Ända in i kaklet innan jul

Idag på förmiddagen blev det 21 km juljogg på slingriga, leriga, isiga och stökiga stigar i skogen tillsammans med en (nästan) granne – jätteroligt! Perfekt start på dagen och bra avslutning på en jättebra träningsvecka  (sen beror det ju lite på när man startar upp veckan – jag räknar från förra lördagen för då känns det ännu bättre ;-)). 

Lördag: 20 min löpband + en timme spinning med klubben.

Söndag: 90 min trainer (astråkigt)

Måndag: 12 km jogg med Eskil i vagnen (bra träning när det ligger snö på gångbanorna…) och en timme simning med bland annat tidtagning på 100 m och 200 m frisim.

Tisdag: 55 min spinning

Onsdag: releasedag på gymmet, 30 min sprintspinning, 30 min cx (styrka), 30 min dans (!!) och 15 min löpband.

Torsdag: 90 min simning med mycket mjölksyra.

Fredag: vila

Lördag: 21 km jogg.

Mycket mjölksyra och hög puls har det blivit under veckan, inget som egentligen var planerat innan utan passen råkade hamna så. Kroppen har svarat bra – jätteroligt! I måndags på simningen höll jag på att drunkna, det var spännande. Jag höll på att köra ett 50-meterslopp på tid, det kändes ganska bra men efter 37,5 meter råkade jag av någon anledning dra ett djupt andetag – under vattnet. Tog ett par simtag till och försökte hosta lite under vattnet, men jag var tvungen att gå upp och vila. Men jag hade fått en sådan rejäl kallsup att jag inte alls fick någon luft på en lång stund, nästan lite otäckt faktiskt. 

I onsdags gav jag mig på cx:en igen (passet med gummibanden och bålträningen) och nu hade jag ju lärt mig att plocka fram mina egna saker men i övrigt hade jag väl just inte gjort några framsteg. Men eftersom jag redan gjort en kanonstart på gymmet veckan innan och det knappt kunde bli värre så lät jag mig tjatas kvar och prova ett danspass efteråt. Vad ska man säga? Det finns…eh…utvecklingspotential…

Så kom vi till torsdagen och sista simpasset innan jul. När vår tränare skickade ut passet såg det ut så här, inte lovande:

Och mjölksyra blev det… Vi blandade simning med styrkeövningar på land, i snabbt tempo. Jag känner ju att det är sådant man inte direkt längtar efter, att köra styrkeövningar i bara baddräkt, inför allmänheten. Nu var det väl i ärlighetens namn inte så värst mycket allmänhet på plats – men de som var det bara råkade samlas vid bubbelpoolen och radade upp sig för att helt ogenerat stirra ut oss. 

Jag gillar att träna hårt, det är beroendeframkallande. Känslan när jag knappt orkar klä på mig efter passet för att armarna är så trötta är en härlig känsla. Svårt att förklara för någon som inte gillar det. Men jag känner mig pigg och glad efter den här veckan trots att passen varit hårda.

Imorgon är det julafton, då blir det ett pass på gymmet innan dottern och jag ska krypa in i bastun på gymmet och koppla av lite innan släkten ramlar in hemma hos oss på eftermiddagen 

God jul på er!

Ärligt stulna bilder, snölek och debut på gymmet som tjejen med (total avsaknad av) koll…

Det är så besvärligt att försöka stjäla bilder från Instagram så jag fick helt enkelt be en av klubbens fotografer om att få några bilder. Här kommer några bilder från helgens simpass, bilderna är tagna av Roger Culmsee.

Ett jättekul pass! Nu till helgen blir det spinning, inte min favoritsysselsättning men helt klart roligare när man kör det med trevliga människor. 

Jag gästspelade med Team Nordic Trail i tisdags också, helt underbart ute! Så vackert med snö! Bilden är tagen tidigare på dagen, det var ju såklart kolsvart ute när vi sprang. Det är helt nytt för mig att springa med pannlampa, obanat och följa reflexer – nytt men väldigt roligt. 

Det var ännu mer snö i onsdags morse och jag var så peppad på att sticka ut och cykla mtb på kvällen – tills det började regna under dagen och blev glashalt och slaskigt. Då tappade jag helt sugen, men cykelträning behöver jag. Då kom jag på snilleblixten – jag skulle skriva in mig på World Class! Vi har nämligen ett avtal med klubben där så vi kan teckna avtal till bra pris och med endast ett halvårs bindningstid. Sagt och gjort, jag har inte så långt mellan tanke och handling så jag ringde WC och bokade in mig på ett par pass och så ringde jag och meddelade sambon att jag skulle träna 17.30 (han brukar komma hem ca 17.15…). Strax före klockan 17 meddelade sambon via sms att de skulle bli sena. 17.20 meddelade jag honom via telefon att barnen fick vara själva de två minuter han beräknade att ha kvar hem – bebis låg ju i tryggt förvar på golvet omgiven av storasyskonen. 17.21 ringer dottern mig (jag har då hunnit ca 200 meter hemifrån) och undrar när pappa kommer hem (han är då utanför huset). 17.29 rusar jag in på gymmet med flaxande jacka, skor i händerna och något jagat i blicken. Killen i receptionen ber om mitt personnummer och säger sen åt mig att jag kan springa in. Vilket jag gör och tyvärr känner jag igen varenda människa jag rusar förbi, alla ser lite roade ut. In i spinningsalen där det finns en ledig cykel – längst fram, mitt framför ledaren. Jag har ju absolut inte hunnit med att gå vägen om omklädningsrummet så jag droppar av en hög med packning på golvet, ledaren uppmanar mig att inte stressa men det är svårt att ta det lugnt när själva passet typ har börjat. Jag börjar i princip cykla samtidigt som jag ställer in cykeln och sen löper själva passet på utan direkta missöden. Stretchingen får jag dock hoppa över eftersom jag bokat in mig på att annat pass efteråt – ett pass som jag tror ska innehålla lite mjuka övningar för bålstyrka och rörlighet.

Jag tittar in i salen där jag tror att passet ska hållas, får bekräftat att det är så och meddelar att jag bara ska byta om från de genomsvettiga cykelkläderna. Byter om på toa och inser att svetten inte kommer att sluta rinna så det är bara att gå tillbaka till salen. Ställer mig vid den enda mattan där det inte står en vattenflaska eftersom instruktören börjat, men då kommer en kvinna och informerar mig bestämt om att det är hennes plats. Jag ser mig förvirrat omkring, det finns ju ingen mer plats. Det finns massor av ledig plats upplyser kvinnan mig om – DÅ fattar jag att man ska plocka fram sin egen matta och att det inte är framlagt en per person… Jag gör verkligen ett stabilt intryck känner jag… 

Så börjar passet. Det är INTE ett mjukt pass! Efter ungefär 4 minuter vill jag kräkas, då har jag mjölksyra i hela magen. Instruktören pratar typ ett helt annat språk: ”försök att riktigt cruncha till er core!” Vaddå cruncha? Menar hon inte mage? Övningarna går fort, jag hinner inte med och de har konstiga namn. Efter en stund förstår jag att det mest är olika typer av situps helt enkelt. Sen ska vi göra övningar intrasslade i gummiband, det känns livsfarligt och jag blir rädd att jag mitt i en rumpövning ska falla raklång och slå ut tänderna – eftersom jag inte kan ta emot mig när jag är intrasslad. Jag känner mig väldigt mycket som Celeste Barber  (kolla henne på Insta eller googla) och har svårt att hålla mig för skratt. Övningarna är ju effektiva, det får jag erkänna. Efter en halvtimme är passet slut – jag också. När vi plockat undan efter oss kommer killen från receptionen in i salen. Han frågar om det är någon av oss på passet som kör Ford? Ingen svarar. Inte jag heller. Fast sen kommer jag på – jag kör ju Ford… Han håller upp ett par bilnycklar. Mina! Tydligen har han hittat dem i spinningsalen. Ridå!

Fast nej, innan jag kan stoppa huvudet under armen och åka hem måste jag teckna det här avtalet eftersom jag ju inte riktigt hann med det innan träningen. När jag skrivit på pappren frågar killen om jag har koll på kortet och taggen nu? Förstår inte vad han menar…

Måste ha gjort ett underbart första intryck.

Svårt att välja 

Det är så kul att träna, jag vill göra allt! Provade att springa med TNT (Team Nordic Trail) i tisdags och det var ju jätteroligt så nu skulle jag helst vilja bli medlem där också. Vi i Julita Triathlon har också ett avtal med World Class här i stan med bra pris på träning så då vill jag bli medlem där också. De har iofs barnpassning och så kan jag ju ibland träna på dagtid, men veckan skulle behöva fler dagar. Simningen, löpningen, gympan, cyklingen… 

Jag är pinsamt dålig på att ta träningsrelaterade foton  (vilket väl i och för sig visar på att jag fokuserar på själva träningen;-)) så det är inte alltid lätt att vaska fram bilder till blogginläggen – men man kan ju alltid stjäla lite av andra ibland… Nu har jag nog inte en enda träningsrelaterad bild sen sist tyvärr, men jag tänker ofta att jag ska ta lite foton när vi har gemensamma klubbträningar i alla fall. Igår hade vi simning, jag hjälpte till att instruera nybörjarna och sen var jag själv med och simmade nästa pass. Ett roligt pass med mycket OW-fokus. Sen passade jag på att basta efteråt för det hinner jag aldrig annars.

Idag körde jag långpass mtb med min träningskompis Andreas. Det är lite synd om honom faktiskt. Här är exempel på vad som händer när vi cyklar tillsammans:

Det är roligt att han vill cykla med mig trots allt, jag uppskattar verkligen sällskapet och han kan jättemånga bra vägar. Jag tror jag får ut jättemycket av de passen, han är en starkare cyklist än jag är så jag får jättebra draghjälp!

Jag har fått till riktigt bra träning den här veckan trots grav sömnbrist. Jag försöker få lite extra sömn varje dag, åtminstone en halvtimme, och det hjälper en hel del. Känner allt som oftast att jag vill gå i ide när klockan ringer på morgonen, men de senaste dagarna har kroppen hängt med ganska bra ändå. 

Triathlet med sömnbrist, chokladdiet och tankar om balans 

Ärtan sover väl lite blandat kan man säga, väldigt blandat med att äta på nätterna. Senaste veckan måste ha inneburit någon slags fas för nu har han inte bara diskret kört in sina naglar i mitt tandkött/näsa/ögon när han vaknat, utan nu kör han gallskrik. Snabbt som ögat ska det gå att langa fram bröstet åt honom, annars är det lite som att han kör efter devisen ”sover inte jag sover ingen”. Att han sen gärna vaknar och börjar stretcha baksida lår och hålla föreläsning runt 5-snåret medför onekligen viss sömnbrist hos mamman. Oftast går det hyfsat men nu några veckor har jag varit sliten och då gäller det att balansera rätt med allt annat i livet för att inte krascha – varken fysiskt eller mentalt. Jag vill ju vara i bra form till sommarens tävlingar och kan bli stressad om jag inte tränar som jag tänkt – men samtidigt så tjänar jag ju inget på att krascha rakt in i väggen viket kanske konsekvensen blir om jag kör på för fullt utan att lyssna på kroppen. Man blir ju lättare sjuk också om man slarvar med återhämtningen. 

Det där med att lyssna på kroppen är svårt ibland, gränsen är hårfin mellan känslan av att det kanske är vetttigast att hoppa över träningen och tanken på att jag kanske behöver träningen för att ladda lite energi. Jag försöker vila ofta och ta en powernap när bebis sover, men ibland rullar vardagen på så fort att jag missar att stanna upp. Men så kommer ett löppass när jag känner varje meter hela passet att jag skulle kunna lägga mig i diket och tvärsomna och då blir jag påmind om vilan.

Men de veckor jag inte varit helt toktrött så tycker jag att träningen gått bra! Jag springer med vagnen på dagtid, cyklar och simmar ett par kvällar i veckan och så blir det lite träning på helgerna. Försöker också springa en del utan vagn när det funkar, sprang 20 km med två träningskompisar förra veckan och det är det längsta jag sprungit sen jag födde barn och det gick riktigt bra! Och så är det min gymnastik som jag går på – så galet kul! En kväll i veckan träffas vi en stor grupp vuxna i gymnastikklubbens vuxentrupp och tränar på allt från kullerbyttor och hjulningar till volter på trampett.

Jag är galet hungrig och äter hela tiden – rätt mycket choklad. Det är nog också förmodligen jag som drar runt hela Parrotskoncernen med allt naturgodis jag tuggar i mig. Kanske inte konstigt att jag blir hungrig – helammande bebis, 2-3 timmars promenad dagligen och så 6-7 träningspass i veckan. Nu har jag dock dragit ner lite på promenaderna när jag varit sliten, tränar lite på att se på tv och dricka te också;-).  Skulle nog behöva äta mer mat för att kanske bli av med lite av sötsuget, vet inte om det är så mycket näring i brownies och biscotti? Visserligen hembakade i alla fall, jag får väl trösta mig med det. Och så lade en kollega till mig ut en länk om att Alzheimer skulle kunna bero på för mycket socker eller något liknande – i så fall är jag illa ute… Men det är nog snart slutfikat i alla fall för min del – om jag inte vill att bebis ska födas upp på choklad. Numera har han nämligen full koll på när jag stoppar något i munnen, så jag får väl börja fika på några majskrokar eller något…

Annars är ju kroppen cool faktiskt! Den här lille klumpen har vuxit nästan 20 cm och långt mer än fördubblat sin kroppsvikt på ett halvår – på enbart mat som min kropp producerar åt honom och samtidigt som kroppen också hänger med på alla mina träningspass. Det är sådant jag kan behöva påminna mig om ibland.

Jag tänker att det är rätt häftigt att helamma och vad kroppen kan göra! Nu har vi dock börjat att introducera lite smakportioner av annat och det älskar han, men det är fortfarande bröstmjölken som är huvudfödan. 

Han är en bebis som börjar bli van vid att hänga med i idrottssammanhang – bara de senaste veckorna har han hängt med på Triathlonförbundets Ledarboost i Uppsala, en ätstörningsföreläsning på Sörmlandsidrotten i Eskilstuna, ett gäng simträningar, suttit i löparvagnen på träningsrundor och varit med på barntriathlonträning. Det brukar funka jättebra och i Uppsala hade han sin gudmor som var den från förbundet som ordnade Ledarboosten och hon bar mer än gärna omkring på honom.

Nu håller jag som bäst på att planera sommaren med tävlingar och upptåg – jag är väldigt tävlingssugen!

Rosa cykel – blåa ben…

Förlåt hörrni, det är pinsamt dålig fart här på bloggen! Det är mycket bebisgos och så inser jag plötsligt hur mycket jag har bloggat under bilresor förut. Det är ju bra att jag har slutat med det – rekommenderas inte när man är den som kör – men jag har inte hittat några andra tillfällen som är lika bra att blogga på. Man kan nog säga att det mesta som jag använde tiden i bilen till förut är direkt olämpligt att syssla med när man sitter bakom ratten: sminka mig, läsa böcker för barnen, sova och surfa. Det som är svårast att låta bli är tyvärr att sova, det går åt mycket sötsaker när jag kör eftersom jag tyvärr inte dricker kaffe. Nu har jag i alla fall klarat av uppskrivningen för BT-kortet – jätteskönt! Då kan jag ju blogga med gott samvete på kvällarna istället för att plugga konstant.
När vi kom hem från uppskrivningen tyckte sambon att vi skulle hämta ut en rosa Trek – lycka! Jag har sålt av mycket av mina saker  (båda cyklarna, hjälmarna, glasögon, längdskidor, pjäxor och en trainer), men det räcker inte till hela cykeln. Nu har ju dock sambon som sagt köpt den, så jag får väl diska av den här hemma eller något… ;-).

Den är så fin! Och bra! Känns som den passar mig perfekt i storlek och geometri. Det var ju dock lite snopet att jag fick börja med att sätta på dubbdäck (eller ja, det kanske inte var just jag som bytte däcken…) nu när jag äntligen skulle kunna få rulla på lite, men vintern bestämde sig för att göra entré och det blev snömodd och senare tokisigt så det gick åt. Jag tog en provtur redan på kvällen, ett par varv i elljusspåret. Då hade det inte frusit på än, jag tog med mig en träningskompis och ja – han behöver nog ett par skärmar…

Dagen efter var det dags för ett ”lugnt distanspass” med cykelklubben, så här såg pulsvärdena ut efteråt… Och då ska man ändå betänka att jag släppte av gruppen och cyklade lugnt ganska länge på slutet. Jag var nog inte tränad att hänga på dem…

Så här ser skönheten ut (cykeln alltså):

Och så var det det där med blåa ben… Ja, har man inte kört omkull tidigare så kan man ju göra det på en sprillans ny cykel. Jag är ju ganska feg av mig och tar oftast det säkra före det osäkra och har följdaktligen inte ramlat så mycket. En rejäl vurpa på crossen förra hösten, annars har jag bara vält i nån uppförsbacke i skogen med mtb:n. Nu körde vi på grusväg, väldigt isig och spårig grusväg, jag och en kille som hängde på som sällskap när jag släppte av från klungan. Rätt som det var försvann liksom underlaget och jag for i backen med en smäll! Jag tyckte det var ganska pinsamt så jag var snabbt uppe på benen och körde vidare, även om det gjorde rejält ont i handen och knäet. Klarade mig dock helt okej, men nu är jag rejält blå i handen, på armbågen, på hela utsidan av ena benet och lite på insidan av det andra. Ett knä är svullet och blålila. Men det är verkligen bara blåmärken, det är inget som gör ont om jag inte kommer åt det. Fast jag blev väl inte tuffare direkt…

Bloppis!

Nu ska jag skramla ihop till ny cykel, vill verkligen verkligen ha en ny fin mtb, en sådan här:

Därför ska jag nu sälja min 26″ mtb och min CX. Även en hel del annat smått och gott – scrolla ner och kolla. Har redan hunnit sälja ett par skidor och en trainer.

Mtb:n är en Bianchi Oetzi och var Bianchis värstingmodell när den kom, carbon. 10 år gammal men välvårdad. Nya däck och växelvajrar förra säsongen. Dubbdäck medföljer. Justerbar dämpning fram, den behöver dock fixas. Shimanoväxlar. 3 x 9 växlar. Lite smutsig på bilden… 3500 kr. Säljes komplett med sadel, pedaler och flaskhållare.

SÅLD! Crossen är ihopbyggd av förra ägaren. Ramen är Gunsha  (ett välkänt tyskt cx-märke), alu av fin kvalitet. S-ram komponenter, 10-delat. Dubbdäck medföljer. Säljes komplett med sadel, pedaler (SPD) och vätskehållare. Eftersom olika märken har olika storlekar så har vi mätt den. Den är 50 cm från centrum vevparti till fog sadelrör/överrör och 52 cm från den fogen till centrum styre. Passar mig på 167 cm perfekt. Förra ägaren var 170 cm, men jag tror även man kan vara lite kortare än jag. 5000 kr.

Nedan säljer jag skor och pjäxor, allt passar mig som har stl 38 på vanliga skor.

SÅLDA! Längdpjäxor stl 39, både snörning och dragkedja. Mjukt skönt foder. Märket är Alpina, alltså Rottefella NNN. 250 kr

Lätta fina löparskor för traillöpning, Asics Fuji Fell Racer stl 39,5 (till höger i bild). Lite lite nötta i tyget i hälkappan, annars jättefint skick. 200 kr.

Lite grövre Asicsskor med Goretex, Asics Gel Moriko, också tänkta för traillöpning men funkar nog även fint för skogspromenader. Även dessa har lite lite märken i hälen, i övrigt jättefina! 200 kr.

Cykelhandskar som passar för höstcykling. Stl S, nyskick då de var gränsfall små för mig. 150 kr.

SÅLDA. Sportglasögon Newline. 200 kr.

Lätt fin löparjacka från Craft, stl M dam. 100 kr.

SÅLDA! Cykelhjälmar, en röd/vit/svart Giro och en grön Skoda. Giron är använd men självklart inte kraschad. Stl 55-59. 150 kr. Skodahjälmen är nyskick, jättefin och nätt men fel färg…. Stl 52-58. 150 kr.

Om ni är intresserade av något kan ni ringa/sms:a 0702379821, kommentera, skicka på Messenger eller maila marie_sandberg_81@hotmail.com

En liten racerapport och höstnjutning

Det är ju inte helt fel att vara föräldraledig faktiskt. Massor av tid med barnen och så möjlighet att vara utomhus mycket på dagarna. Som en kompis sa ”jag tror inte det är några problem för den bebisen att få frisk luft” och det stämmer bra för jag älskar att vara ute och röra på mig. 

Vi har fantastiska omgivningar häromkring så det blir långa promenader varje dag, då med bebis i liggvagnen. Han kan ibland sova en längre stund om jag går på morgonen när jag lämnat i skolan, men annars sover han inte så långa stunder så ibland får vi ta amningspauser både här och var. När jag springer har jag löparvagnen och den brukar han trivas bra med! Han sitter och kikar lite först, sen sover han en stund och om han vaknar brukar han vara ganska nöjd då också. Skrev ju i förra inlägget att det går långsamt med vagnen och jag har nog inte trott att jag får upp någon snabbhet av den löpningen, men igår märkte jag att jag haft fel. Mer om  detta strax.

Det är verkligen guld värt att ha vagnen! Förra helgen var sambon på Tri4fun-kurs på Bosön hela helgen så jag var själv med barnen, men med vagnen funkar ju träningen ändå. Jag tog med dottern och hennes kompis på cyklar och bebis i vagnen och så deltog vi i Run of Hope för att samla in pengar för att bekämpa cancer. Flickorna var stolta över att bidra, men var nog egentligen mest nöjda över kakorna som serverades efteråt. Med lite kakor i magen ökade energinivån och med vägen dit och hem fick jag och barnen ihop nästan 12 km – duktiga tjejer!

Det är så himla kul att kunna springa igen! Jag har inte kommit ur ”så himla skönt att träna utan flodhästkroppen  (gravidmagen)-känslan” än, så jag njuter av alla träningspass. Idag blev det distansrekord efter förlossningen – 16 km jogg med bebis i vagn och i sällskap med ett gäng trevliga människor i solsken, underbart! Det tyckte dock inte bebis hela vägen, han tröttnade sista biten och magen kändes nog tom, så 500 meter hemifrån fick jag stå i ett gathörn och amma lite för då tänkte han inte stå ut en sekund till!

I torsdags körde jag mitt första syrapass simning på länge, jag körde sällan absolut max under andra halvan av graviditeten. Vi körde brutna hundringar vilket är sjukt jobbigt men tillräckligt kort för att jag inte ska få ångest innan. Jag var dock lite nervös att jag inte skulle ha förbättrat mig något sen jag körde det senast eftersom jag var gravid då. Jag simmade som tur var lite fortare nu, men hade strul med att jag tappade glasögonen och det brukar jag inte göra. Jag höll hyfsat jämn fart, till skillnad från många av killarna i gruppen som gick ut stenhårt och sen tappade för varje hundring. Däremot skulle det inte göra något om jag blev lite snabbare såklart, jag låg mellan 1,16 och 1,18 på hundringarna.

Igår var det dags för touravslutning i klubbtouren. I år har jag inte kört så många lopp, av förklarliga skäl, så dottern var mäkta besviken över att jag var tvungen att lämna ifrån mig vandringspokalen vi haft hemma i ett år. Nu skulle sista deltävlingen klaras av, ett millopp där ungefär hälften går på asfalt och resten är grusväg och knixiga stigar. Jag hade egentligen ingen aning om vilket tempo jag skulle kunna hålla men jag hade bestämt mig för att inte gå ut för hårt. Hade hoppats på att vara igång med lite intervaller nu, men en dunderförkylning för några veckor sen satte stopp för det. När jag springer med vagnen går det i lugnt tempo. Uppvärmningen blev det inte så mycket av då jag fick hoppa i klubbens maskotdräkt i form av en räv innan barnens lopp, men det är klart jag ställer upp och det var ju trots allt bara ett klubblopp. Egentligen var jag mer nervös för att få problem med magen än för själva löpningen, min mage har inte riktigt vant sig vid att jag är igång och springer än. 

När starten gick tog jag rygg på en klubbkompis som brukar springa i jämnt och bra tempo. Det kändes riktigt bra och vi blev några stycken som hängde ihop de första kilometrarna. Efter en stund kände jag att jag nog kunde orka trycka på lite så det gjorde jag. Vi kom ikapp, och om, den enda tjejen som låg framför mig och som gått ut hårt. Jag trodde nog att hon skulle hänga på och ta lite draghjälp men efter en stund var det bara jag och en kille kvar av klungan.  Vi jobbade på och det gick rätt bra men jag hade ingen aning om hur länge det skulle hålla. Med ungefär 2,5 km kvar blir underlaget smala och steniga stigar och förutom att jag är rädd att ramla på sådana underlag så började jag bli rejält trött. Jag tappade mycket de två sista kilometrarna och den sista kilometern var ren plåga, men jag kom i mål med en skön känsla av att börja känna igen min kropp igen. Tiden blev 42,19 vilket är helt okej för ett terränglopp. Lite skönt att få kliva  (klättra – pallen är jättehög!) högst upp på prispallen igen. Efter prisutdelningen överraskade klubbkompisarna mig och Rickard rejält då vi fick årets hederspris – så himla kul och en stor ära!

Hösten är här med allt vad det innebär

Ja ni vet kanske, alla aktiviteter sparkar igång, man blir överraskad av hur fort det mörknar på kvällarna och höstförkylningarna sprids blixtsnabbt. En sambo som fyllde 40 förra veckan och så allt det vanliga vardagliga gör att livet rullar på snabbt och jag har visst inte uppdaterat här på tre veckor. Men nu ligger jag och sällskapar dottern när hon ska sova och tar mig tid att blogga lite. Jag har ont i halsen och missar, till min stora besvikelse, kvällens gymnastikträning. Ja ni hörde rätt – jag har börjat med gymnastik på gamla dar. Gymnastikklubben skulle starta upp vuxengrupp, intresset var enormt men jag hade tydligen anmält mig så pass tidigt att jag fick en plats. Det är sjukt kul! Jag är stel och det, men det går överraskande bra! Möjligen med undantag för att jag missade att sätta i händerna vid en handvolt förra veckan och landade på nacken – klantigt och det gjorde jätteont! Men annars har det funkat rätt bra, vi kör styrka och smidighet och får testa hjulningar, trampolin, ljushopp, kullerbyttor och ska börja med volter. Tror dock aldrig jag kommer att klara/våga göra en riktig flickis. 

Sambon mår bra och jobbar men ska äntligen på EEG nästa vecka. Det är rätt meckigt att han inte får köra bil, men det blir ganska billigt eftersom jag aldrig orkar köra och handla så vi okynneshandlar rätt sällan… Logistiken blir svårare men det är väl egentligen ett i-landsproblem, fast jag blir trött. Nu är jag i alla fall inskriven på Sjögrens trafikskola och har hämtat ut böcker och börjat läsa teori. Så himla bra och generöst att jag får den här möjligheten och personalen på körskolan verkar toppen!

Jag höll på att kollapsa av sömnbrist när jag var uppe på nätterna och kollade alla familjemedlemmar. Jag var nojig innan och det blev sannerligen inte bättre av Rickards krampanfall. Till slut blev det ohållbart så nu har vi hyrt ett andningslarm till bebis och så fick jag rådet av en psykolog att Rickard skulle sova i ett annat rum några nätter och jag fick inte gå och kolla honom även om jag satt vaken i min säng hela natten. Jag behövde bryta mitt beteende att jag kollade oftare och oftare. Det var jobbigt men funkade så nu sover jag bättre – skönt!

Annars försöker jag njuta av vardagen, jag har ju lyxen som föräldraledig att kunna tillbringa mycket tid utomhus på dagarna och omgivningarna här i Katrineholm är vackra. Bebis gillar löparvagnen så vi springer tillsammans, mysigt. Det blir ju lite tyngre att springa med vagn och det är säkert inte så utvecklande för löptekniken men det är guld värt att kunna träna på dagtid utan att det tar tid från familjen. 

Vi försöker förmedla rörelseglädje till barnen och de senaste veckorna har det blivit cykelutflykter (jag promenerar, barnen cyklar), besök vid utegym, deltagande vid klubbens familjedag och en hel del träning. Sonen har också fastnat för kanot under sommaren och i fredags deltog han i nattpaddling. 


Igår var vi på Lidingö där barnen sprang Lilla Lidingöloppet. Dottern hade laddat hela året. Hon sprang Knatteloppet förra året och var besviken efteråt för att det var så trångt med alla föräldrar (hon ville springa i den startgruppen där föräldrar får springa med). Då bestämde hon sig för att springa F7 i år och då skulle hon springa själv. Hon har förberett sig genom att springa lokala lopp utan att vi föräldrar sprungit med henne och nu när det var dags för start var hon visserligen pirrig men helt klar över att hon skulle ställa sig på startlinjen med 300 jämnåriga flickor och genomföra loppet. Och det gjorde hon! Båda barnen var nöjda med sina lopp, inga vurpor och inga tårar.

Jag känner mig ganska stark i kroppen, det är roligt! Jag har visserligen inget tempo än, varken på cykel, simning eller löpning, men det är kul att träna och orken börjar finnas där och det är en skön känsla! Typiskt då att jag fick ont i halsen nu då, hoppas det släpper fort!

Någon frågade mig om det funkar att träna mycket (sen är ju ”mycket” såklart en definitionsfråga) och helamma – om mjölken räcker till? Förutom att jag inte tror att man kan träna bort mjölken, så länge jag inte är helt uttorkad så tror jag att kroppen producerar mjölk, så räcker det nog att kasta en blick på lillplutten för att inse att han får det han behöver ;-)

När inte huvudet är med

Två starter har det blivit den här helgen och det är väl kul på sitt sätt, men jag tog det mest som träningspass. Tidningen ringde mig i torsdags för att fråga om jag skulle springa Kurortsloppet eftersom jag vunnit de senaste sju åren (säger mer om bristen på motstånd än om min kapacitet) och jag svarade att jag visserligen tänkt det men att jag bara joggat/sprungit 6-7 gånger totalt sen jag fick barn så formen väl inte var den bästa. Dagen efter slår jag upp tidningen och möts av den här rubriken:

Känn ingen press, men… Haha, jag tog inte så hårt på det – den där segersviten har mer varit en slump än en medveten strategi. Det är dock ett trevligt lopp, ett välarrangerat litet terränglopp med små slingrande stigar över stock och sten, så jag ville gärna springa. 

Men först vankades det tourtävling. Jag har ju missat många av loppen i klubbtouren den här säsongen av förklarliga skäl och var inte så sugen på att ställa upp nu eftersom det kändes lite som att det kvittade. Men jag behöver träning och jag har trevliga klubbkompisar så Rickard, jag och bebis åkte ut till Julita för 9 km tempocykling. Jag hade ammat mycket på natten och var utöver det rätt matt efter senaste tiden med Rickards sjukdom, skolstart, bebis i utvecklingsfas och många uppvaknanden på nätterna, så jag kan inte påstå att jag var speciellt tävlingssugen. Men vädret var bra och det var trevligt att träffa lite folk. Vi cyklade ut till starten, ca 6 km. Det gick lätt och jag tänkte att det var skönt att det inte blåste något (sådär som man så lätt tänker när det är medvind…). Jag kände mig totalt ofokuserad och hade inte heller planerat att köra på max för jag tänkte att jag då kanske inte skulle orka springa en mil på tävling dagen efter. Att det visst blåste blev jag varse när vi sen startade i andra riktningen, visserligen inte mycket men det var helt klart ingen medvind i alla fall. Jag trampade på lite lagom hårt och tänkte att jag nog skulle klara 33-34 km/h i snitt, men med den ansträngningen jag tyckte var lagom stannade det på drygt 32 km/h och jag cyklade mest och tänkte på hur skönt det vore att få sova…

Inte var jag piggare idag när bebis var glad och vaken klockan 06.30, men då förbarmade sig Rickard över honom så jag fick sova en timme till – hade dock varit skönt med ett dygn… Alltså, egentligen sover jag väl hyfsat skapligt på nätterna och vissa nätter matar jag kanske inte mer än 2-3 gånger, men tröttheten kommer lite i perioder och jag är nog rätt dränerad på energi efter allt som varit. 

Vi packade i alla fall ihop oss och åkte ut till Bie. Dottern hade en kompis med sig så förutom jag var det tre barn som skulle springa. Tjejerna sprang 900 meter i F7 och var glada och nöjda, de hade sällskap hela vägen. Sonen sprang 2,2 km i P11 och var jättetrött men nöjd efteråt. Jag joggade lite för att värma upp men vågade inte köra så långt – jag har joggat en mil en gång efter att bebis kom och det var i onsdags så jag ville inte ta slut på alla krafter. Starten gick och jag sprang i väg i väldigt kontrollerat tempo och tyckte att loppet gick, efter mina förutsättningar, bra. En klubbkompis hade anmält sig och hon är vältränad, mer än 10 år yngre än jag och har inte nyss fött barn så henne försökte jag inte ens hänga på. Jag höll mitt tempo och hade ingen lust (eller pannben) att försöka något annat, såg det som ett bra träningspass. På slutet kunde jag dock bita i lite och klara ett par rejäla uppförsbackar trots att jag tänkt innan att det var okej att gå uppför, och sista kilometern trollade jag fram lite kraft och ökade lite. Jag fick mycket pepp längs banan och det var kul och även om det inte gick fort så kändes kroppen helt okej. Tiden blev 45,43 tror jag, men det var inte riktigt en mil. 

Det är svårt när huvudet inte orkar med att motivera och när jag mest är trött hela tiden, men jag vet att jag blir piggare och gladare av att träna så jag försöker komma iväg. Sen finns det väl såklart också tillfällen när vila är det allra bästa, men ofta mår jag bra av att röra på mig. Än så länge kör jag inte så strukturerad träning utan låter dagsform, väder och eventuellt träningssällskap styra.

Ny utmaning – världens bästa present!

Igår hade jag en skitdag och det var nära att jag trodde det skulle bli det idag också. Spöregn, nerbajsad bebis när vi skulle gå till skolan och så körde dottern omkull på cykeln. Men så fick jag lite mammaboost från världens bästa bvc-sköterska, bebis sov gott i vagnen på promenaden och rätt som det var dök det upp världens överraskning i ett meddelande på Messenger.

 Rickard har ju fått ett års körförbud och det ställer ju onekligen till det lite för oss eftersom det krävs BE-kort för att få köra vår bil och husvagn och jag bara har vanligt körkort. Det är husvagnen som är vår bas på tävlingar och semestrar så den är viktig för oss. Även om det väl på ett sätt är ett i-landsproblem så har vi varit bekymrade över det. När jag plötsligt fick ett meddelande av min träningskompis Andreas att han och körskolan han är delägare i, Sjögrens trafikskola , vill sponsra mig med det som behövs för ett BE-kort började jag gråta av glädje och lättnad. Vilken present, vilken överraskning! Så nu ska ni få följa mig mot ytterligare ett träningsmål – målet att klara uppkörning för tungt släp!

  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.