Mitt första 24-timmars, eller – nu är han här! Racerapport…

Ja, nu är han äntligen här! Vår lilla Ärta som faktiskt blir en hel vecka just idag. Men det var en pärs, det måste jag säga – en Ironman är som en promenad i parken i jämförelse… 

Natten till torsdagen den 1 juni somnade jag vid midnatt – för att vakna en dryg timme senare av värkar. De var onda men inte så täta, jag blev dock ganska snabbt övertygad om att det inte bara var sammandragningar. Jag låg vaken och vid 4-tiden ringde jag förlossningen för lite råd. De sa att jag var välkommen när som helst när jag kände att jag ville eftersom det gick otroligt fort på slutet min förra förlossning. När sambons väckarklocka ringde kl 5 sa jag att jag nog ville ha honom hemma från jobbet, han ringde sina kollegor och gick och la sig igen. Vid 7 gick han upp och väckte barnen och fick iväg dem till skolan. Ytterligare ett samtal till förlossningen och vi bestämde oss för att åka in, så vid 10-tiden anlände vi till Nyköping. Jag hade värkar ungefär var 10:e minut, bebis mådde fint och jag var lite öppen – dock bara 2 cm och det hade inte riktigt startat igång. Vid 12 åkte vi ner på stan, tog en sushilunch, en sväng i affärerna och en glass i hamnen. Det tog dock rejält på krafterna då värkarna var onda och jobbiga, det är heller inte superkul att stå och andas igenom värkar på typ Lindex… Efter ett par timmar åkte vi tillbaka, ny undersökning – samma status. Vi fick åka hem om vi ville även om det nog egentligen var bra att vi stannade eftersom det som sagt fortfarande kunde köra igång med full effekt. Vi stannade och jag badade och andades igenom värkarna som blev starkare men inte tätare. Vid 20-tiden blev det ny undersökning igen inför skiftbyte – fortfarande samma status. Då blev jag ledsen, jag hade bara sovit en timme på natten och nu haft värkar i sju timmar. Det bestämdes att jag skulle få smärtstillande, sovtablett och Bricanyl och så skulle vi få sova över för att sen utvärdera på morgonen – om det inte startat igång som vi såklart hoppades. Så vid 21 fick jag medicin och vi fick ett nytt rum där det fanns säng även till sambon. En ny barnmorska kom in och hälsade och hon blev kvar, för nu gjorde värkarna verkligen ont. En halvtimme senare tillbaka till förlossningsrum och ny undersökning – 7 cm öppen! Inte konstigt att det hade börjat göra ont… Jag fick lite panik, enligt förlossningsplanen skulle jag få tidig smärtlindring den här gången eftersom det inte hanns med förra gången och nu kändes det som att vi var där igen. Men de fick dit narkosläkaren hyfsat fort och han satte en spinalbedövning. En sådan hjälper bara 1-2 timmar och kan inte fyllas på, men de räknade med att bebis skulle vara ute vid det laget och att det var bättre att sätta en sådan än en EDA som tar längre tid att få effekt av. Narkosläkaren föreslog också att bebisen skulle döpas till Henrik, efter honom ;-). Bedövningen sattes vid 23-tiden och då trodde barnmorskan att det inte var helt uteslutet att bebisen skulle vara ute innan midnatt. Så blev det inte. Jag fick fin effekt av bedövningen, i typ en halvtimme. Sen hade jag jätteont igen, allra mest i svanskotan. Jag ville krysta och jag var helt öppen men bebis låg för högt upp. Barnmorskan tog hål på hinnorna så vattnet gick och sen upptäckte de att bebis låg med ansiktet åt fel håll och huvudet snett. Sen har jag dålig koll på i vilken ordning allt hände och jag vill inte lämna ut alla detaljer heller. Men det var läkare, en till läkare, en extra barnmorska, en undersköterska, det var prat om sugklocka, de försökte vrida bebis rätt, det var nålar som åkte ur, massor av stick, kvaddlar i ryggen, det var instruktioner hit och dit, de vände mig åt alla möjliga håll och själv var jag mest inställd på att hoppa ut genom fönstret. Till slut kom han ut i alla fall, klockan 01.52 den 2:a juni, utan sugklocka och av bara muskelkraft. Helt ärligt det jobbigaste och värsta jag presterat i hela mitt liv. Jag var så svettig att en person fick hålla fast mina nålar eftersom det inte gick att fästa någon tejp eller plåster, och jag var så trött efter att ha varit vaken så länge och kroppen fått jobba så många timmar. Bebis kom ut grå och slapp vilket såklart gav mig panik, men efter frenetiskt gnuggade och lite daskande under fötterna kom han ganska snabbt igång och efter bara några minuter hade han fulla Apgarpoäng. 

Sen har jag varit trött, mörbultad och medtagen – jag tror bebis återhämtade sig snabbare än jag. Han föddes med snett och blått huvud efter att ha legat snett, men redan efter något dygn hade det mesta gått tillbaka och nu syns ingenting. Men det är otroligt vad kroppen återhämtar sig – första dygnet kunde jag inte vända mig i sängen själv och nu går jag med vagnen till och från skolan och lämnar dottern. Och så tränar jag redan 12 pass i veckan! Fast ett pass är typ 10 x 5 sekunder – bäckenbottenträning och mycket lätta övningar för att aktivera magmusklerna igen, men det ser roligt ut på träningsschemat. 

Så förlossningen blev en dryg 24-timmars (jag vet att en barnmorska förmodligen räknar på ett helt annat sätt men det var så länge min kropp jobbade så i ansträngning räknar jag det så) och inte riktigt vad vi förväntat oss, men nu är han här. Ja just det, bebis, Ärtan – nu heter han Eskil.

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.