Örebro Triathlon – racerapport

Igår var det racedag, dags för min första medeldistans sen Sala 2016. Träningen har verkligen gått bra under våren och alla små träningstävlingar har gett det resultat jag önskat. Ändå kunde jag inte slappna av och tänka att jag var i bra form, jag blir nojig och vidskeplig och tänker att då händer säkert något annat, typ punka. Dagarna innan fixade jag med lite små mer eller mindre viktiga förberedelser – färga utväxt i håret eftersom jag behöver sätta upp det på något vis när jag tävlar, raka benen, måla tånaglarna, köpa nya slangar till cykeln och lite annat smått och gott. Känns ju skönt att i alla fall ha nymålade tånaglar när nu sportdrycken man beställt inte hinner dyka upp på posten i tid… Jag fick vara lite flexibel och blanda ett par påsar olika sorter som jag fått av kompisar och hoppas på att magen fixade det. Helst hade jag nog kört saft som jag gillar och brukar ha, men jag har bestämt att jobba på energin det här året så så fick det bli.

Dagen innan loppet var vi bjudna på restaurang av simklubben. Typiskt, jag som alltid äter samma sak dagen innan lite större/längre lopp för att jag inte vågar chansa för magens skull. Jag fick hoppa över maten, typiskt nog. Åt min trista kycklinggryta och ris hemma istället. De två stora barnen sov hos mina föräldrar för att slippa gå upp så tidigt på morgonen så det var bara jag, sambon och Eskil i bilen när vi styrde mot Örebro på morgonen. Det var kyligt och lite halvmulet ute, till skillnad från den senaste månadens 25-30 grader varmt. Skönt att slippa 30 grader varmt, men nu var det nästan lite väl kyligt, så där så jag började noja om att jag kanske borde ta på mig något mer än min trisuit på cyklingen. Vi kom till Örebro, träffade mina klubbkompisar Linnéa och Per (dotter och pappa) som skulle köra sprinten så vi hängde lite med dem. Jag genomgick en personlig kris då det visade sig att Rickard hade lagt min cykel ner i gräset och att all sportdryck som var i aeroflaskan hade runnit ut. Jag som hade så gott om sportdryck och som redan är så trevlig och resonlig när jag blir lite nervös…

Så småningom var allt incheckat, jag hade värmt upp lite och det var dags för briefing i växlingsområde – därefter var det dags att välja simglasögon.

Jag provsimmade lite och valde sen, trots det fick jag imma på glasögonen under simningen sen.

Starten gick och jag fick en helt okej start. Lite trångt, men det gick helt okej att simma på och ingen som försökte dränka mig. Det är alltid lite jobbigt innan pulsen stabiliseras lite och jag kommer in i andningen, men sen rullade det på fint. Jag gillar egentligen när det är lite småstökig simning med vågor och mycket navigering eftersom det brukar gynna mig, inget av detta hittar man ju så mycket av i en å, men jag tyckte som sagt att det kändes bra. Jag trodde dock att jag låg ganska långt bak, men vid vändpunkterna såg jag att jag kom ganska nära innan jag såg mötande simmare. Jag simmade om ganska mycket folk och blev kanske inte jätteförvånad när jag fick höra att jag var andra dam upp ur vattnet.

T1 kändes helt okej men jag måste verkligen lära mig att ha skorna fastsatta på cykeln. Första biten var det smalt och omkörningsförbud men sen var det bara att trampa på. Det var en ganska oteknisk cykelbana vilket passar mig perfekt eftersom jag är feg och dålig på kurvor och nedförsbackar. Det var mycket raksträckor och inte så jättekuperat, mer lite sega backar. Det blåste en del och var motvind på väg ut på cyklingen, mentalt skönt att ha medvind på väg tillbaka varje varv. Till en början kände jag mig lite kall om mage och rygg, det var ju lite svalare igår och solen hade inte riktigt brutit igenom molnen. Det var inte så jag frös massor, men jag tittade lite avundsjukt på de som hade dräkt med lite ärm. Jag försökte äta och dricka på schema, mådde lite illa och kom på att jag räknat fel. Tanken var att jag skulle äta var 20:e minut men jag stoppade shots i munnen varje gång klockan pep för 5 km-passering – d.v.s med ca 8-9 minuters mellanrum. När jag glesade ut det lite blev det lättare att få i sig. Jag sörplade sportdryck och det gick oväntat bra! Efter första varvet hade jag snittat nästan 35 km/h och kände mig jättestark, jag blev dock lite fundersam på om jag gått ut för hårt. Vid vändpunkt stod ett helt gäng från klubben och tjoade och hejade, jättekul. Extra kul att Andreas och Christina kommit för att titta, det är Andreas som tagit i stort sett alla bilder i det här inlägget.

Ut på andra varvet och nu kändes motvinden tydligare men jag trampade på. Det var tyvärr en hel del trafik på cykelbanan men funktionärerna gjorde ett engagerat jobb för att få det att flyta på bra och utan olyckor. Jag väntade bara på att de andra tjejerna skulle börja köra om mig, det är ju så jag är van att det går till, men det hände inte. Jag kände mig fortsatt stark och snart var även andra varvet avklarat och jag gav mig ut på tredje och sista. Efter sista vändpunkt visste jag att alla jag nu mötte låg efter mig, det är alltid en skön känsla. In till T2 där jag tyckte att det kändes rimligt att springa en halvmara barfota i skor jag inte provat att springa utan strumpor i förut. Men jag hade ju i alla fall snabbast T2-tid av damerna, det kan ju kanske vara värt ett gäng skavsår och blåsor…

Det kändes bra i början på löpningen, benen kändes starka och lätta. Banan var rätt tung, slakmotor uppför, blåsigt, soligt och lite för få depåer. Man sprang drygt 5 km, vände och sprang tillbaka samma väg och så en vända till. Efter första vändpunkt fick jag för mig att hon som låg 3:a var väldigt nära mig och då blev jag stressad. Måste verkligen jobba på det mentala, för direkt när jag blev stressad blev det mycket tyngre att springa. Hade bra pepp vid vändpunkterna av klubbkompisar och familj och vid nästa vändpunkt kollade jag hur lång tid det var mellan mig och nästa dam. Det var 2 minuter och 40 sekunder och det kändes ju orimligt att hon skulle springa in det på en mils löpning, så jag blev något mindre stressad. Vid sista vändpunkt hade avståndet ökat med ytterligare en minut och det kändes bra!

Jag visste att jag hade tagit in på Annie Thorén som ledde och även på min klubbkompis Micke (på bild här ovan) och kände att jag skulle komma nöjd in i mål. När det var 2 km kvar var dock det enda jag kunde tänka på hur jag egentligen hade tänkt när jag anmälde mig till Kalmar igen – det är ju dubbelt så långt! Till slut passerade jag vändpunkten där jag fick svänga av mot mål istället för att ge mig ut på ett varv till – så skönt!

In i mål som 2:a och det visade sig sen att jag sprungit in 10 minuter på Annie på löpningen. Jag blev intervjuad av speakern och kände hur jag förmodligen gav väldigt smarta och bra svar… Kollade in i loungen efter något jag kunde tänka mig att äta, men som vanligt var min aptit på noll.

Ner i vattnet i ån för att svalka mig lite, till mina föräldrars förskräckelse – min andra klubbkompis som också heter Micke hade tydligen blivit nästan blind av vattnet på simningen och fått bryta på cyklingen. Verkligen jättetråkigt, måste kännas så surt! Jag valde dock att bada ändå. På med lite torra kläder och så amma liten skrutt som saknat sin mamma. Han fyllde ju ett år i helgen men visar inga tendenser till att vilja dra ner på amningen. Han visade inga tendenser till att släppa mig heller så han fick följa med upp på prispallen också.

Lite sponsorpriser och 3000 kr i pris, inte illa. På det stora hela är jag väldigt nöjd, både med min egen insats och med arrangemanget. Visst finns det lite saker som kan förbättras men det kändes som att arrangörerna lagt ner mycket jobb på genomförandet.

Min sluttid blev 4,30,36 och tiderna på de olika distanserna blev: simning 1930 meter: 30,52, cykel 90 km: 2,31,33 och löpning 21 km: 1,26,08.

Efter en snabb dusch fick vi skynda oss hem till barnens kanotträning och jag fick avsluta dagen med att glida runt i följebåten på sjön i strålande solsken – härligt!

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.