Om Friskis-debatten, träningsglädje och stolthet!

Under de senaste veckorna har det förts en debatt om träningshets, vad jag vet startade den med att Friskis och Svettis generalsekreterare Peter Wigert skrev en debattartikel i ämnet, den kan du läsa här. Väldigt många tycker att han har fel, men jag tycker att det ligger mycket i det han skriver. Han berättar om en undersökning som utförts och där resultatet visar att så många som 2 av 5 tycker att träning känns kravfyllt snarare än roligt. I undersökningen ingick 1000 personer och om det här resultatet speglar den övriga befolkningen så är det helt klart något att reagera på. Det är nog ingen som har något att invända så långt, men sen kommer det som fått många att helt gå i taket. Peter Wigert pekar på att presterande elitmotionärer som till exempel genomför ”Ö till Ö” (ett swimrunlopp som innehåller ca 60 km löping och 15 km simning) får för mycket mediautrymme och det fokuseras mer på prestation än på lust när det läggs upp alltmer träningsbilder och kilometertider i sociala medier. Varför sparkar så många bakut av det påståendet? Har han fel?

Jag ska försöka förklara vad jag tycker om påståendet och om fenomenet i stort. För det första – varför ska man lägga upp bilder tagna i spegeln där man står i matchande kläder och pannband och ska ut och träna? Jag menar inte att det är fel, jag förstår det bara inte. Det kan vara riktigt roligt att se en bild på en lerig cyklist, en löpare som överraskats av spöregn och ser ut som en dränkt katt eller en skidåkare med frost i skägget efter passet, men varför posebilder? Och varför kilometertider på Facebook? I en träningsblogg, visst, men som statusuppdatering? Vad är syftet? Och folk som varit överviktiga och lägger upp före- och efterbilder – de får massor av beröm och bekräftelse men vad signalerar det? Att de inte var värda det innan? Tänk om de hamnar i ett tänk där de måste gå ner mer och mer för att fortsätta få den där bekräftelsen. Jag säger inte att det måste bli så, men jag tror att risken finns. Så nästa gång du kommenterar ett sådant inlägg, tänk gärna efter en gång extra hur du formulerar dig.

Om syftet med att lägga ut sin träning på Facebook är att inspirera andra är frågan – fungerar det? Ja, säger vissa, men hur många får ångest av sådana inlägg? Det lär vi inte få veta men jag vågar påstå att de personerna finns. Det är oerhört sällan jag lägger ut träningsuppdateringar på Facebook och de fall det händer undviker jag oftast exakta siffror. När jag tävlat brukar jag lägga upp resultatet och hur jag mår eftersom väldigt många vill att jag ska höra av mig när loppet är slut (vissa för att de vill höra om jag lever, inte för att veta hur snabbt det gick…) och jag tycker också att det är roligt att se hur det gått för andra så det är inte bara svart eller vitt det där.

Tyvärr tror jag att alltför mycket exponering av kroppar, tider och antal pass i sociala medier i vissa fall leder till en jämförelse  och en känsla av krav snarare än träningsglädje. Och jag tror inte att de som tänker att ”kan hon göra en Ironman så kan jag” är så himla många, snarare kanske att man ger upp redan från början. För de som blir enbart inspirerade är det ju toppen, men det är ju inte de som är problemet. Det är ju de andra, de som tycker att träning är tråkigt och kravfyllt som borde få känna träningsglädje. Jag menar inte att man ska sluta skriva om Ö till Ö och Ironman, jag tycker att det är jätteroligt att läsa om det och jag tycker att det är kul när lokaltidningen ringer och vill skriva om mig. Jag är en typisk elitmotionär (som jag avskyr det ordet) som nog skulle vilja tillhöra eliten – men jag tror inte det inspirerar så många till att göra samma sak. Tvärtom, jag kan ofta känna att folk urskuldar sig trots att jag försöker att inte outa tider och distanser. Folk kan berätta att de har joggat en halvtimme, men sedan hastigt lägga till ”men det är ju ingenting för dig”. Jag läser i träningsbloggar om att det inte är någon träningshets vi elitmotionärer utför utan att det är fullt normalt (och kanske till och med en miniminivå) att träna en dryg timme om dagen om man slår ut träningstimmarna över tid. En annan känd bloggare (jag nämner inget namn för det har jag gjort flera gånger förut) anser att folk borde träna ett par timmar om dagen, gärna två pass. Vila får man göra när man sover.

Och visst. Det är bra att träna, våra kroppar mår bra av rörelse. Men vi har alla olika förutsättningar. Att påstå saker som att ”alla kan göra en Ironman, bara man vill” är ett hån för de som kämpar för att få vardagen att gå ihop på olika sätt. Visserligen handlar mycket om prioriteringar, men orken och viljan ska finnas också och den kommer nog inte av krav och press. Det måste få vara ok att under perioder endast träna i form av att dammsuga, jaga sin ettåring i lekparken, kratta löv och cykla till och från jobbet. Det måste få vara ok att få vara stolt över att man får till ett pass på Friskis i veckan eller en skogspromenad. Det måste få vara ok att känna glädje över att man orkade springa 3 km och har som plan att göra det en gång i veckan och inte då känna ett stick av ångest för att man borde vilja och orka göra en Klassiker eller kanske en triathlon. Tjejer och killar med ätstörningar som håller på att lära sig ta hand om sig själva och sina kroppar ska inte behöva mötas av magrutor, rosa tights och rekommendationer om att träna varje dag så fort de kikar ut på nätet eller läser en träningstidning.

Jag är med i en Facebookgrupp som heter Triathlontjejer, den har över tusen medlemmar och där har det diskuterats om debattartikeln av Peter Wigert. Många verkar tycka att han har helt fel och att det endast är av godo och inspirerande att läsa om andras träning så det finns ju helt klart olika åsikter. Det är bra, för saker och ting behöver belysas från olika håll, men frågan kvarstår ju – hur får vi de som tycker att träning mest är kravfyllt att känna träningsglädje?

4 kommentarer

  • Helena, 10 november, 2014

    Hej Marie och tack för ett bra inlägg! Jag jan inte låta bli att kommentera eftersom jag bara för någon dag sedan skrev ett inlägg med rubriken ”Alla kan göra en Ironman” och fick fin respons på det. Jag tillhör dessutom dem som varit kritisk mot Friskis generalsekreterare men de två inläggen har inget samband. När jag skriver att alla kan göra en Ironman så riktar jag mig självklart till min målgrupp, de som är intresserade och tränar triathlon, är nybörjare eller har varit med ett tag. Jag riktar mig självklart inte till alla dem som jag vet inte har tagit sig över tröskeln än, de som fortfarande tycker det är svårt att få till regelbunden träning. Så det var inget hån och inlägget hade inget med debatten att göra fast visst, det är ett inlägg av den karaktären som nämns. Hur som helst är det intressant och bra med debatt. /Helena

  • Staffan, 10 november, 2014

    Tänkvärt och bra formulerat inlägg!! Det handlar ju om val och prioriteringar och det är väldigt svårt att komma med synpunkter på andras sådana! Som Helena har kommenterat så är det helt olika saker om man etablerat vanan att träna regelbundet eller inte och synen på vad som är ”normalt” är också radikalt annorlunda i de båda grupperna. De som slentrianmässigt säger sig inte ha tid att träna har inte etablerat vanan eller väljer att inte göra det eller kunna det och det ska man ha respekt för precis som man ska ha respekt för de av oss som har träningen som stort intresse och inte komma med några pekpingar och kommentarer åt det håller heller.

    Vet inte vart den här kommentaren är på väg nu :-) … ämnet är inte svart på vitt och ditt inlägg var bra och balanserat!

  • Hoffen, 10 november, 2014

    Jag gillar dina blogg inlägg! Alltid bra skrivit och bra formulerat!

  • Marie Sandberg, 15 november, 2014

    Tack för era kommentarer!

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.