Nu är våren här?

Först av allt vill jag inleda med att nämna den ofattbart tragiska olycka där Kungsbacka Cykelklubb miste en av sina medlemmar igår. Tankarna går till anhöriga och vänner. Så hemskt!

Varje gång en sådan sak händer kramar jag min familj lite extra, vissa dagar känns det extra mycket som att vi bara har varandra till låns. Det gäller att komma ihåg att uppskatta det man har.

Valborgsmässoafton idag och det var kanske tur att ingen av de vi försökte bjuda hem kunde komma för vi hade i alla fall fått avboka – två av tre barn har rejäl ögoninflammation. Mina föräldrar vågade sig dock hit och det blev grillat och lite sällskapsspel. Sen övertalade jag barnen att vi inte behövde se någon brasa när det var kallt och lite regnigt och det var skönt! Nu ska väl våren vara här, det återstår att se om det blir så. Idag var Eskil kall om fötterna efter att han varit ute på 1,5 timme löpning med mig – trots fårskinn och åkpåse. Det är inte så man får värmeslag direkt…

Den senaste veckan har varit racevecka! Klubbtävling, Kumla Stadslopp och gympauppvisning har stått på programmet. Vi börjar med klubbtävlingen:

I Julita har vi en klubbtour med olika lopp där man räknar poäng och nu var det dags för årets andra lopp, 4,8 km terränglöpning. Kort och fort är inte min grej men jag tänkte att det skulle bli ett bra träningspass. Såklart taggar jag till lite när vi väl startar och jag har ju tävlingsskalle, men jag laddar ju inte som inför ”riktig” tävling. Tyvärr blev det inte någon ”riktig” uppvärmning heller då jag mest bar Eskil på ryggen och hjälpte till med barnloppen samt peppade barnen från klubben innan mitt lopp. Hade varit skönt med rejäl uppvärmning, inte minst ned tanke på min astma, men i ett sådant sammanhang är alla barnen viktigare. Bristen på uppvärmning visade sig i skyhög puls och syra efter mindre än en kilometer. Sen fick jag köra pannben i det rejält kuperade spåret. Sprang in på 19,35 och i stort sett maxpuls då jag gjorde ju vad jag kunde.

Jag var rejält sliten dagen därpå, börjar visst bli gammal… Simmade och försökte väcka upp kroppen igen men kände mig trött och tung i kroppen – förkylning, sömnbrist, allergi, ålder? Det var frågan. Tog det lugnt på fredagen och i lördags var det dags för Kumla Stadslopp som var ytterligare ett lopp i min plan att tävla mig snabbare istället för att springa intervaller. Det blev jag och August som åkte själva och så mötte min mormor upp som supporter. August sprang först, hans lopp var 2,5 km och han var jätteduktig.

Till skillnad från onsdagen så fick jag nu rejäl uppvärmning, jag joggade banan med August innan hans lopp, sprang till olika ställen längs hans bana och hejade och så körde jag även ”vanlig” uppvärmning. Bra för luftrören men jag kände mig ändå trött och ospänstig. Blev dock glatt uppmuntrad då en tjej som läst bloggen kom fram och hälsade, så roligt!

Starten gick – och det kändes bra! Jag blev glatt överraskad och bestämde mig för att köra på känsla. Efter halva loppet låg jag bra till för att köra under 40 på milen. Men då kom också tvivlet, som så ofta. ”Jag kommer inte orka”, ”Det gör inget om jag inte klarar det”- jag känner igen tankarna. Fick påminna mig om att ta en kilometer i taget och inte ge upp och med 2,5 km kvar bestämde jag mig för att bara köra på – jag skulle in på under 40. Och det klarade jag! Både rent praktiskt eftersom jag gick i mål på 39,19 (även om min egen klocka pep för milen efter 38,35 och tyckte loppet var ett par hundra meter längre, men det är inte den tiden som räknas) och mentalt eftersom jag faktiskt inte gav upp. Tiden räckte till en tredjeplats och en enorm fruktkorg, trevligt.

Igår var det gymnastikuppvisning där jag och de två äldsta barnen deltog. Jättekul att delta, men jag är ju liksom ingen gymnast så det var ju inte som att jag imponerade direkt…

Bjuder på ett par sockersöta bilder från dotterns fristående istället, Frosttema såklart.

Kommentera





Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.