Lite sliten men det blir nog bra

Efter att ha haft en grymt bra vår och försommar rent träningsmässigt, där jag känt mig stark på i stort sett varje pass, har jag nu haft några veckor där jag känt mig sliten. Lite oroväckande, men jag försöker tänka att det är övergående. Ett par dagar innan midsommar hade jag ont i halsen så jag kan ju ha gått med något konstigt i kroppen också och så har jag, som jag nämnde i förra inlägget, sovit alldeles för lite också. Får försöka vila upp mig lite nu när barntävlingen är över, men mitt lilla minimonster gör ju också sitt bästa för att inte låta mig sova ostört på nätterna.

På midsommarafton hade mitt halsonda släppt och jag bestämde mig för att hänga på när min träningskompis Micke hade bjudit in till långpass. Vi har en klubbtävling som heter Linas Mil och det varvet skulle avverkas en, två eller tre gånger. Jag märkte direkt att kroppen inte var i toppform. Visserligen gick vi ut i ett tempo lite väl högt för mina långpass, men jag ska verkligen inte ha några som helst problem att hålla 4,30-tempo första milen. Luftrören var inte riktigt okej och benen var lite tunga, dock kände jag mig inte direkt sjuk så jag kämpade på. Vi hade med en av klubbens hovfotografer, Roger Culmsee, så det är han som tagit bilderna.

Vi delade upp oss lite efter första varvet och efter andra varvet klev flera stycken av. Jag sprang ensam sista varvet med mycket tunga ben, det kändes som att jag hade sprungit en mara ungefär. Förmodligen en kombination av någon lurande förkylning, sömnbrist, för högt tempo inledningsvis och kanske energibrist. Eftersom jag bara behövde ta hänsyn till mig själv tog jag en lyxig smultronplockarpaus på sista varvet – så gott!

Jag glömde dock att stänga av klockan, men snittet blev ändå helt okej. På kvällen blev jag lite snuvig och sen har jag varit pyttelite förkyld, men någon rejäl ”mancold” bröt aldrig ut. Dock har benen fortsatt känts lite tunga.

Vår barntriathlontävling blev en succé! Fint väder, glada barn – ja, en fantastisk dag! Här kommer lite bilder tagna av Ulrika Flink.

Ett härligt simpass på nästan 6000 meter blev det i måndags med trevligt sällskap.

Jag har också hunnit med ett swimrunpass med ett gäng killar, både från klubben och andra bekanta. Roligt och annorlunda, och dyigt och illaluktande på sina ställen.

Sen har ju barnen sommarlov så dagarna är intensiva med kompisar (vi kör en lightvariant av fritids här…), bad och bus.

Just nu pågår min och bästa kompis Lindakatarinas träningshelg, mer om det i nästa inlägg.

Full rulle

Vi har ju så lugna och harmoniska helger i vår familj, den här helgen var också en helt vanlig helg i vårt liv: det har hunnits med två kalas (varav ett på Busfabriken i Norrköping), ett deltagande i Sörmlandsseriens mtb-lopp i Strängnäs, en extrainsatt barnträning då lokaltidningen skulle komma på besök för ett reportage, en ordinarie barnträning, ett långpass cykel, ett simpass på Centralbadet i Norrköping, uppsättning av klättervägg, byggande av grindar för att hindra ettåring att rymma hemifrån och en hel del annat smått och gott. Jag har i alla fall sovit middag med Eskil både igår och idag, mycket skön paus i logistikpusslet. Och så har jag grämt mig över att jag har så dålig koll på IM-lopp, hade varit så himla roligt att köra EM i Helsingör idag! Men när jag kom på det (typ i måndags…) var det slutsålt såklart. Jag ska minsann skamset erkänna att jag aldrig reflekterat över var Elsinore ligger och hade inte en tanke på att det var Helsingör. Hade varit perfekt! Å andra sidan är budgeten rätt ansträngd så den hade nog inte tillåtit en tävling i den prisklassen, men i alla fall…

Nåja, jag fick till ett cykelpass på 11 mil igår, helt okej. Vissa cyklade runt en sjö i helgen, jag ville inte vara sämre utan körde runt tre, haha. Första 2-3 milen kändes inte alls bra, jag kände mig jättekonstig, nästan lite bakis. Funderade på om jag höll på att bli sjuk men insåg att det nog snarare var sömnbrist, har varit uppe sent den senaste tiden för att fixa mycket med barntriathlontävlingen vi ska ha om en vecka, läs mer om den här.

Jag stannade och tog kisspaus, fyllde på med lite energi och pustade lite efter drygt 2 mil och efter det började kroppen vakna till lite, men det gick åt mer energi än jag är van vid. Stannade i Rejmyre för att fylla på vattenflaskan och där gjorde expediten på Coop min dag. Så himla gullig och trevlig när jag kom in och frågade efter en vattenkran! Jag fick följa med in på lagret medan hon glatt berättade att sommargästerna brukade komma in med dunkar och få fylla upp, och om jag blev törstig någon mer gång när jag var ute och cyklade så var jag så hjärtligt välkommen. Vad lite vänlighet lyser upp!

I Vingåker blev nästa stopp, där köpte jag ett wienerbröd och lite mjölk – bästa mellanmålet! Trots att jag nog banne mig hade motvind hela rundan (jodå, det går), var seg i kroppen och heller inte hade som ambition att cykla snabbt/hårt så tycker jag att jag höll ihop det hyfsat. Men jösses vad jag var sliten när jag kom hem, eller trött i benen snarare, för jag kände mig ändå pigg och fräsch (nåja…) efter massor av mat, en dusch och en tupplur.

Idag föll det på min lott att skjutsa dottern och två kompisar till kalas på Busfabriken i Norrköping. De var minst sagt uppspelta och jag behövde inte direkt vara rädd att somna när jag körde i alla fall. Eftersom det gäller att maxa tiden (och eftersom jag var ungefär noll sugen på att sitta i ett hörn på Busfabriken i två timmar) så lämnade jag tjejerna på kalaset och drog till Centralbadet och hann med en timmes simträning. Skönt med lite bassängträning som omväxling. Nu gillar jag i och för sig ow-simning men eftersom vi inte har något vatten i bassängen i vår simhall så kan jag inte välja och då kan det vara kul att slänga in ett bassängpass när möjligheten ges.

Nej, nu ska jag gå och lägga mig hos den här lille klutten. Han ser beskedlig ut när han sover, men jösses vilken vilding han är. Den här veckan har han bland annat badat TV-dosan, ätit kaninbajs, rymt från Ica när jag skulle betala varorna, tvättat händerna i toan, bitit blåmärken på mina armar, lärt sig att klättra upp i min badenbadenstol och en hel del annat.

Rapporterar lite mer

Innan jag börjar racerapportera måste jag dela med mig av lördagens morgonpass simning tillsammans med två kompisar, helt underbart! Perfekt återhämtningsträning och trevligt att få prata lite. Jag försökte skrämma upp Linnéa med prat om ormar och krokodiler, men misstänker att jag blev räddare själv.

Min sportdryck var ju en historia i sig, när jag väl fick ett sms om att den kommit så befann den sig i Täby. Där gjorde den ju inte så stor nytta, ingen nytta alls faktiskt, så det fick bli till att improvisera till helgens race också.

Uppsala Triathlon, olympisk distans och första deltävlingen i Svenska cupen stod på schemat. Både jag och barnen skulle tävla. Vi åkte upp i lördags kväll, det var riktigt hett ute och stekande sol när vi packade in oss för avfärd. Jag skulle premiärköra husvagnen och vi hann inte ens ut från uppfarten innan Rickard nervöst klev ur bilen och tyckte att det var bättre att stå utanför och hålla koll när jag skulle svänga ut.

Men vi kom fram och på plats på campingen och efter lite mat cyklade jag och de två stora barnen ner till centrum och provade barnens cykel- och löpbana till dagen efter. Under tiden hann vilda bebisen ramla ur husvagnen och skrapa näsan. Bilden är dock från dagen efter när han också meckat lite med hjulen på bilen och blivit kolsvart – den där ungen ger oss att göra i alla fall…

På söndagsmorgonen fick jag gå upp tidigt, min start var nämligen redan klockan 8.05. Men eftersom vi har en livs levande väckarklocka i sängen så är vi alltid vakna tidigt. Jag cyklade ner till växlingsområdet för att resten av familjen inte skulle behöva stressa. Redan klockan 7 var det varmt ute, säkert 20 grader, det skulle bli en varm dag! Dock väldigt skönt att det är varmt och fint när man ska upp tidigt, jag brukar inte vara så sugen på start när det är kallt och regn och jag fryser tidigt på morgonen. Nu frös jag inte och rätt så pigg var jag också. Checkade in cykeln, pratade lite med de andra tjejerna, värmde upp och gick på toa. Kände lite på vattnet och simmade in, vi fick vara i en del av ån där det förmodligen var mer näckrosor och sjögräs än vatten, men några simtag gick det att få till. En stund senare var det dags för start. Det var mastersdamer samt mastersherrar 55- år som startade samtidigt, 5 min tidigare hade mastersherrar 35-54 år startat. Vi startade med en hand på pontonen så man hade ju ingen bakom sig. Starten gick och återigen fick jag en bra start. Väldigt fort glesade fältet ut sig och jag såg att jag bara hade två stycken framför mig, jag visste att en av dem var herrklass men den andra hade jag inte koll på. Fick stanna till ett par gånger och tömma ur lite vatten ur glasögonen som helt plötsligt började läcka, men annars flöt det på (haha…) bra. Det var ingen som kom i kapp eller om mig och det var bara att simma på. Efter en stund började jag simma om folk som startat i startgruppen innan, det var roligt. Kom upp från simningen med en bra känsla men hade ingen koll på vad klockan visade. Jag hade ju klocka på mig men var upptagen med lite annat än att titta på den. Det var en tjej som kom upp från simningen några sekunder innan jag, i övrigt hann jag inte se några fler damer i T1. Växlingen gick okej men det var ju det där med skorna… Dags att börja ”toffla ur” som min kompis Oscar säger.

Cykelbanan var knixig och teknisk, inte riktigt min melodi. Jag försökte trycka på ordentligt på raksträckor och inte köra alltför dåligt i kurvor och nedförsbackar, lyckades väl sådär. Törstig var jag också, jag hade en vattenflaska bakom sadeln, sen kom ett fartgupp… De resterande varven fick jag titta på flaskan där den retfullt låg vid trottoarkanten. Tur att jag hade lite Ica-inköpt nästan-sportdryck i aeroflaskan i alla fall. Tjejen som växlade ut precis innan mig körde jag om och jag höll faktiskt alla andra damer bakom mig också, så jag växlade ut som 1:a på löpningen.

Löpningen började uppför och det kändes lite tungt. Jag hörde också att ändra tjej gick ut på löpningen och blev lite stressad. Började hålla koll på olika ställen på banan för att se om hon tog in. Det gjorde hon inte utan jag drygade ut avståndet lite för varje varv, men hon var löpstark. Jag gick i mål som första mastersdam av totalt 25 stycken, med 2:a simtid, 4:e cykeltid och 1:a löptid. Jag ät nog faktiskt lite stolt över cyklingen eftersom jag är van att ha kanske 11-12:e cykeltid och sen få jaga.

Barnen tävlade också och bara flög fram!

Jag kom mål med en sko som var mycket mörkare än den andra och det visade sig att det där med att springa en mil utan strumpor i samma skor som man fick skav av när man sprang en halvmara utan strumpor i dem fyra dagar tidigare inte var ett snilledrag.

Men det läker ju och skorna är ändå de bästa jag någonsin sprungit i!

Igår hade vi tävling i vår klubbtour igen. Duathlon jaktstart stod på schemat, med först 2 km löpning, därefter 13 km cykel och så avslutande 4 km löpning. Paus mellan varje gren och så startordning efter tid i omgången innan. Jag hade tunga ben efter den senaste veckans två race, jag passade också på att cykla dit och hem vilket säkert inte gjorde benen piggare. Dock så är jag helt okej nöjd med mina tider och det känns bra, löpningen gick på gräs också. Jag slutade 1:a i damklassen och 7:a totalt. När jag kom hem hade jag kunnat äta en elefant, men fick nöja mig med tacos – klockan 22.30.

Idag har jag varit sliten och vilat hela dagen. Och ätit kakor. Jättemånga kakor.

Örebro Triathlon – racerapport

Igår var det racedag, dags för min första medeldistans sen Sala 2016. Träningen har verkligen gått bra under våren och alla små träningstävlingar har gett det resultat jag önskat. Ändå kunde jag inte slappna av och tänka att jag var i bra form, jag blir nojig och vidskeplig och tänker att då händer säkert något annat, typ punka. Dagarna innan fixade jag med lite små mer eller mindre viktiga förberedelser – färga utväxt i håret eftersom jag behöver sätta upp det på något vis när jag tävlar, raka benen, måla tånaglarna, köpa nya slangar till cykeln och lite annat smått och gott. Känns ju skönt att i alla fall ha nymålade tånaglar när nu sportdrycken man beställt inte hinner dyka upp på posten i tid… Jag fick vara lite flexibel och blanda ett par påsar olika sorter som jag fått av kompisar och hoppas på att magen fixade det. Helst hade jag nog kört saft som jag gillar och brukar ha, men jag har bestämt att jobba på energin det här året så så fick det bli.

Dagen innan loppet var vi bjudna på restaurang av simklubben. Typiskt, jag som alltid äter samma sak dagen innan lite större/längre lopp för att jag inte vågar chansa för magens skull. Jag fick hoppa över maten, typiskt nog. Åt min trista kycklinggryta och ris hemma istället. De två stora barnen sov hos mina föräldrar för att slippa gå upp så tidigt på morgonen så det var bara jag, sambon och Eskil i bilen när vi styrde mot Örebro på morgonen. Det var kyligt och lite halvmulet ute, till skillnad från den senaste månadens 25-30 grader varmt. Skönt att slippa 30 grader varmt, men nu var det nästan lite väl kyligt, så där så jag började noja om att jag kanske borde ta på mig något mer än min trisuit på cyklingen. Vi kom till Örebro, träffade mina klubbkompisar Linnéa och Per (dotter och pappa) som skulle köra sprinten så vi hängde lite med dem. Jag genomgick en personlig kris då det visade sig att Rickard hade lagt min cykel ner i gräset och att all sportdryck som var i aeroflaskan hade runnit ut. Jag som hade så gott om sportdryck och som redan är så trevlig och resonlig när jag blir lite nervös…

Så småningom var allt incheckat, jag hade värmt upp lite och det var dags för briefing i växlingsområde – därefter var det dags att välja simglasögon.

Jag provsimmade lite och valde sen, trots det fick jag imma på glasögonen under simningen sen.

Starten gick och jag fick en helt okej start. Lite trångt, men det gick helt okej att simma på och ingen som försökte dränka mig. Det är alltid lite jobbigt innan pulsen stabiliseras lite och jag kommer in i andningen, men sen rullade det på fint. Jag gillar egentligen när det är lite småstökig simning med vågor och mycket navigering eftersom det brukar gynna mig, inget av detta hittar man ju så mycket av i en å, men jag tyckte som sagt att det kändes bra. Jag trodde dock att jag låg ganska långt bak, men vid vändpunkterna såg jag att jag kom ganska nära innan jag såg mötande simmare. Jag simmade om ganska mycket folk och blev kanske inte jätteförvånad när jag fick höra att jag var andra dam upp ur vattnet.

T1 kändes helt okej men jag måste verkligen lära mig att ha skorna fastsatta på cykeln. Första biten var det smalt och omkörningsförbud men sen var det bara att trampa på. Det var en ganska oteknisk cykelbana vilket passar mig perfekt eftersom jag är feg och dålig på kurvor och nedförsbackar. Det var mycket raksträckor och inte så jättekuperat, mer lite sega backar. Det blåste en del och var motvind på väg ut på cyklingen, mentalt skönt att ha medvind på väg tillbaka varje varv. Till en början kände jag mig lite kall om mage och rygg, det var ju lite svalare igår och solen hade inte riktigt brutit igenom molnen. Det var inte så jag frös massor, men jag tittade lite avundsjukt på de som hade dräkt med lite ärm. Jag försökte äta och dricka på schema, mådde lite illa och kom på att jag räknat fel. Tanken var att jag skulle äta var 20:e minut men jag stoppade shots i munnen varje gång klockan pep för 5 km-passering – d.v.s med ca 8-9 minuters mellanrum. När jag glesade ut det lite blev det lättare att få i sig. Jag sörplade sportdryck och det gick oväntat bra! Efter första varvet hade jag snittat nästan 35 km/h och kände mig jättestark, jag blev dock lite fundersam på om jag gått ut för hårt. Vid vändpunkt stod ett helt gäng från klubben och tjoade och hejade, jättekul. Extra kul att Andreas och Christina kommit för att titta, det är Andreas som tagit i stort sett alla bilder i det här inlägget.

Ut på andra varvet och nu kändes motvinden tydligare men jag trampade på. Det var tyvärr en hel del trafik på cykelbanan men funktionärerna gjorde ett engagerat jobb för att få det att flyta på bra och utan olyckor. Jag väntade bara på att de andra tjejerna skulle börja köra om mig, det är ju så jag är van att det går till, men det hände inte. Jag kände mig fortsatt stark och snart var även andra varvet avklarat och jag gav mig ut på tredje och sista. Efter sista vändpunkt visste jag att alla jag nu mötte låg efter mig, det är alltid en skön känsla. In till T2 där jag tyckte att det kändes rimligt att springa en halvmara barfota i skor jag inte provat att springa utan strumpor i förut. Men jag hade ju i alla fall snabbast T2-tid av damerna, det kan ju kanske vara värt ett gäng skavsår och blåsor…

Det kändes bra i början på löpningen, benen kändes starka och lätta. Banan var rätt tung, slakmotor uppför, blåsigt, soligt och lite för få depåer. Man sprang drygt 5 km, vände och sprang tillbaka samma väg och så en vända till. Efter första vändpunkt fick jag för mig att hon som låg 3:a var väldigt nära mig och då blev jag stressad. Måste verkligen jobba på det mentala, för direkt när jag blev stressad blev det mycket tyngre att springa. Hade bra pepp vid vändpunkterna av klubbkompisar och familj och vid nästa vändpunkt kollade jag hur lång tid det var mellan mig och nästa dam. Det var 2 minuter och 40 sekunder och det kändes ju orimligt att hon skulle springa in det på en mils löpning, så jag blev något mindre stressad. Vid sista vändpunkt hade avståndet ökat med ytterligare en minut och det kändes bra!

Jag visste att jag hade tagit in på Annie Thorén som ledde och även på min klubbkompis Micke (på bild här ovan) och kände att jag skulle komma nöjd in i mål. När det var 2 km kvar var dock det enda jag kunde tänka på hur jag egentligen hade tänkt när jag anmälde mig till Kalmar igen – det är ju dubbelt så långt! Till slut passerade jag vändpunkten där jag fick svänga av mot mål istället för att ge mig ut på ett varv till – så skönt!

In i mål som 2:a och det visade sig sen att jag sprungit in 10 minuter på Annie på löpningen. Jag blev intervjuad av speakern och kände hur jag förmodligen gav väldigt smarta och bra svar… Kollade in i loungen efter något jag kunde tänka mig att äta, men som vanligt var min aptit på noll.

Ner i vattnet i ån för att svalka mig lite, till mina föräldrars förskräckelse – min andra klubbkompis som också heter Micke hade tydligen blivit nästan blind av vattnet på simningen och fått bryta på cyklingen. Verkligen jättetråkigt, måste kännas så surt! Jag valde dock att bada ändå. På med lite torra kläder och så amma liten skrutt som saknat sin mamma. Han fyllde ju ett år i helgen men visar inga tendenser till att vilja dra ner på amningen. Han visade inga tendenser till att släppa mig heller så han fick följa med upp på prispallen också.

Lite sponsorpriser och 3000 kr i pris, inte illa. På det stora hela är jag väldigt nöjd, både med min egen insats och med arrangemanget. Visst finns det lite saker som kan förbättras men det kändes som att arrangörerna lagt ner mycket jobb på genomförandet.

Min sluttid blev 4,30,36 och tiderna på de olika distanserna blev: simning 1930 meter: 30,52, cykel 90 km: 2,31,33 och löpning 21 km: 1,26,08.

Efter en snabb dusch fick vi skynda oss hem till barnens kanotträning och jag fick avsluta dagen med att glida runt i följebåten på sjön i strålande solsken – härligt!

Tävling och tankar

Jag har egentligen haft en fantastisk helg som dock grumlas en del av oro för andra – ibland känner jag att jag fungerar som en termometer för andras känslor. Det gör ju ingen gladare om jag inte kan njuta av tillvaron för att någon annan har det svårt, men lite så funkar jag tyvärr. Men jag försöker att verkligen ta vara på vardagen och familjen.

Det känns som att det är mycket tävlingar nu, dock inte så stora sådana utan mest på klubbnivå. Kretstävling löpning i onsdags, 4,5 kilometer terränglöpning. Det gick bra, jag höll mig en bit under 4-minuterstempo och sprang om några herrar som gått ut lite för hårt. Helt okej träningspass. Igår var det dags för nästa lopp, nämligen tempolopp i vår klubbtour. 29 kilometer runt sjön Öljaren stod på programmet och jag var faktiskt lite spänd, cyklingen har känts bra den senaste tiden och jag var nyfiken på att se vad jag skulle kunna prestera. Banan är ganska kuperad och det är också några korsningar och kurvor som jag tycker är lite läskiga, men det var ju torrt och fint på vägen, strålande sol och inte så mycket vind. Starten gick förfärligt dåligt då jag inte fick i höger sko i pedalen och fick krångla med det en stund, men sen trampade jag på.

Första kilometrarna är det väldigt dålig asfalt och jag hoppades på att slippa punka. Det gick bra och inte ramlade jag eller krockade med någon buss heller under loppet. Ett stopp måste man göra, vi följer trafikregler och man passerar en korsning med stopplikt. Där fuskades det tydligen förra året så i år hade vi en kontrollant där. Min bästa träningskompis Andreas som inte kan köra, han har råkat ut för en cykelolycka och fått en nyckelbensluxation i AC-leden, är opererad och har fått hela säsongen spolierad. Så sjukt tråkigt!

Jag hade hög puls och var nära att kräkas några gånger under loppet, men benen kändes hyfsat starka och jag höll ett bra snitt. Gick till slut i mål på 48,20 vilket gav mig ett snitt på 35,7 km/h – riktigt bra för att vara jag! Det visade sig också mycket riktigt vara en förbättring på 5 minuter jämfört med för två år sedan (förra året var jag som bekant väldigt höggravid och agerade istället tidtagare). Mycket nöjd!

På eftermiddagen blev det barntriathlontävling i Hallstahammar, barnen var fantastiskt duktiga!

Det var Augusts födelsedag igår och han hade själv valt att spendera sin dag på tävling. Han kom 2:a i sin klass och var jättenöjd!

Idag är det Mors Dag och jag har blivit uppvaktad och känt mig väldigt uppskattad. Jag fick sovmorgon till 8.30 och sen fick jag fina kort och paket.

En rosa cykeltröja! Så fin! Den var tvungen att testas så jag var ute en lugn runda på 75 km på förmiddagen. Idag var det rätt blåsigt och en hel del motvind, men ändå underbart härligt!

Sen har vi hunnit med barnkalas med babysången i kyrkan och ett kalas med 10 vilda 11- och 12-åriga killar här hemma också, skapligt maxad helg…

Full fart mot sommaren

Nu är det visst nästan tre veckor sen jag skrev och då hoppades jag att våren var här. Efter det blev det både vår och sommar och de senaste två veckorna har varit fantastiska! Det har visserligen även allt pollen tyckt och det är lite jobbigt, men trots irriterade ögon, kliande hals och lite snörvlande så älskar jag det här vädret! Jag har till och med njutit av motvinden på cykelrundorna eftersom vinden varit ljum och härlig.

En tävling till har jag hunnit med – Oppebylöpet 10 km i Nyköping. Jag kom dit med ganska mycket träning i lite tunga ben och i kombination med en tuff bana och mycket motvind blev det inget sub40-lopp, men 40,17 och en andraplats är godkänt. Jag var otroligt opeppad på att åka dit överhuvudtaget och hade inte riktigt pannbenet på min sida, så jag är efter förutsättningarna nöjd. Vann en stor varuhink och en weekendbil, inte helt fel. Fotona på mig är tagna av loppets egen fotograf: Ronnie Eriksson

Barnen sprang också och var supernöjda med sina lopp.

Sen var det dags för stort Tri4fun-läger i Upplands Väsby i dagarna tre. Galet tempo, galet varmt men så roligt och så mycket trevliga människor.

Jag hann klämma in några träningspass under helgen också och det var trevligt, bland annat en tidig morgonjogg med vänner.

Sen har veckan rullat på med bad och lek, långpass på cykel på egen hand, ett litet tempolopp, ow-premiär och annat smått och gott.

Om man kunde så skulle jag vilja stoppa tiden här och nu! Barnen kan få vara i den här åldern, det är underbart ute i naturen, vi är (peppar peppar…) friska och ja – så här kan livet få vara! Eftersom det inte går kan jag trösta mig med att jag faktiskt är riktigt bra på att uppleva, njuta och uppskatta just nu och det är skönt!

Nu är våren här?

Först av allt vill jag inleda med att nämna den ofattbart tragiska olycka där Kungsbacka Cykelklubb miste en av sina medlemmar igår. Tankarna går till anhöriga och vänner. Så hemskt!

Varje gång en sådan sak händer kramar jag min familj lite extra, vissa dagar känns det extra mycket som att vi bara har varandra till låns. Det gäller att komma ihåg att uppskatta det man har.

Valborgsmässoafton idag och det var kanske tur att ingen av de vi försökte bjuda hem kunde komma för vi hade i alla fall fått avboka – två av tre barn har rejäl ögoninflammation. Mina föräldrar vågade sig dock hit och det blev grillat och lite sällskapsspel. Sen övertalade jag barnen att vi inte behövde se någon brasa när det var kallt och lite regnigt och det var skönt! Nu ska väl våren vara här, det återstår att se om det blir så. Idag var Eskil kall om fötterna efter att han varit ute på 1,5 timme löpning med mig – trots fårskinn och åkpåse. Det är inte så man får värmeslag direkt…

Den senaste veckan har varit racevecka! Klubbtävling, Kumla Stadslopp och gympauppvisning har stått på programmet. Vi börjar med klubbtävlingen:

I Julita har vi en klubbtour med olika lopp där man räknar poäng och nu var det dags för årets andra lopp, 4,8 km terränglöpning. Kort och fort är inte min grej men jag tänkte att det skulle bli ett bra träningspass. Såklart taggar jag till lite när vi väl startar och jag har ju tävlingsskalle, men jag laddar ju inte som inför ”riktig” tävling. Tyvärr blev det inte någon ”riktig” uppvärmning heller då jag mest bar Eskil på ryggen och hjälpte till med barnloppen samt peppade barnen från klubben innan mitt lopp. Hade varit skönt med rejäl uppvärmning, inte minst ned tanke på min astma, men i ett sådant sammanhang är alla barnen viktigare. Bristen på uppvärmning visade sig i skyhög puls och syra efter mindre än en kilometer. Sen fick jag köra pannben i det rejält kuperade spåret. Sprang in på 19,35 och i stort sett maxpuls då jag gjorde ju vad jag kunde.

Jag var rejält sliten dagen därpå, börjar visst bli gammal… Simmade och försökte väcka upp kroppen igen men kände mig trött och tung i kroppen – förkylning, sömnbrist, allergi, ålder? Det var frågan. Tog det lugnt på fredagen och i lördags var det dags för Kumla Stadslopp som var ytterligare ett lopp i min plan att tävla mig snabbare istället för att springa intervaller. Det blev jag och August som åkte själva och så mötte min mormor upp som supporter. August sprang först, hans lopp var 2,5 km och han var jätteduktig.

Till skillnad från onsdagen så fick jag nu rejäl uppvärmning, jag joggade banan med August innan hans lopp, sprang till olika ställen längs hans bana och hejade och så körde jag även ”vanlig” uppvärmning. Bra för luftrören men jag kände mig ändå trött och ospänstig. Blev dock glatt uppmuntrad då en tjej som läst bloggen kom fram och hälsade, så roligt!

Starten gick – och det kändes bra! Jag blev glatt överraskad och bestämde mig för att köra på känsla. Efter halva loppet låg jag bra till för att köra under 40 på milen. Men då kom också tvivlet, som så ofta. ”Jag kommer inte orka”, ”Det gör inget om jag inte klarar det”- jag känner igen tankarna. Fick påminna mig om att ta en kilometer i taget och inte ge upp och med 2,5 km kvar bestämde jag mig för att bara köra på – jag skulle in på under 40. Och det klarade jag! Både rent praktiskt eftersom jag gick i mål på 39,19 (även om min egen klocka pep för milen efter 38,35 och tyckte loppet var ett par hundra meter längre, men det är inte den tiden som räknas) och mentalt eftersom jag faktiskt inte gav upp. Tiden räckte till en tredjeplats och en enorm fruktkorg, trevligt.

Igår var det gymnastikuppvisning där jag och de två äldsta barnen deltog. Jättekul att delta, men jag är ju liksom ingen gymnast så det var ju inte som att jag imponerade direkt…

Bjuder på ett par sockersöta bilder från dotterns fristående istället, Frosttema såklart.

Mycket kul med härligaste klubben!

Vår triathlonklubb består av fantastiskt trevliga människor med olika träningsbakgrund, ålder och ambitionsnivå och jag tror det är vår styrka! Alla är välkomna, alla är viktiga och man behöver inte alls ha flashiga grejor eller prestera på en viss nivå för att vara med. Det blir väldigt lättsamt och trevligt när vi ses och gör saker tillsammans och förra helgens träningshelg blev inget undantag. Vi inledde i lördags morse med fotografering av en av klubbens tre ”hovfotografer”. Den här bilden har Tim Nordlöv tagit, och efter att han fotat oss så höll han även en mekskola med mycket användbara tips för hur man sköter om sin cykel.

Resten av helgen är det Andreas Assermark och Roger Culmsee som tagit bilderna, och några är mina egna mobilbilder.

Efter fika var det dags för cykling. Jag hängde på ett gäng som planerade att cykla ca 75 km. Eller hängde på var väl dagens underdrift… Vi fick höra att det skulle gå lugnt, men vi hade nog bara hunnit ett par hundra meter innan det swishade till och två tredjedelar av gänget var försvunna. Vi återstående fyra bestämde oss för att hålla ihop och det blev en väldigt trevlig runda med jämnt och bra tempo – jag är väldigt nöjd! Underbar lunch som alltid när vår klubbkompis sambo Lina står för ”utfodringen”. Vi blir så bortskämda! Mellanmålen är liksom inte en torr bullskiva, nej vi får smoothie, hembakade bars, fröknäcke med hemgjord färskost och liknande. Då kan ni ju ana att lunchen inte gick av för hackor.

Efter lunchen behövde jag åka hem på amningspaus och bebisgos och missade då ett pass Ironmanteori och kom tillbaka mitt i ett styrkepass. Då hoppade jag dock in som vikarierande fotograf eftersom jag trodde jag hade missat styrkan och hade ”vanliga” kläder på mig.

Kvällen avrundades med teambuildingaktiviteter och grillat. Jag hade råkat ta på mig ansvaret för aktiviteten och hade satt ihop en femkamp där deltagarna bland annat skulle mäta upp/uppskatta 12 meter, göra blindtest på sportdrycker, svara på frågor om triathlonregler och knäcka förkortningar.

Söndagen inleddes med löpteknik, ett jätteroligt pass!

Resten av dagen gick i simningens tecken då vi hade besök av Micke Rosén. På förmiddagen kunde man simma typ privatlektion, fast i grupper om tre stycken, och det valde jag att göra. Intressant och roligt, fast jobbigt och svårt! Sen lunchade Micke med oss i gröngräset utanför simhallen och imponerade genom att lära sig namnen på i princip alla av oss och kunde dessutom rabbla upp varenda liten bruksort och fotbollslag i Sörmland. Efter lunch höll han ett underhållande teoripass om allt från Tarzan och simningens historia till crawlteknik och fysiologi. Sen drillades vi alla i bassängen i två timmar innan en fantastisk helg var slut!

Barntriathlongruppen är också en samling härliga människor, ungarna är högt och lågt men som jag gillar dem! Vi har, efter en lång vinter, äntligen flyttat ut träningen – de var som kalvar på grönbete.

Förra fredagen hade vi 25 grader varmt, sen sjönk temperaturen typ 20 grader så nu längtar jag efter att våren ska komma tillbaka!

Racerapport – Örebro Halvmaraton 2018

Inga skidlopp i vinter så nu var det länge sen jag lämnade någon rapport från lopp. Om någon stör sig på att jag blandar svenska och engelska i samma ord när jag skriver racerapport så kan jag meddela att det är med flit. Ja alltså inte att ni ska störa er, men att jag skriver ordet så. Tror att det var så jag såg ordet från allra första början för några år sen och nu får det hänga i.

Hur som helst, till själva rapporten! Jag har haft svårt att få till intervallpass och även långpass under hösten och vintern. Både tid och ork har fattats och då har motivationen inte riktigt funnits. Sprungit har jag gjort, men väldigt mycket ”mellanmjölkspass”, sådana pass som jag kallar för ”bara ut och springa”. Därför bestämde jag att jag nu till våren skulle försöka springa lite lopp som fart-/tröskelpass istället. Roligt och nyttigt. Jag rivstartade igång med en halvmara…

Örebro Halvmaraton har jag sprungit några gånger förut, ett trevligt lopp som är enkelt att åka iväg och springa eftersom det går en vardagskväll. Det kostar heller inte så mycket och det är en stor fördel. I år fick jag med mig ett par klubbkompisar också, Klas och Micke, och så Klas pappa som ställde upp som supporter och materialare.

Det var en solig men rejält blåsig kväll, helt klart linne- och shortspremiär. Vi startade samtidigt som de som skulle springa 10 km och det krävdes en del fokus för att inte gå ut för hårt.

De första 3 km gick lätt och i medvind, sen blev vinden kämpigare. Jag hade hamnat nästan ensam, endast i sällskap med en tjej som jag var rätt säker på sprang milloppet. Hon var inte intresserad av att hjälpas åt att dra, det märktes att hon bara var orolig för att jag skulle springa om. Mycket riktigt gick hon i mål efter 10 km och jag befann mig helt ensam – ingen att varken få draghjälp eller vindskydd av. Bilden nedan är tagen vid varvning av loppets fotograf Jimmy Glinnerås och där ser man mig helt utan sällskap.

Vid varvning hade jag en dipp, både mentalt och kroppsligt. Jag kände mig sliten och började tänka att jag aldrig skulle orka med mitt mål, att försöka komma in under 1,30. Just då var det dock inte alls kört på något sätt, jag hade dock inte utrymme för att tappa alldeles för mycket. På något sätt lyckades jag dock ta mig samman och bestämma mig för att ta en kilometer i taget och inte ta ut misslyckandet i förväg. Jag fick slita en del men jag är jättenöjd med mitt pannben och hur jag lyckades vända min inställning. Till slut tog jag mig i mål på 1,29,10 vilket jag är väldigt nöjd med! Bättre än jag vågat hoppas på med tanke på min bristfälliga träning.

Att jag sen drog på mig en rejäl mjölkstockning och vaknade med feber dagen efter får det väl vara värt!

Äntligen vår!

Det känns som att det bara var ett par veckor sedan jag undrade om vi över huvudtaget skulle få vår i år – men nu är den här! Igår var en helt underbar dag med sol och fågelkvitter när ett gäng från Julita Triathlon drog ut på långtur. Vi sprang stigar och grusväg i fantastiskt väder och efter 22 km landade vi i Lyttersta där vi bastade och badade. Det var så roligt, jag njöt av allt – löpningen, sällskapet, bastun och badet. En del is låg ju kvar på sjön men runt bryggan var det öppet. Riktigt härligt att svalka av sig, jag gick mellan bastu och bad många gånger. Sen fick vi för oss att ta lite bilder när vi crawlade längs iskanten och det var inte så behagligt – då fick jag brainfreeze…

Bilderna är tagna av Andreas Assermark och Benny Goldén.

Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.