Full fart mot sommaren

Nu är det visst nästan tre veckor sen jag skrev och då hoppades jag att våren var här. Efter det blev det både vår och sommar och de senaste två veckorna har varit fantastiska! Det har visserligen även allt pollen tyckt och det är lite jobbigt, men trots irriterade ögon, kliande hals och lite snörvlande så älskar jag det här vädret! Jag har till och med njutit av motvinden på cykelrundorna eftersom vinden varit ljum och härlig.

En tävling till har jag hunnit med – Oppebylöpet 10 km i Nyköping. Jag kom dit med ganska mycket träning i lite tunga ben och i kombination med en tuff bana och mycket motvind blev det inget sub40-lopp, men 40,17 och en andraplats är godkänt. Jag var otroligt opeppad på att åka dit överhuvudtaget och hade inte riktigt pannbenet på min sida, så jag är efter förutsättningarna nöjd. Vann en stor varuhink och en weekendbil, inte helt fel. Fotona på mig är tagna av loppets egen fotograf: Ronnie Eriksson

Barnen sprang också och var supernöjda med sina lopp.

Sen var det dags för stort Tri4fun-läger i Upplands Väsby i dagarna tre. Galet tempo, galet varmt men så roligt och så mycket trevliga människor.

Jag hann klämma in några träningspass under helgen också och det var trevligt, bland annat en tidig morgonjogg med vänner.

Sen har veckan rullat på med bad och lek, långpass på cykel på egen hand, ett litet tempolopp, ow-premiär och annat smått och gott.

Om man kunde så skulle jag vilja stoppa tiden här och nu! Barnen kan få vara i den här åldern, det är underbart ute i naturen, vi är (peppar peppar…) friska och ja – så här kan livet få vara! Eftersom det inte går kan jag trösta mig med att jag faktiskt är riktigt bra på att uppleva, njuta och uppskatta just nu och det är skönt!

Nu är våren här?

Först av allt vill jag inleda med att nämna den ofattbart tragiska olycka där Kungsbacka Cykelklubb miste en av sina medlemmar igår. Tankarna går till anhöriga och vänner. Så hemskt!

Varje gång en sådan sak händer kramar jag min familj lite extra, vissa dagar känns det extra mycket som att vi bara har varandra till låns. Det gäller att komma ihåg att uppskatta det man har.

Valborgsmässoafton idag och det var kanske tur att ingen av de vi försökte bjuda hem kunde komma för vi hade i alla fall fått avboka – två av tre barn har rejäl ögoninflammation. Mina föräldrar vågade sig dock hit och det blev grillat och lite sällskapsspel. Sen övertalade jag barnen att vi inte behövde se någon brasa när det var kallt och lite regnigt och det var skönt! Nu ska väl våren vara här, det återstår att se om det blir så. Idag var Eskil kall om fötterna efter att han varit ute på 1,5 timme löpning med mig – trots fårskinn och åkpåse. Det är inte så man får värmeslag direkt…

Den senaste veckan har varit racevecka! Klubbtävling, Kumla Stadslopp och gympauppvisning har stått på programmet. Vi börjar med klubbtävlingen:

I Julita har vi en klubbtour med olika lopp där man räknar poäng och nu var det dags för årets andra lopp, 4,8 km terränglöpning. Kort och fort är inte min grej men jag tänkte att det skulle bli ett bra träningspass. Såklart taggar jag till lite när vi väl startar och jag har ju tävlingsskalle, men jag laddar ju inte som inför ”riktig” tävling. Tyvärr blev det inte någon ”riktig” uppvärmning heller då jag mest bar Eskil på ryggen och hjälpte till med barnloppen samt peppade barnen från klubben innan mitt lopp. Hade varit skönt med rejäl uppvärmning, inte minst ned tanke på min astma, men i ett sådant sammanhang är alla barnen viktigare. Bristen på uppvärmning visade sig i skyhög puls och syra efter mindre än en kilometer. Sen fick jag köra pannben i det rejält kuperade spåret. Sprang in på 19,35 och i stort sett maxpuls då jag gjorde ju vad jag kunde.

Jag var rejält sliten dagen därpå, börjar visst bli gammal… Simmade och försökte väcka upp kroppen igen men kände mig trött och tung i kroppen – förkylning, sömnbrist, allergi, ålder? Det var frågan. Tog det lugnt på fredagen och i lördags var det dags för Kumla Stadslopp som var ytterligare ett lopp i min plan att tävla mig snabbare istället för att springa intervaller. Det blev jag och August som åkte själva och så mötte min mormor upp som supporter. August sprang först, hans lopp var 2,5 km och han var jätteduktig.

Till skillnad från onsdagen så fick jag nu rejäl uppvärmning, jag joggade banan med August innan hans lopp, sprang till olika ställen längs hans bana och hejade och så körde jag även ”vanlig” uppvärmning. Bra för luftrören men jag kände mig ändå trött och ospänstig. Blev dock glatt uppmuntrad då en tjej som läst bloggen kom fram och hälsade, så roligt!

Starten gick – och det kändes bra! Jag blev glatt överraskad och bestämde mig för att köra på känsla. Efter halva loppet låg jag bra till för att köra under 40 på milen. Men då kom också tvivlet, som så ofta. ”Jag kommer inte orka”, ”Det gör inget om jag inte klarar det”- jag känner igen tankarna. Fick påminna mig om att ta en kilometer i taget och inte ge upp och med 2,5 km kvar bestämde jag mig för att bara köra på – jag skulle in på under 40. Och det klarade jag! Både rent praktiskt eftersom jag gick i mål på 39,19 (även om min egen klocka pep för milen efter 38,35 och tyckte loppet var ett par hundra meter längre, men det är inte den tiden som räknas) och mentalt eftersom jag faktiskt inte gav upp. Tiden räckte till en tredjeplats och en enorm fruktkorg, trevligt.

Igår var det gymnastikuppvisning där jag och de två äldsta barnen deltog. Jättekul att delta, men jag är ju liksom ingen gymnast så det var ju inte som att jag imponerade direkt…

Bjuder på ett par sockersöta bilder från dotterns fristående istället, Frosttema såklart.

Mycket kul med härligaste klubben!

Vår triathlonklubb består av fantastiskt trevliga människor med olika träningsbakgrund, ålder och ambitionsnivå och jag tror det är vår styrka! Alla är välkomna, alla är viktiga och man behöver inte alls ha flashiga grejor eller prestera på en viss nivå för att vara med. Det blir väldigt lättsamt och trevligt när vi ses och gör saker tillsammans och förra helgens träningshelg blev inget undantag. Vi inledde i lördags morse med fotografering av en av klubbens tre ”hovfotografer”. Den här bilden har Tim Nordlöv tagit, och efter att han fotat oss så höll han även en mekskola med mycket användbara tips för hur man sköter om sin cykel.

Resten av helgen är det Andreas Assermark och Roger Culmsee som tagit bilderna, och några är mina egna mobilbilder.

Efter fika var det dags för cykling. Jag hängde på ett gäng som planerade att cykla ca 75 km. Eller hängde på var väl dagens underdrift… Vi fick höra att det skulle gå lugnt, men vi hade nog bara hunnit ett par hundra meter innan det swishade till och två tredjedelar av gänget var försvunna. Vi återstående fyra bestämde oss för att hålla ihop och det blev en väldigt trevlig runda med jämnt och bra tempo – jag är väldigt nöjd! Underbar lunch som alltid när vår klubbkompis sambo Lina står för ”utfodringen”. Vi blir så bortskämda! Mellanmålen är liksom inte en torr bullskiva, nej vi får smoothie, hembakade bars, fröknäcke med hemgjord färskost och liknande. Då kan ni ju ana att lunchen inte gick av för hackor.

Efter lunchen behövde jag åka hem på amningspaus och bebisgos och missade då ett pass Ironmanteori och kom tillbaka mitt i ett styrkepass. Då hoppade jag dock in som vikarierande fotograf eftersom jag trodde jag hade missat styrkan och hade ”vanliga” kläder på mig.

Kvällen avrundades med teambuildingaktiviteter och grillat. Jag hade råkat ta på mig ansvaret för aktiviteten och hade satt ihop en femkamp där deltagarna bland annat skulle mäta upp/uppskatta 12 meter, göra blindtest på sportdrycker, svara på frågor om triathlonregler och knäcka förkortningar.

Söndagen inleddes med löpteknik, ett jätteroligt pass!

Resten av dagen gick i simningens tecken då vi hade besök av Micke Rosén. På förmiddagen kunde man simma typ privatlektion, fast i grupper om tre stycken, och det valde jag att göra. Intressant och roligt, fast jobbigt och svårt! Sen lunchade Micke med oss i gröngräset utanför simhallen och imponerade genom att lära sig namnen på i princip alla av oss och kunde dessutom rabbla upp varenda liten bruksort och fotbollslag i Sörmland. Efter lunch höll han ett underhållande teoripass om allt från Tarzan och simningens historia till crawlteknik och fysiologi. Sen drillades vi alla i bassängen i två timmar innan en fantastisk helg var slut!

Barntriathlongruppen är också en samling härliga människor, ungarna är högt och lågt men som jag gillar dem! Vi har, efter en lång vinter, äntligen flyttat ut träningen – de var som kalvar på grönbete.

Förra fredagen hade vi 25 grader varmt, sen sjönk temperaturen typ 20 grader så nu längtar jag efter att våren ska komma tillbaka!

Racerapport – Örebro Halvmaraton 2018

Inga skidlopp i vinter så nu var det länge sen jag lämnade någon rapport från lopp. Om någon stör sig på att jag blandar svenska och engelska i samma ord när jag skriver racerapport så kan jag meddela att det är med flit. Ja alltså inte att ni ska störa er, men att jag skriver ordet så. Tror att det var så jag såg ordet från allra första början för några år sen och nu får det hänga i.

Hur som helst, till själva rapporten! Jag har haft svårt att få till intervallpass och även långpass under hösten och vintern. Både tid och ork har fattats och då har motivationen inte riktigt funnits. Sprungit har jag gjort, men väldigt mycket ”mellanmjölkspass”, sådana pass som jag kallar för ”bara ut och springa”. Därför bestämde jag att jag nu till våren skulle försöka springa lite lopp som fart-/tröskelpass istället. Roligt och nyttigt. Jag rivstartade igång med en halvmara…

Örebro Halvmaraton har jag sprungit några gånger förut, ett trevligt lopp som är enkelt att åka iväg och springa eftersom det går en vardagskväll. Det kostar heller inte så mycket och det är en stor fördel. I år fick jag med mig ett par klubbkompisar också, Klas och Micke, och så Klas pappa som ställde upp som supporter och materialare.

Det var en solig men rejält blåsig kväll, helt klart linne- och shortspremiär. Vi startade samtidigt som de som skulle springa 10 km och det krävdes en del fokus för att inte gå ut för hårt.

De första 3 km gick lätt och i medvind, sen blev vinden kämpigare. Jag hade hamnat nästan ensam, endast i sällskap med en tjej som jag var rätt säker på sprang milloppet. Hon var inte intresserad av att hjälpas åt att dra, det märktes att hon bara var orolig för att jag skulle springa om. Mycket riktigt gick hon i mål efter 10 km och jag befann mig helt ensam – ingen att varken få draghjälp eller vindskydd av. Bilden nedan är tagen vid varvning av loppets fotograf Jimmy Glinnerås och där ser man mig helt utan sällskap.

Vid varvning hade jag en dipp, både mentalt och kroppsligt. Jag kände mig sliten och började tänka att jag aldrig skulle orka med mitt mål, att försöka komma in under 1,30. Just då var det dock inte alls kört på något sätt, jag hade dock inte utrymme för att tappa alldeles för mycket. På något sätt lyckades jag dock ta mig samman och bestämma mig för att ta en kilometer i taget och inte ta ut misslyckandet i förväg. Jag fick slita en del men jag är jättenöjd med mitt pannben och hur jag lyckades vända min inställning. Till slut tog jag mig i mål på 1,29,10 vilket jag är väldigt nöjd med! Bättre än jag vågat hoppas på med tanke på min bristfälliga träning.

Att jag sen drog på mig en rejäl mjölkstockning och vaknade med feber dagen efter får det väl vara värt!

Äntligen vår!

Det känns som att det bara var ett par veckor sedan jag undrade om vi över huvudtaget skulle få vår i år – men nu är den här! Igår var en helt underbar dag med sol och fågelkvitter när ett gäng från Julita Triathlon drog ut på långtur. Vi sprang stigar och grusväg i fantastiskt väder och efter 22 km landade vi i Lyttersta där vi bastade och badade. Det var så roligt, jag njöt av allt – löpningen, sällskapet, bastun och badet. En del is låg ju kvar på sjön men runt bryggan var det öppet. Riktigt härligt att svalka av sig, jag gick mellan bastu och bad många gånger. Sen fick vi för oss att ta lite bilder när vi crawlade längs iskanten och det var inte så behagligt – då fick jag brainfreeze…

Bilderna är tagna av Andreas Assermark och Benny Goldén.

Härlig triathlonhelg!

Igår hade min träningskompis Micke och hans sambo Lina fixat så att Patrik Nilsson kom till Julita för att föreläsa. Även om vi hade hoppats på att ännu fler tagit chansen att lyssna på denna fantastiska triathlet så var vi glada över att runt 60 personer var på plats. I två timmar fick vi lyssna på Patrik när han berättade om sin resa som triathlet. Jag tycker att han var duktig på att föreläsa, en lagom mix av att berätta om sig själv, bjuda på lite dråpligheter, tipsa om hur man kan tänka för att få en balans kring allt som ska rymmas i livspusslet och mycket mer. Det var vissa saker han sa som blev lite aha-upplevelse för mig, men det får bli ett eget inlägg vid tillfälle. Efter föreläsningen bjöds det på gudomligt god buffélunch som Lina hade lagat- som vanligt fantastiskt gott och vackert. Jag vacklade därifrån med magen proppfull av godsaker – något annat var inte ett alternativ trots att jag visste att ett träningspass väntade. Jag tränar ofta cykel direkt efter maten för att kunna utnyttja energin så långt som möjligt om jag ska vara ute länge, men jag brukar inte klara av att springa direkt efter måltid. Nu hade jag ju dock inte så mycket val, jag ville gärna vara med när vi som är medlemmar i Julita Triathlon bjöds på ett träningspass med Patrik.

Det var ett bra pass! Efter uppvärmning körde vi löpskolning och det tycker jag är roligt. Det var också lite nya övningar som jag inte provat tidigare. Ett par gånger fick jag visa övningar för att Patrik tyckte att jag gjorde dem bra. Det var roligt och jag tränar på att försöka låta mig själv bli glad när jag får beröm istället för att bara ursäkta mig.

Det finns en bild på mig som ser jätterolig ut, en riktig ögonblicksbild som är tagen precis mellan två steg höga knän.

Sen körde vi intervaller. Vi skulle köra 2-3 varv med 5 x 500 meter där en skulle gå i marafart, en i halvmarafart, en i milfart, en i 5 km-fart och en riktigt hård. Det var roligt men svårt, speciellt som jag är mer uthållig än snabb och inte har så stort spann mellan dessa steg. Jag lyckades dock öka på varje intervall, till och med mellan de två sista som jag trodde skulle bli svårt. Det slutade med att vi körde ungefär 2,5 varv = totalt 13 intervaller. Jag var väldigt nöjd efteråt och kände att jag hade pannbenet med mig och vågade trycka på. Det har varit väldigt svårt att få till intervaller efter att Eskil föddes så det här var precis vad jag behövde. En toppendag!

Bilderna från dagen har Christina Assermark tagit, det är hennes man Andreas som brukar fota mycket (och som ofta räddar mig på cykelturer). Så igår passade jag på att lura med Andreas på ett foto tillsammans med Patrik så att Andreas får vara med på bild här på bloggen.

Idag blev det årets första racerpass tillsammans med just Andreas, totalt blev det drygt 90 km och jag var precis slut när jag kom hem. Jag vaknade dessutom med tokmycket träningsvärk i vaderna i morse så jag var inte direkt i nyskick när jag gav mig ut. Nu är benen mycket stela men jag är nöjd, jag behöver verkligen cykelmil/timmar i benen.

Vad slinker ur din mun egentligen? Om kommentarer som kan hjälpa eller stjälpa vid ätstörningar

Om du tillhör den kategorin av människor som brukar muttra att ”snart kan man inte säga någonting längre utan att kränka någon” så vill jag säga att det här inte handlar om folk som ”känner sig kränkta av allt” utan om en dödlig sjukdom. Därför föreslår jag att du försöker läsa följande text med öppet sinne och förståelse och försöker tänka att det här inte handlar om att bli kränkt utan om att så frön som i förlängningen kan leda till en dödlig sjukdom. Det är inte så att man måste vakta varje ord och aldrig våga säga något, men jag vill ändå göra så gott jag kan för att försöka skapa lite förståelse. Jag förstår att det allra mest folk säger ändå inte är illa menat och en del till och med sagt av omtanke, men det kan ändå landa så fel.

Jag har en lång historia av ätstörningar bakom mig, många ångestfyllda år. Numera räknar jag mig som frisk, men det är ett aktivt arbete för att hålla mig där och jobba på att impregnera mig mot löpsedlar om trenddieter, lösflugna kommentarer och annat. Nu ska jag göra ett försök att skriva lite om kommentarer och uttryck som kan så frön eller göra djupa hack i själen hos en ätstörningsdrabbad eller någon som är i riskzonen – och det vet man ju inte vem som är. Det är ett försök att hjälpa folk att förstå lite bättre vad några slumpvis valda ord kan leda till för tankar, det är inte ett inlägg som är ute efter att skuldbelägga. Mycket utgår från mig själv och mina tankar och känslor – alltså finns det inte några vetenskapliga källor till mitt inlägg.

Hur jag tänker kring barn, mat och skuldbeläggande:

Jag skulle önska att folk aldrig använde orden ”nyttig” och ”onyttig” eftersom jag tycker att det redan tidigt ger signaler om att viss mat är något man ska skämmas lite över. Förslag på alternativa uttryck är vardagsmat/festmat eller att prata om maten som att det finns mat som ger kraft och vitaminer och så finns det sådant som är jättegott (tex godis) som man bara ska äta ibland för att man inte får så mycket kraft eller växer så bra av det.

Jag tycker också att man aldrig ska uppmärksamma barn efter deras kroppsstorlek. Säg inte att de är tunga när du lyfter dem, säg att du har för svaga armar. Och uppmärksamma inte heller tunna och smala barn extra mycket. Om en vuxen lägger armen om ett barn och säger att ”å, du är ju så mager, du måste äta lite mer”, så finns ett annat barn vid sidan om som, förmodligen omedvetet, lagrar i bakhuvudet att om man är väldigt smal så får man extra uppmärksamhet och omtanke. Det kan få förödande konsekvenser den dagen världen känns lite gungig och man försöker hitta ett sätt att kontrollera tillvaron. Det kan också sätta igång tankar hos det magra barnet den dagen hen kanske har vuxit till sig och inte får några omtänksamma kramar och uppmaningar längre. Uppmärksamma barn för den de är – säg att du är glad att se dem.

Barn är inte ”duktiga” om de äter upp all mat på tallriken. Det ska inte vara en prestation att äta. Bättre är ju nästan om barnet lämnar en halv köttbulle – det innebär ju att barnet har fullständig kontroll på sin mättnadskänsla. (Självklart finns det undantag, barn med olika typer av sjukdomar som av olika anledningar behöver få i sig, tex barn med diabetes, men det är inte det jag menar).

På arbetsplatsen:

Ät tårta om du är sugen på tårta. Om inte – strunta i det. Strunta också i att säga alla kommentarer om att ”jag borde inte”, ”nu får jag ta en extra promenad på eftermiddagen”, ”jag ska väl unna mig”. Ät eller ät inte liksom.

Unna sig förresten – jag har svårt för det ordet för det används så negativt. Jag tänker att det är fint att använda det om att vara snäll mot sig själv – man kan unna sig vila, ett träningspass, att låta bli att laga mat och köpa färdigt, eller en påse godis till exempel. Men jag tycker många använder ordet så mycket mer skuldbelagt – ”jag borde väl inte äta choklad men man måste ju unna sig ibland”. Liksom som att man ursäktar sig både för sig själv och andra.

Jag har många gånger fått höra ”men sådant här äter väl inte du som är så nyttig och tränar så mycket?”. Varför skulle jag inte äta kakor bara för att jag tränar mycket? Jag tränar inte för att späka mig, jag tränar för att bli stark och må bra. Nu klarar jag av en sådan kommentar men förr gav det mig vansinnig ångest – om ingen annan heller tyckte att jag skulle äta den där kakan som jag kämpade för att våga äta så skulle jag nog verkligen inte ha den.

På gymmet:

Jag hör många kommentarer om att ”nu ska påskgodiset bort” eller ”den här övningen får man skitsnygg rumpa av”. Hur vore det om vi hjälpte varandra att boosta oss till att träna för att må bra och vara starka så vi orkar med resten av livet istället för att hjälpa varandra att få ångest för ”synder”. Jag har till och med sett tjejer på träningsforum som tycker att ett löppass eller annat träningspass varit bortkastat för att de ätit choklad efteråt. Hur skulle det kunna vara det? Träningen är ju gjord redan, det är ju toppen!

Självklart slinker det ur grodor ur min mun också ibland, jag kan glömma att tänka mig för, men i huvudsak försöker jag verkligen att inte fokusera på vikt och mat på sätten jag beskrivit här ovanför. Men det är svårt – hur svarar man när dottern frågar varför folk blir glada om man säger att de har tjockt hår men inte om man skulle säga att de har tjock rumpa?

Jag hoppas i alla fall att det här kan väcka någon tanke som går att ha med sig i bakhuvudet och tänka lite på.

Ha det gott och var rädda om er!

Var det C eller sea??

Hej och gå vad dåligt det går med bloggandet! Men har man en bebis som fått för sig att bara sova i famnen på kvällarna och i rullande vagn på dagarna + två barn till att ta hand om så kan det bli så. Det är väl en period i livet helt enkelt. Jag har också varit rätt sliten ett tag eftersom bebis tyckte att det var lagom att ta morgon runt 3-4-tiden på morgnarna nätterna ett tag. Då var det slitigt! Nu verkar han ha övergått till ca 06.30, mycket bättre. Visserligen många amningar på natten fortfarande, men bara han inte vill gå upp och leka eller nypas så får det vara okej.

Av förklarliga skäl blir det lite mindre träning sådana perioder, allt annat (familjen, barnens aktiviteter, ideella ledaruppdrag m.m.) måste ju rulla på ändå. Fast i det stora hela funkar träningen helt okej. Och det här inlägget kommer att bli ett sådant dör helt vanligt vardagsinlägg, jag håller på att fila lite på några lite mer filosofiska inlägg men de får ligga vilande ett tag till.

Men hörrni, man lär sig något nytt varje dag! Häromveckan lärde jag mig något nytt på gymmet. Det är ju så jädra mycket begrepp hela tiden och jag har fullt upp med att härma ledaren så jag hinner inte lära mig vad allt heter. Crunch, core, hover, cross eller vad det nu heter. Och är man som jag, inte superbra på engelska, så får jag inte upp översättningen direkt i huvudet heller. Trots det har jag efter mycket om och men lärt mig vad några övningar har för namn. Seacrunch till exempel. Dock förstod jag faktiskt inte alls varför det heter så. Tills min favorit Helena hade passet, hon förklarar så bra. När hon så vad övningen hette på svenska så föll det ju på plats. Inte seacrunch utan C-crunch. Mycket rimligare. Haha, jag imponerar verkligen stort varje gång jag besöker gymmet!

Vi har haft vår första tourtävling med klubben, 2 x 200 meter simning. Jag tar inte själva tävlandet på så stort allvar, men jag var ändå lite nervös för jag ville så gärna könba att jag vågade ta i och inte ge upp för mjölksyran. Dessutom ville jag gärna vara under 3 min. Efter första loppet var jag jättetrött och hade dessutom simmat på 2,55,39 och var jättenöjd – det kändes som att jag inte behövde simma mer. Men det är också bra träning för mig att ladda om och andra loppet gick på 2,55,04. Förbättring och en stabil insats av mig. Skönt att känna att det kändes okej, jag har inte haft möjlighet att träna simning mer än en gång i veckan det senaste året.

Apropå gymmet, dottern och hennes kompis älskar att hänga där! Fem dagar i veckan har de barnpassning och barnvakterna är underbara! Här har Irma och Nova ”bytt plats” (Irma har fått håret plattat och Nova har fått sitt lockat. Om ni bor här i stan och vill börja träna så kan jag varmt rekommendera World Class, både för att det är mycket bra om man har barn och för att det är toppen att träna där.

Jag tävlar ju för Julita Triathlon som är en sektion i Julita GOIF. Julita ligger 25 km från Katrineholm och är en liten ort. Där har de startat Supersportis som innebär att bygdens barn gratis får prova alla sporter som finns i klubben. De kör en gång i veckan och växlar mellan sporterna, jag har varit med och varit ledare när de testat triathlon. Det här varit mellan 45 och 55 barn varje gång (mellan 3 och 12 år gamla) vilket är nästan samtliga barn i den åldern från Julita – så himla kul! Det här gänget var ledare i onsdags. Jag behövde få till träning också så jag cyklade dit och hem, så himla skönt att det börjar vara ljust på kvällarna!

Nu ska jag sova, jag och bebis tillbringar hela påskhelgen på egen hand här hemma medan resten av familjen hänger med Rickards föräldrar i Kläppen. Jag antar att jag också hade fått följa med om jag velat, det vill jag inte! Jag vill ha vår, inte åka till snön. Efter Vasaloppet är vintersäsongen slut, oavsett om jag har åkt något lopp eller inte – så flexibel är jag…

Är jag en tävlingsmänniska?

Men jösses vad länge sen det är jag bloggade! Hur fort går tiden egentligen? Min bebis har i alla fall klarat av tre förkylningar på fyra veckor nu så det har blivit rätt skralt med sömnen tyvärr. Då krävs det gott om viljestyrka för att få till träning – och ibland tillräckligt med beslutsamhet för att bestämma sig för att inte träna alls. Dock har träningen den här veckan känts helt okej, skönt!

De senaste veckorna har jag funderat väldigt mycket på hur jag är som tävlingsmänniska, vilka mål jag har, vad som driver mig, vad jag har för inställning till träning och tävling. Jag har läst en hel del blogginlägg om folks träningsupplägg, deras tankar och målsättningar och även diskuterat en del med vänner som också tränar och tävlar.

Jag har hört någon dela in tävlande idrottare i två grupper, nu kommer jag inte ihåg exakta benämningar så det är inga citat men jag kommer ju ihåg själva innebörden. Det handlade om att man antingen vill sätta en yttre press på sig själv, eller en inre. Yttre press: tänk er till exempel en idrottare som innan OS går ut med att hen har ett antal guld som målsättning. När man är så öppen med sina mål får man liksom motivation av att även andra då lite får de förväntningarna. De idrottare som mer använder sig av en inre press är de som inte vill svara på sin målsättning i intervjuer och som kanske låter mindre målmedvetna. Det behöver de dock inte vara, de har förmodligen sitt mål helt klart för sig men mår bättre av att sätta upp sina mål mer för sig själva. Det fanns inte alls någon värdering i att den ena typen skulle vara bättre än den andra, men det var intressant att höra om det och jag brukar numera tänka på det när jag hör intervjuer.

Jag går sällan ut med några mål inför tävlingar, av flera anledningar. Dels mår jag inte jättebra av andras förväntningar och dels så är jag lite vidskeplig eller vad man ska säga – jag får för mig att det är mindre chans att lyckas om jag pratar om det. Ibland kan jag berätta om vad jag har för mål, men då har jag ofta också ett tuffare mål som jag behåller inför mig själv. Jag har en tendens att förminska min egen insats, jag tycker att det är lite pinsamt att använda finishertröjor eftersom jag tänker att andra kanske ska tycka att jag vill skryta, jag kan träna saker bara för att det är roligt och förmodligen inte gör mig till en bättre triathlet, jag håller ingen speciell diet, jag orkar inte ta allt på blodigt allvar, jag skiljer på träningstävling och ”riktig” tävling och jag blir förvånad (och glad förstås) varje gång folk jag inte känner vet vem jag är för att de gillar att följa mig och mina resultat.

Betyder allt det här att jag inte satsar tillräckligt eller vill lyckas? Nej, det tror jag inte. Jag bara försöker att inte ta mig själv på för stort allvar eftersom jag tycker att det blir lite pinsamt och jag tror heller inte på riktigt att en påse godis eller ett missat träningspass påverkar min totala prestation. Men jag har också blivit bättre på att vara snäll mot mig själv – känner jag att kroppen behöver sömn mer än den behöver träning så får den det. Sen att jag älskar att sova och mer än gärna skulle byta ut allt möjligt i livet mot sömn är en annan sak…

Jag tänker ibland på hur stor skillnad det skulle bli på mina resultat om jag tränade med coach, hade wattmätare, visste min swolf och kunde namnet på de olika delarna i ett crawlarmtag. Skulle mina resultat skjuta i höjden? Eller skulle det inte bli någon skillnad? Eller skulle jag bara bli sliten och skadad? Intressant tanke. Jag är ganska nöjd med att köra på känsla och den känslan har ju ändå gett mig sub 40 på milen, 3,01 på maran, 10,07 (fast iofs med kort simning, runt 10,20 är nog mer realistiskt) på IM-distans och ett EM-brons på fulldistans. Skulle jag bli dubbelt så bra med dubbelt så mycket träning? Tveksamt.

Jag uppskattar min klubb, mina träningskompisar, Facebookgrupper och triathlonkompisar runt om i landet jättemycket – men ibland längtar jag tillbaka till åren då jag körde mina första triathlontävlingar. När jag var nöjd med min alu-racer, tränade på egen hand och körde på av ren kärlek till sporten och med en härlig frihetskänsla – helt utan prylhets, jämförelser och en ständig tävling om allt. Vet inte om någon förstår vad jag menar eller kan känna igen sig?

Bild från ett löppass jag körde för ett par veckor sen och var riktigt nöjd med. Skulle tycka det var skönt att komma upp i lite längre distanser snart.

Körde också en egen Vasaloppsspinning i vardagsrummet, det var ganska tråkigt faktiskt. Men kanske bra träning. Dottern tyckte dock att det var lite dåligt att jag bara körde tills vinnaren gick i mål och inte tills alla var i mål..

Ny bokstav på kortet och massor av snö

Nu är det avklarat, BE-kortet är i hamn! Superskönt och en sak mindre att tänka på. Jag var jättenervös innan men uppkörningsmannen (eller vad det heter) var jättesnäll och alldeles säkert van vid nervösa provdeltagare. Jag behövde bara göra en liten del av allt jag övat på och var nästan lite besviken över att inte få några frågor om friktionskoefficient, lastsäkring och andra krångligheter jag läst in mig på. Men som Andreas på Sjögrens trafikskola sa – nu har jag lärt mig det för livet. Skönt att slippa ut och backa varje helg nu och istället kunna vara utomhus vid fint väder ;-).

Sen blev vi förkylda hela familjen, snuva, hosta och dottern fick hög feber som hon alltid får när hon är sjuk. Men vi åkte till Kläppen som planerat och nu är alla pigga och vi njuter av snö och semester.Jag hänger mest med Eskil och vi kör längdskidor. Det är sjukt jobbigt att åka med honom i vagnen bakom så det blir bra styrketräning. Visst, det är mycket roligare att åka skidor utan släp – men det är mycket roligare att åka skidor med släp än att stå nedanför slalombacken hela dagen med bebis i vagn. Att köra klassiskt var nästan omöjligt och blev väldigt ryckigt, det går mycket bättre att skejta. Men även när jag tycker att jag kör på bra så går det mer än 2 minuter långsammare per kilometer. Bebis är dock nöjd, han sover som en stock så länge jag kör på och jag får många peppande tillrop och leenden av andra åkare i spåret.

Sen försöker jag träna en del före frukost för att inte störa resten av familjens rutiner. Jag körde igång med lite löpning häromdagen men vad som skulle vara lätt jogg i ungefär en halvtimme blev en timmes nära döden-upplevelse – jag sprang såklart vilse! En bedrift i sig får man ju säga eftersom jag sprang längs skoterleden (det är inte direkt läge att springa obanat när det är 110 cm snö), men skoterleden gick inte riktigt där jag trodde. Mycket uppför och en hel nedför blev det och jag var helt slut när jag kom hem till frukost. Nästa gång får jag kanske hålla mig på vägen…

  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.