När inte huvudet är med
- 3 september, 2017
- Cykel, Idrottande mamma, Löpning, Tankar och grubblerier, Triathlon
- Inga kommentarer
Två starter har det blivit den här helgen och det är väl kul på sitt sätt, men jag tog det mest som träningspass. Tidningen ringde mig i torsdags för att fråga om jag skulle springa Kurortsloppet eftersom jag vunnit de senaste sju åren (säger mer om bristen på motstånd än om min kapacitet) och jag svarade att jag visserligen tänkt det men att jag bara joggat/sprungit 6-7 gånger totalt sen jag fick barn så formen väl inte var den bästa. Dagen efter slår jag upp tidningen och möts av den här rubriken:
Känn ingen press, men… Haha, jag tog inte så hårt på det – den där segersviten har mer varit en slump än en medveten strategi. Det är dock ett trevligt lopp, ett välarrangerat litet terränglopp med små slingrande stigar över stock och sten, så jag ville gärna springa.
Men först vankades det tourtävling. Jag har ju missat många av loppen i klubbtouren den här säsongen av förklarliga skäl och var inte så sugen på att ställa upp nu eftersom det kändes lite som att det kvittade. Men jag behöver träning och jag har trevliga klubbkompisar så Rickard, jag och bebis åkte ut till Julita för 9 km tempocykling. Jag hade ammat mycket på natten och var utöver det rätt matt efter senaste tiden med Rickards sjukdom, skolstart, bebis i utvecklingsfas och många uppvaknanden på nätterna, så jag kan inte påstå att jag var speciellt tävlingssugen. Men vädret var bra och det var trevligt att träffa lite folk. Vi cyklade ut till starten, ca 6 km. Det gick lätt och jag tänkte att det var skönt att det inte blåste något (sådär som man så lätt tänker när det är medvind…). Jag kände mig totalt ofokuserad och hade inte heller planerat att köra på max för jag tänkte att jag då kanske inte skulle orka springa en mil på tävling dagen efter. Att det visst blåste blev jag varse när vi sen startade i andra riktningen, visserligen inte mycket men det var helt klart ingen medvind i alla fall. Jag trampade på lite lagom hårt och tänkte att jag nog skulle klara 33-34 km/h i snitt, men med den ansträngningen jag tyckte var lagom stannade det på drygt 32 km/h och jag cyklade mest och tänkte på hur skönt det vore att få sova…
Inte var jag piggare idag när bebis var glad och vaken klockan 06.30, men då förbarmade sig Rickard över honom så jag fick sova en timme till – hade dock varit skönt med ett dygn… Alltså, egentligen sover jag väl hyfsat skapligt på nätterna och vissa nätter matar jag kanske inte mer än 2-3 gånger, men tröttheten kommer lite i perioder och jag är nog rätt dränerad på energi efter allt som varit.
Vi packade i alla fall ihop oss och åkte ut till Bie. Dottern hade en kompis med sig så förutom jag var det tre barn som skulle springa. Tjejerna sprang 900 meter i F7 och var glada och nöjda, de hade sällskap hela vägen. Sonen sprang 2,2 km i P11 och var jättetrött men nöjd efteråt. Jag joggade lite för att värma upp men vågade inte köra så långt – jag har joggat en mil en gång efter att bebis kom och det var i onsdags så jag ville inte ta slut på alla krafter. Starten gick och jag sprang i väg i väldigt kontrollerat tempo och tyckte att loppet gick, efter mina förutsättningar, bra. En klubbkompis hade anmält sig och hon är vältränad, mer än 10 år yngre än jag och har inte nyss fött barn så henne försökte jag inte ens hänga på. Jag höll mitt tempo och hade ingen lust (eller pannben) att försöka något annat, såg det som ett bra träningspass. På slutet kunde jag dock bita i lite och klara ett par rejäla uppförsbackar trots att jag tänkt innan att det var okej att gå uppför, och sista kilometern trollade jag fram lite kraft och ökade lite. Jag fick mycket pepp längs banan och det var kul och även om det inte gick fort så kändes kroppen helt okej. Tiden blev 45,43 tror jag, men det var inte riktigt en mil.
Det är svårt när huvudet inte orkar med att motivera och när jag mest är trött hela tiden, men jag vet att jag blir piggare och gladare av att träna så jag försöker komma iväg. Sen finns det väl såklart också tillfällen när vila är det allra bästa, men ofta mår jag bra av att röra på mig. Än så länge kör jag inte så strukturerad träning utan låter dagsform, väder och eventuellt träningssällskap styra.
Kommentera