Mina tankar om träning med bebis i magen

Under många långa timmar på soffan med illamående och bedövande trötthet har det funnits gott om tid till att tänka, grubbla – och googla. Efter att jag berättat om min graviditet har jag bara fått vänliga reaktioner, men några har också varit förvånade. Det har ju gått så bra för mig på tävlingar, vill jag verkligen börja om med graviditet och bebis då? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ställt mig samma fråga själv – många gånger. Men det jag har kommit fram till är att:

• Jag är inte proffs, jag tränar och tävlar på amatörnivå och det känns ärligt talat lite fånigt att tänka att en graviditet skulle ”förstöra min karriär”. Jag siktar högt med det jag gör för jag gillar att göra saker helhjärtat, men sporten finns kvar.
• Jag skulle förmodligen ångra mig bittert om jag sitter om 30 år och tänker att jag ju hade velat ha ett barn till, men jag avstod eftersom jag inte ville förstöra säsongen 2017 – som AG-triathlet…
• Jag tror aldrig man ångrar de barn man väljer att försöka få – bara att man avstod från att försöka.
• Jättemånga triathleter faktiskt är mycket äldre än jag och sporten finns kvar.

Så, nu har vi rett ut det. Men träning är ju en stor del av mitt liv så det är klart att många tankar kretsar kring träning. Men ska man egentligen träna? Och hur mycket? Om detta tvista de lärde… Ofta kan man läsa att man ska ”lyssna på kroppen”, men ärligt – vad ska man lyssna efter? Om ens normala gräns kan gå vid att ligga med dropp under en foliefilt efter ett lopp kan det vara en smula svårt att veta. På ett sätt känner jag ju min kropp utan och innan men på ett annat sätt är det svårt att sätta en gräns. Min barnmorska sa att det är smärta man ska reagera på – får man smärtor i magen, bäckenet eller underlivet så är det varningssignaler. Andfåddhet och ökad puls är normalt som vid annan träning. Det låter vettigt.

Jag har också försökt läsa lite i ämnet men det är svårt. För inte så länge sen publicerades en studie (kan inte länka från mobilen) där bland annat Eva Nyström medverkade. Den har konstaterat att det är okej att löpträna under graviditet – men det är bra att tänka på att det framförallt är barnet man fokuserat på i studien. Det verkar som att barnets blodtillförsel tillfälligt försämras om mamman tränar på maxpuls, så man rekommenderar att mamman håller sig strax under maxpuls. Bra så långt – men hur påverkas mamman av träningen då? Jag läste ett blogginlägg som hette (fritt översatt från engelska och jag hittar det inte nu) ”Jag önskar att jag inte hade löptränat när jag var gravid”. Författaren tar upp frågor som till exempel inkontinens. Och det är ju så, mycket händer med mammans kropp även om det är lätt att enbart fokusera på det nya lilla livet man bär på. Mammakroppen ska ju helst inte bara fungera under graviditeten utan även många år efteråt och då är frågan hur man ska tänka. Efter att ha läst diverse olika argument och funderat en hel del så har jag kommit fram till följande (alltså mest baserat på egna åsikter och erfarenheter av min egen kropp):

• Det är verkligen viktigt att jag lyssnar på min kropp. I vanliga fall piggnar jag ofta till av ett träningspass om jag känner mig trött och låg – men nu när jag är gravid betyder den känslan ofta att jag faktiskt är för trött.
• Jag måste försöka se den träning som funkar som en bonus, istället för att bara älta den träning jag inte kan göra. Vissa veckor blir det bara två pass, vissa funkar fyra. Och så får det vara.
• Jag tänker sluta springa om jag känner att bäckenbotten inte klarar det – det är inte värt att kissa på mig så fort jag nyser resten av livet…
• Jag ska till en naprapat som är utbildad i mammaträning nu i veckan, för att få tips om hur jag ska träna bål och bäckenbotten under och efter graviditeten. Detta för att, om möjligt, minska risken för rygg- och bäckenbesvär. 
• Smärta är en stoppsignal! Det är det väl egentligen alltid – men som idrottare lär man känna sin kropp och vet vilken smärta som betyder stopp och vad som går att acceptera. Men nu är ingen smärta okej, gör det ont i lederna eller magen så avbryter jag.
• Det gäller att komma ihåg att träning vid graviditet inte syftar till att förbättra förmågan utan till att i viss mån bibehålla det man har.

Idag har jag varit ute och joggat/lufsat i skogen. Det var snöblandat regn men så skönt det var! Snöblask i skorna, kalla fingrar och håret i blöta testar, men idag var kroppen pigg och jag kände inget av några bäckenleder.