De där jädra lurarna i öronen på folk…

I tisdags gjorde Eskil och jag tävlingsdebut tillsammans, vi sprang ett lokalt lopp med löparvagn (mer om det kommer i annat inlägg). Jag hade varit i kontakt med arrangören och fått klartecken att det var okej att jag startade med vagnen och när det var dags för start ställde jag mig allra längst bak för att inte vara i vägen. 

Jag hade bara joggat två gånger innan loppet, varav den första var en knapp vecka innan, trots det kändes det lätt i benen och jag sprang om väldigt mycket folk under loppet. Det var viktigt för mig att ta hänsyn till andra och försöka ta mig fram smidigt med vagnen så jag planerade mina omkörningar noga och rätt många gånger ropade jag så vänligt jag kunde ”springer om dig på vänster sida” så att inte folk skulle vingla till och snubbla på vagnen – jag ville inte orsaka någon olycka. Det var bara det att i stort sett ingen hörde eftersom de sprang med lurar. VARFÖR springer man med lurar på ett lopp? Jag vill verkligen veta! Är det för att man blir så himla uttråkad utan musik? Men ska man verkligen betala för, och springa ett lopp om man tycker att det är tråkigt? Är det för att man inte vill höra hejarop? Då är det väl också bättre att springa på egen hand, utan publik? Är det för att kunna hålla tempot? Lite fusk va? 

I triathlon är det förbjudet med lurar i öronen både under cyklingen och löpningen. Jag önskar att det var det på löpartävlingar också, för även om man inte springer med vagn så är det svårt och irriterande att inte kunna kommunicera med sina medtävlare vid behov.

Tillbaka på tävlingsbanan 

Ja, igår gjorde jag debut i tävlingssammanhang efter förlossningen. Jag körde en kretstävling på skidor i januari och simmade en klubbtävling i mars, men annars har jag inte tävlat sen förra säsongen och nu var jag riktigt sugen! Linnéasimmet stod på programmet, en liten lokal tävling med 1000 meter OW. Tävlingen ingår även i vår klubbtour där jag tänkte att det kunde vara kul att vinna den sammanlagda simcupen. 

Jag kände mig helt avslappnad innan loppet, dels var det ju bara en liten tävling och dels hade jag inga krav på mig själv eftersom jag inte förväntas vara i någon särskild toppform. Värmde upp med en kort jogg och några hundra meter simning. När starten gick kändes det kanonbra, sen kom imman på glasögonen… Jag hade ganska nya glasögon som jag dessutom haft imspray på men det hjälpte inte – jag hade lika gärna kunnat simma och blunda. För att överhuvudtaget kunna simma åt hyfsat rätt håll var jag tvungen att ta massor av micropauser för att snabbt peta bort imma på åtminstone ett av ögonen. Retligt! Men själva simningen  kändes bra så den var jag nöjd med även om jag väl inte riktigt maxade.  Jag var andra tjej i mål och hade fyra killar framför mig, godkänt!

Idag har bebis gjort debut som funktionär, vi var tidtagare på en swimruntävling som klubben var med och arrangerade. Han skötte sig utmärkt  (sov i sjalen hela tiden). På tisdag ska kanske han och jag jogga runt ett lokalt lopp här i stan, vi testade löpvagnen igår. Blir han akut hungrig eller uttråkad får vi väl kliva av. 

Vilse i Sandviken

Det blir långa glapp mellan inläggen – är ni några kvar som kikar in här?

Jag nöter på med simning och cykel och det är så roligt att vara igång och röra på mig igen. Lite ringrostig och det går inte fort men annars känns det riktigt bra! 

Nu har vi varit en vecka på semester utanför Sandviken så då har det blivit lite byte av träningsmiljö också. Både för- och nackdelar med det… Ett försök att cykla en runda runt en sjö häromdagen gick så här:

Jag hade koll på sista delen av rundan för där hade jag cyklat en bit fram och tillbaka ett par dagar tidigare, därför tänkte jag cykla från andra hållet så att jag fick den delen jag kände igen just som sista biten av rundan. Helst vill jag inte ha längre träningspass än ca 1,5 timme eftersom jag ammar och inte vill att bebis ska behöva vänta på mat när han är hungrig. Det är inte ofta han äter så tätt, oftast är det drygt 2 timmar mellan amningarna, men jag vill inte chansa. Jag räknade med att hinna runt på 1,5 timme, kanske plus minus några minuter.

Jag startade och körde in mot Sandviken och räknade med att kunna svänga av strax innan själva stan. Det kom dock ingen väg så jag fortsatte in i centrum och tänkte att om jag håller vänster så kommer jag så småningom ut ur stan åt rätt håll. Jag höll vänster jättebra, faktiskt så bra att jag efter en stund kände igen mig jättemycket. Jag hade kört i cirkel! Typiskt! Försökte mig på att starta gps:en i telefonen  men det funkade inte att åka och titta på telefonen mitt inne i stan och jag hörde inte vad den sa när den låg i ryggfickan. Provade en annan väg men insåg att jag inte hade en aning om vart jag borde köra, jag ville ju liksom inte komma ut på motorvägen. Jag kom ikapp en farbror som var ute och cyklade vanlig cykel och frågade om han var från stan. Det var han och han var även positiv till att förklara vägen, han ville även följa mig en bit på vägen för att visa. Supersnällt, men det gick ju inte jättefort… Lätt stressad var jag, men jag kunde ju absolut inte säga nej när han var så snäll – dessutom behövde jag ju hjälpen. När han svängde av fortsatte jag själv men blev efter en stund tveksam om jag verkligen var på rött väg, han hade först sagt vänster i en rondell men det sista han sa innan han svängde av var rakt fram. Jag körde rakt fram men det kändes fel så jag stannade och gjorde ett nytt försök med gps:en. Eftersom jag inte ville ut på motorvägen knappade jag in att jag skulle gå (tänkte inte på att det går att välja bort motorväg även på bildelen) och fick upp en färdväg. Fortsatte ett par km på vägen och skulle sen svänga vänster. Grusväg! Skit också! Bara att vända igen och ytterligare värdefull tid till spillo. Tillbaka till rondellen, ny slagning på gps:en och nytt försök. Trampade som en tok, gps:en var inte helnöjd eftersom cykelbanan inte riktigt följde vägen men det struntade jag i. Efter en stund kände jag igen några namn på områden och gator som farbrorn nämnt och då kände jag mig lite tryggare och trampade på trots att gps:en hela tiden bad mig att ”om möjligt, gör en u-sväng” eller ”vänd där det är möjligt”. Till slut blev den tyst  (och nöjd?) och jag cyklade på glad i hågen, om än rejält stressad. Efter någon mil blev jag osäker igen och korrigerade gps:en, den visade då nästan 25 km kvar. Det hade jag inte tid med! Men inte mycket att göra… Jag blev invisad till vänster och kom till en järnvägsövergång. Det här är inte en bild man vill mötas av då…

Tåget stod still. Och stod still. Jättelänge. Jag ringde Rickard och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Han hade just tänt grillen och kunde ju knappast åka och hämta mig men bebis sov i alla fall så det var inte skrik och panik. Jag struntade i gps:en och tog en annan väg på vinst och förlust och cyklade som en tok. Efter några kilometer kom jag fram till en korsning där jag varit framme och vänt från andra hållet på cykelturen ett par dagar tidigare. Halleluja! Rullade in på campingen ca 2 timmar och 15 minuter efter jag kört iväg men som tur var hade bebis inte märkt så mycket. 

Vi har varit på triathlontävling också, Gävle Triathlon. Ingen start för mig såklart, men båda barnen körde. Jag fick vara med och simma med Irma och det var tur för jag behövde hjälpa fler barn. Det är lite tokigt när arrangören inte har några funktionärer i vattnet utan bara i båtar. Sen blev det lite dramatik när dottern inte kom tillbaka från cyklingen men efter en stund kunde hon lokaliseras och till slut var båda barnen i mål. August kom 3:a i sin klass och var glad och nöjd, dock inte med att vi var ute och letade efter lillasyster så att han inte blev uppmött i mål… 

Fast i soffan 

Sitter i soffan med sovande bebis i famnen, där sover han helst och bäst. Förutom att det hade varit skönt att vara utomhus och att jag börjar vara vansinnigt kissnödig så är det ju himla mysigt. Läser bok och kollar Facebook. Och bloggar lite.

Har hunnit cykla lite mer sen jag bloggade sist. Sonen tog en solig bild på cykelklädd mamma men mamman var inte helt nöjd med hur hennes postgravida kropp tog sig ut i cykelkläder (fånigt, jag vet…) så den bilden bjuder jag inte på. Ont i sittbenen hade jag efter första rundan men annars gick det fint. Eller ja, jag klagade över att det gick för sakta när jag kom tillbaka men då påpekade sambon att jag nyss varit gravid och fött barn och att det kanske inte var så konstigt att jag inte är i samma form som innan och inte behöver vara det heller. Han har en poäng där…

Simpremiären är också avklarad och det var så skönt! Våtdräkten gick på, det var jag lite orolig för. Vi tog en kväll på stranden hela familjen då sonen ville börja träna kanot och dottern också ville träna på att simma. Pappan och bebis fick vara supportrar.

Igår blev det ytterligare en liten cykeltur. Om jag kör mtb och sonen racer får vi träning båda två, perfekt!

Och plötsligt händer det! När vi kom hem fick jag feeling och mtb:n fick bli av med leran den stått med sen typ november…

Jag är sugen på ett simpass även ikväll, vi får se hur allt blir med sovande och ammande och så.

Tillbaka i sadeln!

Jag har cyklat! I torsdags, nästan 5 veckor efter förlossning, sken solen från en blå himmel och jag premiärcyklade. Helt utan förväntningar, jag var istället beredd på att kanske bli jättetrött i bålen, att det skulle kännas ovant att vara uppe på cykeln eller kanske rent av göra ont att sitta på sadeln. Men inga farhågor besannades, det var bara härligt! Trevligt sällskap, fint väder och lugnt tempo – en bra tur! Jag var dock ganska nervös innan jag gav mig iväg – var orolig att bebis skulle vakna och vara hungrig och jag påminde sambon flera gånger om att ofta kolla att bebis andades och till slut blev jag nästan utkörd för att sambon tröttnade på tjatet…

Imorgon blir det kanske en till sväng, får se vad jag känner för. Om jag ammar innan jag sticker iväg känns det rätt okej att vara borta runt 1,5 timme. 

Förra helgen hade jag mjölkstockning, mindre kul. Ont i brösten, värk i hela kroppen och feber. Kände mig ganska ynklig, men som tur var så var det värsta över på ett par dygn. Man styr inte över kroppen tyvärr. 

Kroppen, träningen och bebisen

Alltså, tanken med den här bloggen var ju egentligen att den skulle vara en träningsblogg – men eftersom det var längesen jag orkade hålla igång två bloggar så får ni nog stå ut med lite bebisprat här också nu. Det är nämligen väldigt mycket bebis i mitt liv just nu och det är tråkigt om Ärtan inte får någonting dokumenterat som syskonen fick.

Jag slits mellan viljan och otåligheten att få komma igång och träna som jag har längtat efter och viljan att bara ligga hemma på sängen och snusa bebis i nacken. Något mellanting kan nog vara bra. Bebis vet precis vad han vill – äta! Mycket och ofta, klart min kropp blir lite trött av att producera all mat. Jag kör knipövningar och lätta lätta magövningar varje dag och nu klarar jag av promenader med barnvagnen på runt 1,5 timme utan direkt tyngdkänsla i bäckenbotten. Fogarna känns inte alls, superskönt, för efter att dottern föddes dröjde det längre innan bäckenet kändes okej. Jag stretchar dock en del för musklerna känns korta och strama. Vet att det ofta inte rekommendera att stretcha i tidig amningsperiod eftersom lederna är så rörliga – men jag får värk i musklerna om jag inte tar ut rörligheten lite.

Jag tycker att det är lite jobbigt med alla som har åsikter om min träning nu. Antingen är det ”nu får du inte träna, nu ska du bara njuta” – som om det ena skulle utesluta det andra? Eller så är folk helt säkra på att jag redan är i full gång trots att jag svarar nekande. ”Har du inte börjat springa än?” Eh, det är tre veckor sen jag klämde ut nästan 4 kg bebis ur ett pyttelitet hål och eftersom jag inte vill att resten av innanmätet ska följa efter ur samma hål så har jag inte börjat springa än. ”Men simma gör du väl?” Nej, jag har ett enormt sår i livmodern som helst inte ska bli infekterat så tyvärr – jag simmar  inte heller. ”Cykla då?” Nja, jag är ihoptråcklad och är inte säker på att stygn och hård racersadel är en bra kombo så ingen cykling.

Ovanstående svar är det ingen som fått av mig, intima detaljer är inget jag är supersugen på att diskutera på stan typ (så jag kör det offentligt på bloggen istället…), men that’s the true. Jag må ha varit vältränad innan graviditet och förlossning, men allt går inte att skynda på och jag har heller inte bråttom. Däremot längtar jag efter att träna och röra på mig, men det är en annan sak – jag är inte stressad. 

Idag var jag dock hos läkare för ett ärende efter förlossningen och även om det inte var därför jag var där så plockade hon bort stygnen, som visserligen ska lossna av sig själva men som inte riktigt verkar göra det. Hon gav klartecken att prova cykla, roligt! Så i nästa vecka ska jag nog plocka ut någon av cyklarna och prova lite, någon timme klarar sig Lilleman utan mig och mat. Förhoppningsvis kanske jag kan prova att simma lite också i nästa vecka – om jag kommer i våtdräkten vill säga…

Nu ska vi se hur mycket vi får sova i natt, vi sover för natten ungefär mellan kl 22.30 och 07 och under de timmarna hinner bebis äta 4-5 ggr varav varje gång tar ca 30 min vakentid – i bästa fall…

Mitt första 24-timmars, eller – nu är han här! Racerapport…

Ja, nu är han äntligen här! Vår lilla Ärta som faktiskt blir en hel vecka just idag. Men det var en pärs, det måste jag säga – en Ironman är som en promenad i parken i jämförelse… 

Natten till torsdagen den 1 juni somnade jag vid midnatt – för att vakna en dryg timme senare av värkar. De var onda men inte så täta, jag blev dock ganska snabbt övertygad om att det inte bara var sammandragningar. Jag låg vaken och vid 4-tiden ringde jag förlossningen för lite råd. De sa att jag var välkommen när som helst när jag kände att jag ville eftersom det gick otroligt fort på slutet min förra förlossning. När sambons väckarklocka ringde kl 5 sa jag att jag nog ville ha honom hemma från jobbet, han ringde sina kollegor och gick och la sig igen. Vid 7 gick han upp och väckte barnen och fick iväg dem till skolan. Ytterligare ett samtal till förlossningen och vi bestämde oss för att åka in, så vid 10-tiden anlände vi till Nyköping. Jag hade värkar ungefär var 10:e minut, bebis mådde fint och jag var lite öppen – dock bara 2 cm och det hade inte riktigt startat igång. Vid 12 åkte vi ner på stan, tog en sushilunch, en sväng i affärerna och en glass i hamnen. Det tog dock rejält på krafterna då värkarna var onda och jobbiga, det är heller inte superkul att stå och andas igenom värkar på typ Lindex… Efter ett par timmar åkte vi tillbaka, ny undersökning – samma status. Vi fick åka hem om vi ville även om det nog egentligen var bra att vi stannade eftersom det som sagt fortfarande kunde köra igång med full effekt. Vi stannade och jag badade och andades igenom värkarna som blev starkare men inte tätare. Vid 20-tiden blev det ny undersökning igen inför skiftbyte – fortfarande samma status. Då blev jag ledsen, jag hade bara sovit en timme på natten och nu haft värkar i sju timmar. Det bestämdes att jag skulle få smärtstillande, sovtablett och Bricanyl och så skulle vi få sova över för att sen utvärdera på morgonen – om det inte startat igång som vi såklart hoppades. Så vid 21 fick jag medicin och vi fick ett nytt rum där det fanns säng även till sambon. En ny barnmorska kom in och hälsade och hon blev kvar, för nu gjorde värkarna verkligen ont. En halvtimme senare tillbaka till förlossningsrum och ny undersökning – 7 cm öppen! Inte konstigt att det hade börjat göra ont… Jag fick lite panik, enligt förlossningsplanen skulle jag få tidig smärtlindring den här gången eftersom det inte hanns med förra gången och nu kändes det som att vi var där igen. Men de fick dit narkosläkaren hyfsat fort och han satte en spinalbedövning. En sådan hjälper bara 1-2 timmar och kan inte fyllas på, men de räknade med att bebis skulle vara ute vid det laget och att det var bättre att sätta en sådan än en EDA som tar längre tid att få effekt av. Narkosläkaren föreslog också att bebisen skulle döpas till Henrik, efter honom ;-). Bedövningen sattes vid 23-tiden och då trodde barnmorskan att det inte var helt uteslutet att bebisen skulle vara ute innan midnatt. Så blev det inte. Jag fick fin effekt av bedövningen, i typ en halvtimme. Sen hade jag jätteont igen, allra mest i svanskotan. Jag ville krysta och jag var helt öppen men bebis låg för högt upp. Barnmorskan tog hål på hinnorna så vattnet gick och sen upptäckte de att bebis låg med ansiktet åt fel håll och huvudet snett. Sen har jag dålig koll på i vilken ordning allt hände och jag vill inte lämna ut alla detaljer heller. Men det var läkare, en till läkare, en extra barnmorska, en undersköterska, det var prat om sugklocka, de försökte vrida bebis rätt, det var nålar som åkte ur, massor av stick, kvaddlar i ryggen, det var instruktioner hit och dit, de vände mig åt alla möjliga håll och själv var jag mest inställd på att hoppa ut genom fönstret. Till slut kom han ut i alla fall, klockan 01.52 den 2:a juni, utan sugklocka och av bara muskelkraft. Helt ärligt det jobbigaste och värsta jag presterat i hela mitt liv. Jag var så svettig att en person fick hålla fast mina nålar eftersom det inte gick att fästa någon tejp eller plåster, och jag var så trött efter att ha varit vaken så länge och kroppen fått jobba så många timmar. Bebis kom ut grå och slapp vilket såklart gav mig panik, men efter frenetiskt gnuggade och lite daskande under fötterna kom han ganska snabbt igång och efter bara några minuter hade han fulla Apgarpoäng. 

Sen har jag varit trött, mörbultad och medtagen – jag tror bebis återhämtade sig snabbare än jag. Han föddes med snett och blått huvud efter att ha legat snett, men redan efter något dygn hade det mesta gått tillbaka och nu syns ingenting. Men det är otroligt vad kroppen återhämtar sig – första dygnet kunde jag inte vända mig i sängen själv och nu går jag med vagnen till och från skolan och lämnar dottern. Och så tränar jag redan 12 pass i veckan! Fast ett pass är typ 10 x 5 sekunder – bäckenbottenträning och mycket lätta övningar för att aktivera magmusklerna igen, men det ser roligt ut på träningsschemat. 

Så förlossningen blev en dryg 24-timmars (jag vet att en barnmorska förmodligen räknar på ett helt annat sätt men det var så länge min kropp jobbade så i ansträngning räknar jag det så) och inte riktigt vad vi förväntat oss, men nu är han här. Ja just det, bebis, Ärtan – nu heter han Eskil.

Lite träning 

I förra inlägget skrev jag att jag inte tränade längre och det är nästan sant, men inte helt. I tisdags, till exempel, gick jag uppför sex halvtrappor när jag skulle lämna sonen på programmeringskurs. Kanske inget jag normalt räknar som träning men med tanke på den träningsvärk jag haft i lår och vader efteråt så var det visst ett rejält pass. Någon förlossning startade det ju dock tyvärr inte…

I måndags simtränade jag lite när sonen tränade – vem kan motstå en bassäng som ser ut så här:

Inget långt pass men 1500 meter i alla fall, superskönt! Nu längtar jag efter att simma ute, tyvärr tror jag inte magen får plats i våtdräkten… 

Vem är jag nu egentligen? 

Några veckor sen uppdatering, men å andra sidan händer det väl inte så värst mycket just nu heller – träningen ligger ju i stort sett på hyllan. Det gör mig lite förvirrad och svajig mentalt – trots att jag hade bestämt att det inte skulle bli så. Jag identifierar mig fortfarande lite för mycket med min träning och mina prestationer, det blir alltmer tydligt. Bebisen i min mage är ett väldigt planerat barn, i flera år hade jag planerat att vi skulle försöka oss på en sladdis i år – sen vet man ju aldrig om det blir så men nu blev det som jag önskat. Det innebär också att jag hade planerat för en säsong borta från tävling och hårdare träning och var fine med det – trodde jag… Riktigt så enkelt var det tyvärr inte. Dels är det jobbigt rent fysiskt att jag inte känner mig stark och att jag inte riktigt vet var jag ska kanalisera det som jag annars lägger på träning och dels blir det jobbigt mentalt. Jag skojar om det, men på riktigt så blir jag ledsen (och ibland till och med missunnsam) av att läsa om andras träning, tävling och framgångar. Jag kollar deras tider och resultat och funderar på om jag hade slagit dem om jag varit i min ”vanliga” form, jag blir avundsjuk på vältränade kroppar, nya cyklar och bra tider. Det är sannerligen inget jag är stolt över men det är den nakna sanningen. Jag trivs inte med min förändrade kropp och att jag just nu är på en dramatiskt annorlunda plats i livet än jag var för ett år sen. Missförstå mig inte, jag längtar verkligen efter den lilla sprattlade varelsen i min mage och jag är oerhört tacksam över att jag kunde bli gravid, men jag trivs inte med känslan av att jag inte ens vill gå in på sociala medier för att jag vill slippa se träningsbilder och resultatlistor. Jag borde vara så trygg i vem jag är som person att jag inte bryr mig, men jag har nog till viss del en identitetskris när jag just nu inte riktigt är den jag är van vid att vara. Jag har kvar mina sponsorer, det är inga människor som har vänt mig ryggen och jag har alla möjligheter att komma tillbaka i form – men just nu är det ingen tröst och det är tröttsamt. Det är ju något jag måste ta mig igenom såklart och jag måste inse att jag inte kan vara med överallt, men ibland längtar jag tillbaka till när jag körde träning och tävling på egen hand, inte kände så många och inte hade så många att jämföra med. För- och nackdelar med allt…

Nu väntar vi på bebis!

Triathlontips hos barnmorskan 

Alltså nu är det tungt! Försöker hålla humöret uppe, men nu är det inte roligt! Orken är minimal, fötterna värker av att stå endast korta stunder, jag samlar på mig vätska, har konstant ont i bäckenet och svanskotan, sover dåligt, blir flåsig och trött av att duscha och klä på mig och jag vaggar fram som en anka för att det känns som att jag har ett huvud mellan benen som trycker på hela tiden – och ja, det är faktiskt precis vad jag har också… Dock är inte bebis på väg ut så jag får nog stå ut några veckor till. 

I fredags ordnades Katrineholms första prideparad och vi deltog med triathlonklubben. Jätteroligt,  kul om ännu fler hade varit med för att visa att vi är en klubb för alla och respekterar allas lika värde och rättigheter. Vi som var med hade en fantastisk upplevelse och det var otroligt mycket folk både i tåget och som åskådare. För mig är det så viktigt att mina barn får växa upp med de värderingarna – att alla är lika mycket värde – och att det inte bara är något vi säger utan att vi visar det i handling och står upp för det. Vi hade gjort fina flaggor och pratat om varför vi skulle gå med – och även om att det finns folk som tyvärr inte delar våra värderingar. Några sådana personer träffade vi dock inte på trots att Nordfront spridit lite av sin vidriga propaganda i stan dagarna innan och jag vet att det tyvärr skrämde en del. Det är verkligen skit att vi, år 2017, ska utsättas för folk som försöker skrämmas till tystnad – speciellt när det gäller en sådan sak som kärlek och lika värde.

Gänget från Julita Triathlon. 

Paraden gick i sakta mak en sträcka på ungefär 1,5 km och efteråt hade jag mer ont i kroppen än jag brukar ha efter ett maraton och sen har jag varit helt slut hela helgen. Det var värt det för upplevelsen – men oj vad det inte är jag liksom. 

Idag har jag varit på ett så himla bra besök hos barnmorskan. Hon hade gott om tid och vi satt länge och pratade. Magen följer sin kurva fint, bebis är fixerad med huvudet nedåt (dock har inte magen sjunkit det minsta utan står fortfarande jättehögt vilket är jobbigt när jag sitter), mina värden är helt okej (järnvärdet är inte superbra men har i alla fall inte sjunkit), vi pratade förlossning och så kom vi in på träning och kroppen efter förlossning. Min barnmorska hade precis köpt en landsvägscykel och planerar att börja med triathlon och eftersom vi båda hade gott om tid hamnade samtalet på utrustning, distanser och allmänna tips om triathlon. Hon ville veta vilka kläder man kan använda, hur man tänker med skor, strumpor och ombyte i växlingar och eftersom man ändå pratar typ underliv och sådant hos barnmorskan så hann vi med att diskutera skavsår och sådant också. Jag hade också funderingar, mina handlade om träning efter graviditeten, när det egentligen är okej att bada och simma efter förlossning och det slutade med att barnmorskan snodde iväg och kollade upp diverse saker med en överläkare och så fick jag lite råd och svar både om löpning och simning – toppen! Jag var på toppenhumör när jag gick därifrån!

Nu är jag dock helt slut efter säsongsavslutning på Plask o Lek, där jag knappt orkade klä på mig efteråt. Planen var att jobba lite med vår barntriathlontävling men jag är däckad i soffan och orkar inte ens ta fram datorn för att maila eller fila på inbjudningar. Nästa vecka ska vi ha ett ”checka av läget-möte” med några stycken från klubben som ska vara lite ansvariga för olika områden på tävlingen. Det ska bli SÅ himla skönt för det är så otroligt mycket som ska ordnas, samtidigt som jag ska ställa in mig på att föda barn och bli trebarnsmamma. Vissa dagar är jag gråtfärdig och redo att ställa in hela tävlingen men det kommer ju säkert att bli bra i slutänden. 

Nu ska jag nog smaka lite kakor som jag fått av Plask o Lek-barnen idag ;-) 

  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.