Om att vara idrottande mamma

Om vissa personer fick bestämma skulle det här inlägget heta ”Om att försumma sina barn och bara tänka på sig själv” och just därför är det här inlägget så viktigt. Det är så viktigt att jag kommer att ha det på både familjebloggen och sportbloggen för jag vill berätta om hur vi lever vårt liv – utan att försvara mig för det tycker jag egentligen inte att jag har någon anledning att behöva göra.

Jag jobbade också deltid när mina barn var små – men jag gjorde det för att vara med mina barn och inte för att träna”.

”Men hinner din sambo träna då, eller har ni bara tid för dina intressen?”

Jag skulle kunna fortsätta räkna upp kommentarer jag fått, men det är egentligen ointressant. Folk verkar ha ett trängande behov av att vädra sina åsikter kring mitt liv, utan att jag bett om det och häromdagen fick jag mig en rejäl skrapa när jag råkade säga att min sjuåring skulle ställa upp i sin första triathlontävling i Jönköping. ”Det måste väl ändå finnas gränser!” Ja, det finns gränser – och de sätter vi föräldrar till just våra egna barn…

Så här ser jag och min sambo på vår familj och min tid med barnen: Våra barn får växa upp med föräldrar som signalerar att det är roligt att röra på sig, att upplevelser är viktigare än prylar, att det är viktigt att alla personer i en familj får tid och utrymme för sina behov och sina intressen och att man klarar sig bra utan att vara alltför bekväm när man reser eller ska iväg på saker. Våra barn får inte skjuts i bil på grund av tidsbrist, oftast går vi, cyklar eller tar bussen för att det är bra att röra på sig och att inte få allt serverat. Varje dag är det jag som lämnar och hämtar barnen på förskola och fritids/skola. Jag kan namnet på alla deras fröknar och kompisar, på kompisarnas föräldrar och syskon. Ungefär fem av sju nätter i veckan nattar jag barn (ett eller båda), jag går upp med dem när de är sjuka eller har mardrömmar, jag vet exakt hur de vill bli pussade och kramade när man säger hej då och de berättar om alla sina rädslor och funderingar för mig. I sommar har jag läst över tusen sidor i Harry Potterböckerna högt för min sjuåring och jag har svarat på något liknande antal frågor från min fyraåring. Jag vet precis när de egentligen vill men inte riktigt törs när de säger att de inte vill något och jag vet hur de ska tröstas när de är ledsna eller besvikna.

Jag tränar en hel del, drygt 10 timmar i veckan skulle jag tro. Det är inte så svårt att få till. Jag går supersnabbt igenom affärer på stan och jag avskyr IKEA – tror jag sparar in en del tid till träning där… En regnig dag på helgen åker vi absolut inte iväg och shoppar, då letar vi reda på ett roligt badhus och busar där eftersom jag är en lekande mamma – det händer bara inte att jag sitter stilla med de andra föräldrarna om vi är på Busfabriken… Jag är en absolut närvarande mamma precis hela dagen, men jag kanske klämmer in en timmes simträning när vi ändå är där. När jag simtränar här hemma hänger vi ofta i simhallen hela familjen – många kvällsmål har intagits där. Jag simtränar, sonen simtränar, hela familjen träffar kompisar, barnen blir vattenvana – vi umgås. Sonen orkar cykla närmare två mil med mig när jag springer (säkert något att förfasa sig över också…) och under ett sådant pass hinner vi avhandla många av livets väsentligheter. Mina barn tjatar om att få springa och cykla med mig – jag tycker att det är bra att de vill röra på sig. När vi åker på tävlingar tar vi med husvagnen och är ofta borta fyra-fem dagar. Av den tiden (på fem dygn är det 120 timmar om jag räknar rätt) går kanske fem till sju timmar åt till själva tävlingen, ytterligare ett par timmar till uppvärmning och annat och någon timme till racemöte. Då har jag alltså ungefär 110 timmar kvar att spendera på barnen och det gör jag. Dessutom är de ju med under tävlingen och hejar, jag är ju inte försvunnen. De här tävlingarna för ju dessutom ofta med sig hoppborgar, lekparker, glass, gratisgrejor och massor av trevliga människor. Vi sover allihop i husvagnen, vilket barnen älskar – vi umgås!

Våra barn har aldrig varit på charter, men de har sett massor av fina ställen i Sverige – långt bortom de vanliga turistorterna. Sjuåringens favoritbok är kartboken och han läser alla orter och kan massor av vägnummer. Visst får jag prioritera – jag har sällan råd och tar mig inte tid till hotellhelger med sambon eller tjejkompisar, vi har sällan barnvakt för andra nöjen än de tävlingar som känns alldeles för tråkiga för barnen att följa med på och jag åker inte iväg på shopping. Hade jag inte min idrott skulle jag kunna lägga mer tid på sådant, men som mitt liv är just nu så vill jag inte det.

Ibland sover våra barn hos sina mor- och farföräldrar utan att vi behöver barnvakt – bara för att de vill och för att det är mysigt. Det är underbart att de känner sig så trygga där och jag tänker att om de hade varit osäkra på mig och min närvaro så hade de aldrig velat åka bort.

Min son fick ställa upp i en triathlontävling tillsammans med barn upp till och med 14 år – för att han ville det, tyckte att det skulle bli roligt och inte för att jag vill pressa honom att börja tidigt. Han har ju varit med på massor av tävlingar och vet hur det går till – men han skulle inte våga åka på dagläger som många av hans jämnåriga. Tänk om folk bara kunde fatta att de allra allra flesta gör det allra bästa för just sina barn! Det finns ju massor ungar som växer upp bakom scenen på teatrar, på mc-träffar, fotbollscuper och orienteringstävlingar – mina hänger på triathlontävlingar. Sen att mina manliga träningskompisar som också har småbarn inte får samma pikar som jag – det tar vi en annan gång.

Mina barn har en jäkligt bra mamma!

12 kommentarer

  • stefan, 2 augusti, 2014

    hejsan !!! Jag heter Stefan och bor i Dalarna.
    Jag följer din träningsblogg och blir helt vansinnig på att du ska behöva förklara dej, menar du att det finns dom som ifrågasätter hur du lever ???
    Jag som har en helt annan uppfattning utan att känna dej.
    . Jag har själv 2 stora barn och har alltid tränat och vet att det går med mycket planerande, barnen har varit med mej på mitt och jag med dom på deras grejer, och dom verkar må hur bra som helst !!!
    Vet inte varför jag skriver det här men mest är det nog för att du ska veta att det finns vi som tycker din blogg är inspirerande (fast du kunde uppdatera lite oftare ;) ) och att du verkar ha ett fantastiskt liv och fin familj. Fortsätt som du gör och hoppas du får en fin höst :)

  • Johan, 2 augusti, 2014

    Låter som om du är en mer närvarande förälder än de flesta faktiskt. De flesta som tränar kastar ju en surfplatta i näven på ungarna och går till gymmet men dina får ju faktiskt vara delaktiga! Skulle kunna skriva ett lika långt inlägg om vad du gör är bra men detta får räcka! Bra jobbat!

  • Fredrik, 2 augusti, 2014

    Härlig läsning – en förebild och föredömme skulle jag vilja kalla dig!

  • Marie Sandberg, 3 augusti, 2014

    Tack snälla för din kommentar! Ja, jag får mycket kommentarer och pikar om hur vi lever och om att jag borde prioritera familjen istället för träningen. Fast jag prioriterar verkligen min familj!
    Kul att du läser bloggen och jag ska försöka uppdatera oftare. Ibland tänker jag att alla inlägg ska vara med bilder och så, och då händer det att jag struntar i det för att jag inte orkar just då – tror det är bättre att bara skriva ner några rader istället.

  • Marie Sandberg, 3 augusti, 2014

    Tack snälla!

  • Marie Sandberg, 3 augusti, 2014

    Tack! Kul att du läser bloggen!

  • Staffan, 4 augusti, 2014

    Vilket bra inlägg, samtidigt som jag blir ganska så förbannad av att du känt att du behövde skriva det alls…

    Jag tränar inte alls i din omfattning men en reflektion jag gjort många gånger är att vi som lägger ner tid och fokuserar på något, t ex träning också är extra måna om umgänget med barnen och väljer bort en massa annat som t ex TV etc. Jag känner många som tränar mycket och alla ”orkar”/klarar också att vara väldigt närvarande och bra föräldrar, kanske mer så än föräldrar som inte tränar så mycket.

    Sedan är det också min erfarenhet att VAD man väljer att göra med sina barn är ganska sekundärt, det de vill ha av oss föräldrar är tid, inte dyra aktiviteter eller resor främst. Träna på och mys med familjen!

  • Titti, 4 augusti, 2014

    Det är alltid tråkigt att behöva försvara sina val – men när man delar med sig, både i samtal eller på en blogg, händer det att man blir ifrågasatt tyvärr. Det kan gälla allt. Jag fick försvara mig mycket när jag skrev om LCHF-kost. Att min kropp mådde bra av det, precis som vissa mår bra av träning och andra av att läsa en bok, var det få som brydde sig om.

  • Marie Axelsson, 8 augusti, 2014

    Hej Marie, jag läste din insändare i KK och jag tycker som många andra att det är förfärligt att du ska behöva försvara dig men jag förstår hur dina tankar har gått innan du bestämde dig för att skriva. Jag vill bara säga; fortsätt vara stolt över att du älskar att träna, var stolt över din fina familj som delar din glädje över att vara fysiskt aktiva. Jag som jobbar i skolans värld kan bara säga att om fler levde som du och din man med sina barn så skulle det se helt annorlunda ut i klassrummen! De som med negativa och nedvärderande uttalanden kommenterar er livsstil är antingen avundsjuka eller lider av dåligt samvete därför att de vet att de borde vara mer engagerade med sina barn och ta tag i sina dåliga levnadsvanor. Skit i dem!!
    Vill också passa på att gratulera till segern i går!! :-)

  • Marie Sandberg, 8 augusti, 2014

    Tack snälla du! Det är helt otroligt hur mycket positiv respons jag fått på inlägget, det värmer verkligen!

  • Linda, 10 augusti, 2014

    Hej Marie =) TACK för ett jätte bra inlägg i KK om aktiva föräldrar. Du har säkert sett mig komma springandes med min lilla son i barnvagnen, jag tränar terränglöpning fem dagar i veckan så jag känner väl igen mig i din beskrivning. Vi ska vara stolta över att vi har ett brinnande intresse för träning, för det är ju träningen som gör att vi håller ihop i våra kroppar i många år framåt, förhoppningsvis. En stark kropp har en stark själ. Kämpa på med träningen Marie! Vi ses!

  • Jessica, 11 augusti, 2014

    Läste din insändare i k-kuriren och tänkte direkt. Det är den svenska avundsjukan. Skulle det varit en man som tränade som du så hade han bara varit duktig. Heja dig!!

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.