Öppet Spår


Ja, uppladdningen var väl inte den bästa, men det gick ju bra ändå. Jag var väldigt nöjd dagen innan avfärd – ingen förkylning och inga skador – så skulle jag aldrig ha tänkt. Energiintaget dagen innan loppet fick anpassas till magens status och saker som jag inte mådde illa vid tanken på, vilket till stor del blev muffins och digestivekex.

På söndagen tog vi en promenad till nummerlappsutdelningen, strosade runt i mässtältet (där jag köpte en mössa och bara det kunde vara värt ett blogginlägg i sig…), slappade hemma i huset och fixade det sista med vallningen. Väderprognosen fick oss väl inte att jubla – sol är ju trevligt i och för sig, men ur vallasynpunkt är det ingen dröm. Efter mycket om och men blev skidorna klara och jag kunde ägna mig åt livets stora frågor som till exempel om jag skulle kunna tänkas vilja ha en macka innan start, vilka kläder jag skulle ha i duschväskan och vilken färg jag skulle ha på glasen i glasögonen. Jag somnade faktiskt helt ok på kvällen och fick ihop mer sömn än förväntat under natten.

Klockan 04.00 satte mobilen igång att spela Vasaloppsjingeln, äntligen var det dags! Frukost, påklädning, packning och så avfärd mot start. Snabbt in i fållan och hitta en bra plats till skidorna, sedan ta det lugnt någon timme, besöka lite olika bajamajor, kolla tidtagningschipet ett gäng gånger, försöka äta macka och en kolhydratgel, misslyckas med föregående och nöja sig med ljummet vatten. Värma upp, köa en extra gång till bajamajan, inse att det är åtta minuter kvar till start och att jag fortfarande inte står först i toakön, att jag har alla överdragskläder på mig och måste ta mig förbi några tusen åkare för att komma fram till mina skidor, hinna precis lagom i tid, få av mig alla överdragskläder och få ner i påsen, snurra ihop påsen och inse att glasögonfodralet ligger kvar utanför, få lite hjälp att ordna upp mig själv, få på skidorna och så – äntligen! Iväg!

Stakade iväg riktigt bra och tog sedan rygg på min träningskompis uppför de första 3 km uppförsbacke. När vi nått banans högsta punkt kom belöningen – rakt ut på myrarna där det var vindstilla och solen började gå upp mellan träden – obeskrivligt vackert och underbart, kan man få bättre tävlingsarena? Jag var nöjd med tempot de första milen och kände mig stark, jag hade stenkoll på klockan och hur fort jag behövde åka på de olika partierna för att kunna nå mitt tidsmässiga mål. Jag hade helt ok fäste, sämre glid. Vid Risberg, efter ca 3 mil, hade jag en svacka en stund. Då kände jag mig rätt sliten och blev lite orolig att kroppen tagit mer stryk än jag trott av lördagens äventyr med magen, men det blev bättre efter en liten stund. Jag hade svårare än vanligt att få i mig energi längs vägen, men försökte ändå få i mig energiprodukterna från Enervits langningsservice som jag fått i present, kompletterade med lite vatten och blåbärssoppa vid några av vätskestationerna.

Ungefär halvvägs började spåren vara lite isiga och fästet blev dåligt. Jag bedömde ändå att jag kunde klara mig på det jag hade, det gick bra att staka. Planen var att stå på ordentligt i alla nedförsbackar, men bitvis gick inte det på grund av spåren. När jag hade klarat av Lundbäcksbackarna upp mot Oxberg och fortfarande låg bra till tidsmässigt så insåg jag att mitt mål fanns inom räckhåll; 90 km skidor i Fäders spår på mindre än sex timmar.

Jag krigade fram i spåret och det gick bra, den sista milen blev också fästet lite bättre igen tack vare konstsnön. När det var 7 km kvar kände jag hur lite energi jag hade kvar i kroppen, jag hade definitivt behövt något i magen då, men det fick gå ändå. När jag gled över mållinjen och speakern berättade att jag var bland de tio snabbaste tjejerna och att min måltid blev 5 timmar och 49 minuter så kände jag bara lättnad, lycka och en enorm trötthet! På bussen mot duschen satt jag och tittade fascinerat på mina skakande muskler och väl framme vid simhallen blev det en väldigt lång dusch innan jag började återvända till livet. När jag, efter dusch och lite spaning på andra som gick i mål, skulle hämta ut mina skidor så var det kille som tittade på mig, lämnade in sina skidor och utbrast: ”Oj, har du varit i mål så länge – grattis!” och det var ju kul.

Nu i veckan har jag känt mig oförskämt pigg, jag simmade både i onsdags och igår och förutom lite stelhet och träningsvärk så har kroppen känts bra.

Nu laddar vi om för andra sporter, men snart är det dags att anmäla sig till nästa års Vasalopp och så blir det Tjejvasan som uppladdning.

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.