Örebro Halvmaraton 2015

Igår var det premiärrace för året. Eller säsongen kanske jag ska skriva, jag har ju kört ett antal skidlopp i år, men den säsongen är avslutad och då känns det som nytt år. Det är rätt smidigt med en tävling en vanlig vardagskväll, det tar inte en halv helg i anspråk och det passar in som ett bra träningspass i schemat. Inte kostar det så mycket heller och banan är hyfsat lättlöpt. Jag åkte själv och lämnade av barnen hos mina föräldrar i Vingåker på vägen så att inte sambon skulle behöva gå tidigare från jobbet bara för att jag skulle iväg. Det blev en lyxkväll för barnen med mys och lek och pannkaka till middag innan de fick skjuts hem igen, när jag kom hem sov de sött i sina sängar.

Det regnade hela vägen till Örebro och temperaturen sjönk stadigt från ca 12 grader när jag åkte till 7 grader när jag var framme. Inget som bekymrade mig, jag var glad över att det inte blåste, förra året var vinden ett problem. När jag kom fram slutade det dock regna och det var ju skönt.  Fixade med anmälan, joggade några kilometer, bestämde mig för att det var kortbyxeväder, och gjorde mig klar för start. Kände direkt efter start att det egentligen gick lite för fort och när jag kastade en blick på klockan visade den mycket riktigt att jag låg nästan 10 sekunder snabbare per km än vad jag planerat och det skulle inte funka. Jag bestämde mig för att dra ner något på tempot, men jag fortsatte hålla lite högre tempo än jag planerat från början – för vågar man ingenting så får man ju inte veta om det funkar. Jag gick ut som 2.a men redan efter ett par km kom en liten gaselltjej svävande förbi och efter runt 5 kilometer kom en tjej till och sprang om med så högt tempo att jag började fundera på om hon sprang milklassen, men hon gick ut på ett andra varv så det kunde jag ju konstatera att hon inte gjorde. Placeringen spelade mig inte så stor roll för jag visste att det bara var 1:an som fick prispengar och suveräna Mikaela Kemppi är jag inte ens i närheten av, jag var mest intresserad av att se om jag kunde hålla ett jämnt tempo och allra helst persa.

Jag försökte hitta någon bra att ta rygg på men det var lite glest med folk och det var ingen som höll ett bra tempo för mig. Efter ca 8 km kom jag ikapp en kille från Eskilstuna som jag trodde jag skulle springa om eftersom jag kommit ikapp honom. Men han ökade lite och kändes plötsligt som en perfekt hare. Höll jämna steg med honom in i varvning och strax efter det kom vi ikapp tjejen som sprungit om mig vid 5 km. Jag hade ingen brådska med att ta mig om, jag var som sagt mest intresserad av att hålla mitt eget tempo, men ganska snart var vi om och hon orkade inte riktigt svara. Efter runt 13 km hade jag en svacka där jag nog gärna släppt av lite på tempot, men pannbenet var riktigt hårt och jag bet ihop och släppte inte Eskilstunakillen. Vi kämpade oss ikapp och förbi även den första tjejen som sprungit om mig och helt plötsligt var jag 2:a igen. När det var 3 km kvar var jag riktigt riktigt trött och jag försökte koncentrera mig på att bara låta benen trumma på, ett steg i taget. De sista 2 km var en näradödenupplevelse, i alla fall för lår och vader – det kändes som att jag kröp fram. Men i mål kom jag, stapplandes, på nytt pers: 1,26,05. Och såklart lite bitter på att jag inte sprang ännu fortare… Vad fasen, jag hade ju precis sprungit in på pers och det med mycket sparsamt med snabbpass i benen. Så lite nöjd är jag ändå, ska bli spännande att se vad jag kan åstadkomma på maran i år.

2 kommentarer

  • Hoffen, 19 april, 2015

    GRYMT!! Vilken tid… Väntar med spänning på mararesultat

  • Andreas, 21 april, 2015

    Bra jobbat!

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.