Njut av slitet!

Jag gillar inte alltid att träna. Ett pass med många långa löpintervaller eller ett tråkpass på trainern kan ge mig ångest. Men jag vill tävla och jag vill göra det bra, dessutom får jag ont i kroppen och blir rastlös av att vila för mycket – så jag tränar! Jag njuter inte av varje steg, av varje gnutta mjölksyra eller tunga ben – jag njuter inte ens alltid av att träna i vacker solnedgång. Dessutom tror jag att livet blir ohållbart om man hela tiden känner att man är skyldig att gå runt och vara glad och tacksam för allt elände och alla sjukdomar man inte drabbats av – då skulle man ständigt gå runt med skuldkänslor. Men ändå. Den senaste tiden har jag känt att jag på något sätt bär på en inre, stilla tacksamhet. Och samtidigt – ilska. För samtidigt som jag släpar på (friska) ben tunga som timmerstockar under ett långt intervallpass så finns det en mamma som måste berätta för sina barn att hon inte kommer att bli frisk, att hon kommer att dö. Det är omöjligt att inte beröras. Det är så svårt att tänka på att det nästan inte går. Och då känner jag att jag måste använda mitt liv, inte till att gå runt och låta bli att visa andra känslor än tacksamhet, utan till att verkligen leva. Att kunna bli arg på mina barn när det behövs, för att vi har en normal vardag där det ryms alla typer av känslor, att springa tills benen värker bara för att jag kan, att sucka över den tråkiga vardagsmaten för snart är det helg och då orkar vi laga något annat. Vi vet aldrig vad som väntar i nästa stund eller hur länge vi har varandra, men vi måste ändå kunna våga ha en vardag som lunkar på, en välkänd trygghet som ibland känns nästan tråkig – och på något sätt uppskatta det på ett djupare plan. Låter kanske flummigt och jag är inte säker på att jag lyckas förmedla hur jag menar, men jag känner mig ganska säker på att jag själv vet hur jag menar. Och jag är glad åt den känslan.

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.