När livet sätts på paus

Under graviditeten brukade vi skoja lite om att jag ofta vaknade på nätterna med hjärtat i halsgropen och nästan återupplivade sambon eftersom jag fick för mig att han slutat andas och låg kall bredvid mig. Det var naturligtvis obehagligt att vakna med den känslan, en mardröm, men varje gång kunde jag tryggt somna om igen.

I förrgår kväll sa vi som vanligt godnatt, ingenting avvek från det vanliga. Efter någon timme vaknar jag, förmodligen av ett ljud. Vänder mig mot sambon och på någon hundradels sekund hinner jag registrera att min värsta mardröm är på väg att bli verklighet – han dör! Jag trodde verkligen det. Han ligger på rygg, stel i kroppen, blå om läpparna och löddrig i mungiporna, hela han krampar och rycker. Jag ruskar honom, ropar hans namn, inget händer. Jag gör det igen och igen, total panik! Skriker rakt ut, ropar på sonen, hämta mobilen, vi måste ringa ambulans! Krampen släpper av, istället är han slapp i hela kroppen, kallsvettig och medvetslös. Andningen är rosslande och stönande, precis så som jag föreställer mig cheyne stokes andning som kan finnas vid hjärtstopp. Nu dör han! Jag vill inte att han ska dö. Jag vänder över honom på sidan, ingen skillnad. Han har puls. Jag provar några inblåsningar. Ingen skillnad. Han är tung. Jag ringer 112, skriker att de måste skicka ambulans. Killen i luren frågar så mycket. Jag blir arg, skriker att han ska sluta fråga och skicka ambulans. Han förklarar att ambulansen redan är på väg, snart framme. Han fortsätter fråga. Jag har tunnelseende, vet att jag skriker, jag skrämmer barnen. Får för mig att bebis inte heller lever, ber sonen titta efter. Killen på SOS alarm undrar om bebis ligger hos oss i sängen, det gör han inte. Någon har låst upp dörren, ambulanskillarna kommer in, de är tre stycken. Jag har panik, tror att jag frågar om Rickard ska dö. De rakar honom, sätter EKG. Vad de mer gör registrerar inte min hjärna. Jag hyperventilerar, det svartnar för ögonen, en kort stund försvinner världen. En ambulansman tar med de två stora barnen ut, de andra jobbar på. Jag ber om svar, slår hjärtat? Kommer han att dö? Har han fått en stroke? Vet inte om det var kille på SOS alarm som bad mig nypa Rickard hårt i armen, han reagerade inte alls. Men nu börjar han röra på sig. Slår upp ögonen, till en början till synes utan att se. Sen ser han ambulansmännen, blir rädd. Sluddrar. Han vet inte vilka de är och vad de gör där, han vill inte följa med. Jag är rädd, han måste ha fått en stroke. Ambulansmännen tror inte det, eller de säger i alla fall att de inte sett något som tyder på det. Rickard flyttas över på båren och de rullar ut genom hallen. Jag springer efter, frågar Rickard om han känner igen mig. Frågar vad våra barn heter. Han säger namnet på de två äldsta och jag får panik – skriker att vi har ett barn till. Han säger även bebis namn och vet vilket datum han föddes. Det känns skönt. Min mamma kommer, jag har ringt henne. Jag orkar inte åka själv till sjukhuset med bebis, vem ska ta hand om barnen. Ringer en kompis, hon svarar inte. Barnen får följa med i bilen, vi kör dem till mina föräldrar, till pappa. Mamma, jag och bebis åker till akuten. Jag gråter i luckan, lever han? Möts av en sköterska jag jobbat med, hon är lugn. Han mår bra säger hon. Vi får komma in. Hon gratulerar till bebis. Jag får träffa Rickard. Han är vaken. Väldigt trött. Men han känner igen mig, pratar. Frågar om en av ambulanskillarna var en kille vi känner igen. Det var det. Jag blir lite lugnare. Men jag gråter. Det kommer en läkare och säger att allt ser bra ut, han får sova över, imorgon gör vi en CT för säkerhets skull och sen får du gå hem. Mamma, jag och bebis åker hem för att vila. Jag ligger och googlar. Innan jag hinner somna ringer det. Hemligt nummer. Rickard har krampar igen, Är flyttad från avdelning till MAVA. De har ett anhörigrum, vi kan komma dit. Jag tror att de menar att han är så dålig att vi behöver vara där och vaka. Får panik. Ligger på golvet av ångest. Tänker att bebis inte kommer minnas sin pappa och jag tänker på att vi ju inte gift oss än. Mamma säger att Rickard inte ska dö. Vi åker tillbaka till sjukhuset. Rickard sover. Vaknar till, frågar hur jag mår. Jag??!! Det struntar jag i, det är inte mig själv jag är orolig för. Han tycker jag ska åka hem och vila. Mamma och bebis går till anhörigrummet, jag sitter på en stol bredvid Rickards säng. En sköterska pysslar om mig, kramar, tröstar, bäddar om mig med filtar, kommer med mackor och juice. Jag kan inte äta. Jag sitter där i tre timmar. Slumrar kanske en kvart. Undrar varför inte mamma kommer med bebis, han borde behöva amma. Tänk om han slutat andas och mamma inte märkt det. Går till anhörigrummet. De sover. Mina bröst är rödfläckiga och fulla, det passar sig inte med mjölkstockning nu. Jag får försöka mjölka ur i handfatet. Sen får jag mata bebis. Går tillbaka till Rickard och vi får frukost, jag får välja vad jag vill ha. Nu kan jag äta. Jag måste äta, det måste ju finnas mjölk åt bebis. Slumrar en liten stund i anhörigrummet. Sen kommer doktorn. Hon verkar inte så orolig. Jag gråter, är rädd för att det ska vara en hjärntumör. De har gjort en CT, den visar inget onormalt. Men de vill göra MR också, kanske EEG. Han ska få åka till Eskilstuna. Jag pratar med barnen, de vill hem. Är trötta på att sitta i bara pyjamas hemma hos morfar. Vi åker och hämtar dem, åker hem och duschar. Dottern är ledsen och orolig, vill träffa pappa. Vi åker till sjukhuset. Rickard har ont i kroppen, har bitit sönder tungan, mår lite illa och är väldigt trött, i övrigt mår han bra. Han pratar med barnen, vi tar hans klocka, ring och halsband – man får inte ha det på MR. Vi åker hem, mina föräldrar kommer med hämtmat till lunch. På eftermiddagen kommer spekulanter på vår husvagn, jag har glömt att de ska komma. De stannar länge länge, men de köper husvagnen. Jag måste svara på sms och meddelanden, folk vill veta hur det är med Rickard. Lämnar Dottern hos en kompis, pratar en stund med hennes mamma. Det är skönt. Jag blir ledsen när jag pratar, gråter mig igenom samtal med vänner, med barnens lärare, med sjukhuspersonal. Det blir nog lätt så. När man tror att den man älskar ska dö. När man sovit 2 timmar det senaste dygnet. När man ganska nyss har fått en bebis.  Men det är skönt att prata. Alla är så himla snälla och omtänksamma. 

På kvällen åker vi till sjukhuset igen och lämnar lite saker till Rickard. Han kom aldrig iväg på MR, ambulansen som skulle köra honom fick annat uppdrag. Jag pratar med en sköterska, hon tycker att jag ska ha sällskap på natten. Jag ringer mamma och frågar om hon kan sova hos oss, orkar inte stå själv med tre barn om det ringer från sjukhuset mitt i natten. Barnen och mamma somnar. Jag vill inte gå och lägga mig, jag är rädd. Pratar med en kompis. Ringer sjukhuset. De lovar att ringa om det är något. Säger att jag får ringa när jag vill under natten. Säger att jag måste försöka sova. Jag sover faktiskt. Matar bebis då och då, Men får ihop kanske 6 timmar. Mår bättre på morgonen. Ringer sjukhuset, personalen är så snälla. Natten har varit lugn, Rickard mår bra. Efter frukost åker han till Eskilstuna. Barnen går till skolan, jag och bebis går på babysång. 

På eftermiddagen kommer Rickard hem. De har inte hittat något. Han ska följas upp med EEG och besök hos neurologen men han får vara hemma. Får kanske inte köra bil på ett helt år. Det blir besvärligt, men eftersom jag slipper planera begravning så känns allt annat som lindriga problem. Jag ville veta vad jag ska göra om det händer igen, det får jag. Nu ska vi landa, mest jag. Rickard var ju liksom inte med, han trodde han sov. Det är jag som ska försöka våga sova i natt. Men i natt är hela familjen hemma igen.

4 kommentarer

  • Klas, 25 augusti, 2017

    Fy attan, vilken mardröm! Varje dag med friska och pigga mammor, pappor och barn borde firas. Heja er, kämpa på! kram

  • Robban, 25 augusti, 2017

    Hälsa Rickard

  • Malin, 26 augusti, 2017

    Vilken pärs!!! Skönt att han är hemma o att du har bra föräldrar som kan ställa upp. Fina vänner är oxå en gudagåva???? Kramar till hel familjen????

  • Niklas, 27 augusti, 2017

    Fy så hemskt! Hälsa Rickard och ta hand om er.

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.