Mina tankar om träning med bebis i magen

Under många långa timmar på soffan med illamående och bedövande trötthet har det funnits gott om tid till att tänka, grubbla – och googla. Efter att jag berättat om min graviditet har jag bara fått vänliga reaktioner, men några har också varit förvånade. Det har ju gått så bra för mig på tävlingar, vill jag verkligen börja om med graviditet och bebis då? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ställt mig samma fråga själv – många gånger. Men det jag har kommit fram till är att:

Så, nu har vi rett ut det. Men träning är ju en stor del av mitt liv så det är klart att många tankar kretsar kring träning. Men ska man egentligen träna? Och hur mycket? Om detta tvista de lärde… Ofta kan man läsa att man ska ”lyssna på kroppen”, men ärligt – vad ska man lyssna efter? Om ens normala gräns kan gå vid att ligga med dropp under en foliefilt efter ett lopp kan det vara en smula svårt att veta. På ett sätt känner jag ju min kropp utan och innan men på ett annat sätt är det svårt att sätta en gräns. Min barnmorska sa att det är smärta man ska reagera på – får man smärtor i magen, bäckenet eller underlivet så är det varningssignaler. Andfåddhet och ökad puls är normalt som vid annan träning. Det låter vettigt.

Jag har också försökt läsa lite i ämnet men det är svårt. För inte så länge sen publicerades en studie (kan inte länka från mobilen) där bland annat Eva Nyström medverkade. Den har konstaterat att det är okej att löpträna under graviditet – men det är bra att tänka på att det framförallt är barnet man fokuserat på i studien. Det verkar som att barnets blodtillförsel tillfälligt försämras om mamman tränar på maxpuls, så man rekommenderar att mamman håller sig strax under maxpuls. Bra så långt – men hur påverkas mamman av träningen då? Jag läste ett blogginlägg som hette (fritt översatt från engelska och jag hittar det inte nu) ”Jag önskar att jag inte hade löptränat när jag var gravid”. Författaren tar upp frågor som till exempel inkontinens. Och det är ju så, mycket händer med mammans kropp även om det är lätt att enbart fokusera på det nya lilla livet man bär på. Mammakroppen ska ju helst inte bara fungera under graviditeten utan även många år efteråt och då är frågan hur man ska tänka. Efter att ha läst diverse olika argument och funderat en hel del så har jag kommit fram till följande (alltså mest baserat på egna åsikter och erfarenheter av min egen kropp):

Idag har jag varit ute och joggat/lufsat i skogen. Det var snöblandat regn men så skönt det var! Snöblask i skorna, kalla fingrar och håret i blöta testar, men idag var kroppen pigg och jag kände inget av några bäckenleder.

En kommentar

  • Helena, 11 december, 2016

    Jag tränar ju gärna mycket men är inte lika bra på att träna så hårt som du men ja vill ända dela mina erfarenheter sedan min graviditet (2015).
    Jag upplevde att barnmorskornas råd var väldigt mycket baserade på mödrar som tränar 2-3 pass i veckan och att de som jag mötte hade väldigt liten eller ingen erfarenhet av de som tränar mer. Jag var väldigt orolig för att jag skulle ha svårt för att lyssna på kroppen och att jag skulle pressa den över gränsen men ungefär kring v 20 då blev det tydligt. Löpning gick inte, vissa styrkeövningar kändes rent ohälsosamt och vissa dagar så ville jag bara vila, dubbelpass var omöjligt osv, osv.
    Kring v 8 sprang jag en mara och därefter sprang jag men utan att pressa mig i tex intervaller. Efter v 20 höll jag mig på crosstrainern helt enkelt för att trycket mot bäckenbotten ökade så markant, även vidlätt jogg.
    Jag sökte också efter artiklar, forskning osv kring ämnet och den enda ”varningen” jag lyckades hitta handlade om maxpuls precis som du nämner men även ökad kroppstemperatur tidigt i graviditeten. det kunde eventuellt påverka fostret, Min slutsats är att jag tror att kroppen är riktigt duktig på att protestera och är man lite uppmärksam så tror jag att det inte går att missa när det gör ont eller är ”fel”.

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.