är svårt att ta det lugnt när själva passet typ har börjat. Jag börjar i princip cykla samtidigt som jag ställer in cykeln och sen löper själva passet på utan direkta missöden. Stretchingen får jag dock hoppa över eftersom jag bokat in mig på att annat pass efteråt – ett pass som jag tror ska innehålla lite mjuka övningar för bålstyrka och rörlighet.

Jag tittar in i salen där jag tror att passet ska hållas, får bekräftat att det är så och meddelar att jag bara ska byta om från de genomsvettiga cykelkläderna. Byter om på toa och inser att svetten inte kommer att sluta rinna så det är bara att gå tillbaka till salen. Ställer mig vid den enda mattan där det inte står en vattenflaska eftersom instruktören börjat, men då kommer en kvinna och informerar mig bestämt om att det är hennes plats. Jag ser mig förvirrat omkring, det finns ju ingen mer plats. Det finns massor av ledig plats upplyser kvinnan mig om – DÅ fattar jag att man ska plocka fram sin egen matta och att det inte är framlagt en per person… Jag gör verkligen ett stabilt intryck känner jag… 

Så börjar passet. Det är INTE ett mjukt pass! Efter ungefär 4 minuter vill jag kräkas, då har jag mjölksyra i hela magen. Instruktören pratar typ ett helt annat språk: ”försök att riktigt cruncha till er core!” Vaddå cruncha? Menar hon inte mage? Övningarna går fort, jag hinner inte med och de har konstiga namn. Efter en stund förstår jag att det mest är olika typer av situps helt enkelt. Sen ska vi göra övningar intrasslade i gummiband, det känns livsfarligt och jag blir rädd att jag mitt i en rumpövning ska falla raklång och slå ut tänderna – eftersom jag inte kan ta emot mig när jag är intrasslad. Jag känner mig väldigt mycket som Celeste Barber  (kolla henne på Insta eller googla) och har svårt att hålla mig för skratt. Övningarna är ju effektiva, det får jag erkänna. Efter en halvtimme är passet slut – jag också. När vi plockat undan efter oss kommer killen från receptionen in i salen. Han frågar om det är någon av oss på passet som kör Ford? Ingen svarar. Inte jag heller. Fast sen kommer jag på – jag kör ju Ford… Han håller upp ett par bilnycklar. Mina! Tydligen har han hittat dem i spinningsalen. Ridå!

Fast nej, innan jag kan stoppa huvudet under armen och åka hem måste jag teckna det här avtalet eftersom jag ju inte riktigt hann med det innan träningen. När jag skrivit på pappren frågar killen om jag har koll på kortet och taggen nu? Förstår inte vad han menar…

Måste ha gjort ett underbart första intryck.

Svårt att välja 

Det är så kul att träna, jag vill göra allt! Provade att springa med TNT (Team Nordic Trail) i tisdags och det var ju jätteroligt så nu skulle jag helst vilja bli medlem där också. Vi i Julita Triathlon har också ett avtal med World Class här i stan med bra pris på träning så då vill jag bli medlem där också. De har iofs barnpassning och så kan jag ju ibland träna på dagtid, men veckan skulle behöva fler dagar. Simningen, löpningen, gympan, cyklingen… 

Jag är pinsamt dålig på att ta träningsrelaterade foton  (vilket väl i och för sig visar på att jag fokuserar på själva träningen;-)) så det är inte alltid lätt att vaska fram bilder till blogginläggen – men man kan ju alltid stjäla lite av andra ibland… Nu har jag nog inte en enda träningsrelaterad bild sen sist tyvärr, men jag tänker ofta att jag ska ta lite foton när vi har gemensamma klubbträningar i alla fall. Igår hade vi simning, jag hjälpte till att instruera nybörjarna och sen var jag själv med och simmade nästa pass. Ett roligt pass med mycket OW-fokus. Sen passade jag på att basta efteråt för det hinner jag aldrig annars.

Idag körde jag långpass mtb med min träningskompis Andreas. Det är lite synd om honom faktiskt. Här är exempel på vad som händer när vi cyklar tillsammans:

Det är roligt att han vill cykla med mig trots allt, jag uppskattar verkligen sällskapet och han kan jättemånga bra vägar. Jag tror jag får ut jättemycket av de passen, han är en starkare cyklist än jag är så jag får jättebra draghjälp!

Jag har fått till riktigt bra träning den här veckan trots grav sömnbrist. Jag försöker få lite extra sömn varje dag, åtminstone en halvtimme, och det hjälper en hel del. Känner allt som oftast att jag vill gå i ide när klockan ringer på morgonen, men de senaste dagarna har kroppen hängt med ganska bra ändå. 

Triathlet med sömnbrist, chokladdiet och tankar om balans 

Ärtan sover väl lite blandat kan man säga, väldigt blandat med att äta på nätterna. Senaste veckan måste ha inneburit någon slags fas för nu har han inte bara diskret kört in sina naglar i mitt tandkött/näsa/ögon när han vaknat, utan nu kör han gallskrik. Snabbt som ögat ska det gå att langa fram bröstet åt honom, annars är det lite som att han kör efter devisen ”sover inte jag sover ingen”. Att han sen gärna vaknar och börjar stretcha baksida lår och hålla föreläsning runt 5-snåret medför onekligen viss sömnbrist hos mamman. Oftast går det hyfsat men nu några veckor har jag varit sliten och då gäller det att balansera rätt med allt annat i livet för att inte krascha – varken fysiskt eller mentalt. Jag vill ju vara i bra form till sommarens tävlingar och kan bli stressad om jag inte tränar som jag tänkt – men samtidigt så tjänar jag ju inget på att krascha rakt in i väggen viket kanske konsekvensen blir om jag kör på för fullt utan att lyssna på kroppen. Man blir ju lättare sjuk också om man slarvar med återhämtningen. 

Det där med att lyssna på kroppen är svårt ibland, gränsen är hårfin mellan känslan av att det kanske är vetttigast att hoppa över träningen och tanken på att jag kanske behöver träningen för att ladda lite energi. Jag försöker vila ofta och ta en powernap när bebis sover, men ibland rullar vardagen på så fort att jag missar att stanna upp. Men så kommer ett löppass när jag känner varje meter hela passet att jag skulle kunna lägga mig i diket och tvärsomna och då blir jag påmind om vilan.

Men de veckor jag inte varit helt toktrött så tycker jag att träningen gått bra! Jag springer med vagnen på dagtid, cyklar och simmar ett par kvällar i veckan och så blir det lite träning på helgerna. Försöker också springa en del utan vagn när det funkar, sprang 20 km med två träningskompisar förra veckan och det är det längsta jag sprungit sen jag födde barn och det gick riktigt bra! Och så är det min gymnastik som jag går på – så galet kul! En kväll i veckan träffas vi en stor grupp vuxna i gymnastikklubbens vuxentrupp och tränar på allt från kullerbyttor och hjulningar till volter på trampett.

Jag är galet hungrig och äter hela tiden – rätt mycket choklad. Det är nog också förmodligen jag som drar runt hela Parrotskoncernen med allt naturgodis jag tuggar i mig. Kanske inte konstigt att jag blir hungrig – helammande bebis, 2-3 timmars promenad dagligen och så 6-7 träningspass i veckan. Nu har jag dock dragit ner lite på promenaderna när jag varit sliten, tränar lite på att se på tv och dricka te också;-).  Skulle nog behöva äta mer mat för att kanske bli av med lite av sötsuget, vet inte om det är så mycket näring i brownies och biscotti? Visserligen hembakade i alla fall, jag får väl trösta mig med det. Och så lade en kollega till mig ut en länk om att Alzheimer skulle kunna bero på för mycket socker eller något liknande – i så fall är jag illa ute… Men det är nog snart slutfikat i alla fall för min del – om jag inte vill att bebis ska födas upp på choklad. Numera har han nämligen full koll på när jag stoppar något i munnen, så jag får väl börja fika på några majskrokar eller något…

Annars är ju kroppen cool faktiskt! Den här lille klumpen har vuxit nästan 20 cm och långt mer än fördubblat sin kroppsvikt på ett halvår – på enbart mat som min kropp producerar åt honom och samtidigt som kroppen också hänger med på alla mina träningspass. Det är sådant jag kan behöva påminna mig om ibland.

Jag tänker att det är rätt häftigt att helamma och vad kroppen kan göra! Nu har vi dock börjat att introducera lite smakportioner av annat och det älskar han, men det är fortfarande bröstmjölken som är huvudfödan. 

Han är en bebis som börjar bli van vid att hänga med i idrottssammanhang – bara de senaste veckorna har han hängt med på Triathlonförbundets Ledarboost i Uppsala, en ätstörningsföreläsning på Sörmlandsidrotten i Eskilstuna, ett gäng simträningar, suttit i löparvagnen på träningsrundor och varit med på barntriathlonträning. Det brukar funka jättebra och i Uppsala hade han sin gudmor som var den från förbundet som ordnade Ledarboosten och hon bar mer än gärna omkring på honom.

Nu håller jag som bäst på att planera sommaren med tävlingar och upptåg – jag är väldigt tävlingssugen!

Rosa cykel – blåa ben…

Förlåt hörrni, det är pinsamt dålig fart här på bloggen! Det är mycket bebisgos och så inser jag plötsligt hur mycket jag har bloggat under bilresor förut. Det är ju bra att jag har slutat med det – rekommenderas inte när man är den som kör – men jag har inte hittat några andra tillfällen som är lika bra att blogga på. Man kan nog säga att det mesta som jag använde tiden i bilen till förut är direkt olämpligt att syssla med när man sitter bakom ratten: sminka mig, läsa böcker för barnen, sova och surfa. Det som är svårast att låta bli är tyvärr att sova, det går åt mycket sötsaker när jag kör eftersom jag tyvärr inte dricker kaffe. Nu har jag i alla fall klarat av uppskrivningen för BT-kortet – jätteskönt! Då kan jag ju blogga med gott samvete på kvällarna istället för att plugga konstant.
När vi kom hem från uppskrivningen tyckte sambon att vi skulle hämta ut en rosa Trek – lycka! Jag har sålt av mycket av mina saker  (båda cyklarna, hjälmarna, glasögon, längdskidor, pjäxor och en trainer), men det räcker inte till hela cykeln. Nu har ju dock sambon som sagt köpt den, så jag får väl diska av den här hemma eller något… ;-).

Den är så fin! Och bra! Känns som den passar mig perfekt i storlek och geometri. Det var ju dock lite snopet att jag fick börja med att sätta på dubbdäck (eller ja, det kanske inte var just jag som bytte däcken…) nu när jag äntligen skulle kunna få rulla på lite, men vintern bestämde sig för att göra entré och det blev snömodd och senare tokisigt så det gick åt. Jag tog en provtur redan på kvällen, ett par varv i elljusspåret. Då hade det inte frusit på än, jag tog med mig en träningskompis och ja – han behöver nog ett par skärmar…

Dagen efter var det dags för ett ”lugnt distanspass” med cykelklubben, så här såg pulsvärdena ut efteråt… Och då ska man ändå betänka att jag släppte av gruppen och cyklade lugnt ganska länge på slutet. Jag var nog inte tränad att hänga på dem…

Så här ser skönheten ut (cykeln alltså):

Och så var det det där med blåa ben… Ja, har man inte kört omkull tidigare så kan man ju göra det på en sprillans ny cykel. Jag är ju ganska feg av mig och tar oftast det säkra före det osäkra och har följdaktligen inte ramlat så mycket. En rejäl vurpa på crossen förra hösten, annars har jag bara vält i nån uppförsbacke i skogen med mtb:n. Nu körde vi på grusväg, väldigt isig och spårig grusväg, jag och en kille som hängde på som sällskap när jag släppte av från klungan. Rätt som det var försvann liksom underlaget och jag for i backen med en smäll! Jag tyckte det var ganska pinsamt så jag var snabbt uppe på benen och körde vidare, även om det gjorde rejält ont i handen och knäet. Klarade mig dock helt okej, men nu är jag rejält blå i handen, på armbågen, på hela utsidan av ena benet och lite på insidan av det andra. Ett knä är svullet och blålila. Men det är verkligen bara blåmärken, det är inget som gör ont om jag inte kommer åt det. Fast jag blev väl inte tuffare direkt…

Bloppis!

Nu ska jag skramla ihop till ny cykel, vill verkligen verkligen ha en ny fin mtb, en sådan här:

Därför ska jag nu sälja min 26″ mtb och min CX. Även en hel del annat smått och gott – scrolla ner och kolla. Har redan hunnit sälja ett par skidor och en trainer.

Mtb:n är en Bianchi Oetzi och var Bianchis värstingmodell när den kom, carbon. 10 år gammal men välvårdad. Nya däck och växelvajrar förra säsongen. Dubbdäck medföljer. Justerbar dämpning fram, den behöver dock fixas. Shimanoväxlar. 3 x 9 växlar. Lite smutsig på bilden… 3500 kr. Säljes komplett med sadel, pedaler och flaskhållare.

SÅLD! Crossen är ihopbyggd av förra ägaren. Ramen är Gunsha  (ett välkänt tyskt cx-märke), alu av fin kvalitet. S-ram komponenter, 10-delat. Dubbdäck medföljer. Säljes komplett med sadel, pedaler (SPD) och vätskehållare. Eftersom olika märken har olika storlekar så har vi mätt den. Den är 50 cm från centrum vevparti till fog sadelrör/överrör och 52 cm från den fogen till centrum styre. Passar mig på 167 cm perfekt. Förra ägaren var 170 cm, men jag tror även man kan vara lite kortare än jag. 5000 kr.

Nedan säljer jag skor och pjäxor, allt passar mig som har stl 38 på vanliga skor.

SÅLDA! Längdpjäxor stl 39, både snörning och dragkedja. Mjukt skönt foder. Märket är Alpina, alltså Rottefella NNN. 250 kr

Lätta fina löparskor för traillöpning, Asics Fuji Fell Racer stl 39,5 (till höger i bild). Lite lite nötta i tyget i hälkappan, annars jättefint skick. 200 kr.

Lite grövre Asicsskor med Goretex, Asics Gel Moriko, också tänkta för traillöpning men funkar nog även fint för skogspromenader. Även dessa har lite lite märken i hälen, i övrigt jättefina! 200 kr.

Cykelhandskar som passar för höstcykling. Stl S, nyskick då de var gränsfall små för mig. 150 kr.

SÅLDA. Sportglasögon Newline. 200 kr.

Lätt fin löparjacka från Craft, stl M dam. 100 kr.

SÅLDA! Cykelhjälmar, en röd/vit/svart Giro och en grön Skoda. Giron är använd men självklart inte kraschad. Stl 55-59. 150 kr. Skodahjälmen är nyskick, jättefin och nätt men fel färg…. Stl 52-58. 150 kr.

Om ni är intresserade av något kan ni ringa/sms:a 0702379821, kommentera, skicka på Messenger eller maila marie_sandberg_81@hotmail.com

  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.