Om fairplay

Idag gör jag lite undantag från skärmförbud efter klockan 21, för att jag vill blogga lite och inte känner mig stressad av det. Annars funkar det helt okej och är ganska skönt.

Just nu går jag en kurs som heter Plattformen, den är en del i min utbildning till certifierad Tri4fun-ledare. Jag går kursen på distans vilket innebär en hel del självstudier, medverkan i diskussionsforum och så Skypemöten. Nu ikväll hade vi vårt första och vi behandlade frågeställningar kring ungdomsidrott och barnrättskonventionen, om toppning i tidiga år och om fairplay. Mycket intressant! I min Skypegrupp är vi fyra stycken och de andra tre är ledare inom brottning, fäktning och bangolf så vi bär med oss olika erfarenheter. Det blev en intressant diskussion och det är helt klart att det finns många olika synvinklar i frågorna.

Jag funderar mycket över rätt och fel, hur jag som ledare fungerar som förebild och så tänker jag en hel del på det här med toppning av lag, vad som egentligen är ”talang” och olika klubbars policy. Många gånger finns en god tanke men som tyvärr inte håller hela vägen. Om man istället för att toppa lagen vill hitta ett rättvist system för vilka som ska spela match och bestämmer att det är de som tränar mest som ska få spela mest, ja då har man ju till exempel missat de barn som kanske bor varannan vecka hos sina föräldrar och där en av föräldrarna inte vill/har möjlighet att skjutsa till träningen.

För ett tag sedan stod det i lokaltidningen om en fotbollsklubb här i stan som skriver kontrakt med sina 11-åringar. Kontrakten innebär att barnen skriver under på att de ska vara schyssta kompisar, både på planen och på fritiden. Om barnen inte sköter sig i skolan kan de bli avstängda från träning eller match. Jag är kluven till det här. Det är ju givetvis en mycket god grundtanke som handlar om fairplay, men jag ser vissa problem. Jag tänker att det finns barn som är stökiga av olika anledningar, man kanske har en väldigt tuff hemsituation. Då kanske man behöver idrotten och tillhörigheten mer än någonsin, men riskerar att bli avstängd för att man inte lyckas tygla sina känslor och sitt beteende i skolan. Nja, jag vet inte… Klart är att det aldrig är enkelt att säga att något är helt svart eller vitt, ofta krävs det fingertoppskänsla men det är ju också viktigt att det finns klara ramar och en policy att ha som stöd.

Jag tycker dock att man kommer en bra bit med mottot ”Så många som möjligt, så länge som möjligt” som är RF:s motto för barn- och ungdomsidrott.

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.