Lördagstankar – ärligt och rakt

Först av allt vill jag säga att jag är så himla glad för alla fina kommentarer jag får! Jag uppskattar verkligen Hoffen, Staffan, Märta, Emmy, Lindakatarina, Johan och ni andra som lämnar avtryck efter er. Men – jag är nog dålig på att visa det. Jag vet inte riktigt hur jag ska besvara era kommentarer – vill ni att jag svarar direkt här på min egen blogg eller ska jag gå in hos er?

Just nu ligger jag på soffan och äter tablettaskar (eller ja, innehållet såklart) fast jag borde sannerligen äta lite mat istället, eller i alla fall  grunda med det innan godiset. Funderar lite blygsamt sådär på livet i stort, på pengar, träning, familj och begränsningar. I natt, efter midsommarfirandet funderade jag också. Då kände jag mig lite bitter och uppgiven, men det kan ju bero på att klockan var 01.15 och att vi firat midsommar i många timmar för idag har jag lite mer nyans på känslorna… I natt var jag avundsjuk på alla som köper nya snabba hjul till sina cyklar, som helt enkelt bokar en utlandssemester eller en maraton/Ironman/ traillopp/träningsläger utomlands bara för att de vill – de som bokar en helg med hotell bara så där och ja, ni fattar. Jag var liksom bitter på att jag tävlar på vanliga träningshjul, att jag (knappt) har råd att köra en IM om året och då i Sverige, att jag får räkna varje krona varje månad och att det inte blir något över. Det kändes som att jag aldrig skulle få veta hur bra jag skulle kunna bli om jag hade råd att lägga ner mer på träning och utrustning. Jag var bitter över att det värderas sjukt mycket högre att jobba med reklam än att hjälpa hjärnskadade människor till ett värdigt liv och till slut bestämde jag mig för att lägga av med allt tävlande och tränande.

Det hade jag glömt i morse, för då kom förnuftet ikapp mig en smula. Egentligen är det ju i-landsproblem för även om vi inte kan flyga på solsemester med våra barn så bor vi i ett fräscht och rymligt hus, barnen får mat och kläder, kan köpa presenter och gå på sina vänners kalas och de får åka på husvagnssemester och lite andra utflykter varje år. Och jag då? Ja, jag har en familj som stöttar mitt idrottande, jag har fått hjälp att köpa en cykel (även om jag får tävla på träningshjul) och jag har den mest nödvändiga utrustningen för att kunna utöva min sport. Det är inte synd om mig, jag har bara lite svårt att acceptera mina begränsningar.

För ja, det finns ju helt uppenbart begränsningar. En av dem är ju ekonomin som till ganska stor del beror på att samhället inte värdesätter människor som jobbar med människor. Efter tre års universitetsstudier och snart 10 års yrkeserfarenhet tjänar jag fortfarande mindre än 25 000 kr i månaden. Jag vet att det finns människor som blir provocerade av att prata lön och siffror, men det är offentliga uppgifter så det är inget jag känner att jag behöver hålla hemligt. Men lönen är inte hela sanningen. Det är också så att jag, under många år av mitt vuxna liv, fört en hård kamp mot ätstörningar, ångest och depressioner som har gjort att mina resurser i perioder varit begränsade. Allt kämpande har dock gjort att jag börjar få bra koll på var mina gränser går och det har gjort att jag tagit beslutet att, under en period som är nu, jobba 75% för att hinna med mig själv, barnen och träningen. Barnen och jag hinner hem och landa tillsammans på dagarna och vi får mycket vardagstid tillsammans, det gör att tiden ökar och det dåliga samvetet minskar för den tid jag satsar på mig själv. Men ekvationen är inte så svår: 75% av en redan låg lön ger inte en tjock plånbok. Det berikar dock på andra sätt och just nu i livet så är det så det får vara.

Men det finns sådant som gror, ideèr, fantasier, planer. En önskan om att kanske kunna få användning av allt jag kämpat för, att kunna hjälpa och inspirera, kanske föreläsa. Resan är lång från en liten osäker tjej på ätstörningsenhet till målgång i Ironman som stark tvåbarnsmamma. Men den resan har jag gjort. Vad tror ni, skulle någon kunna vara intresserad av det eller är det bara en hopplös fantasi?

6 kommentarer

  • Clas Pettersson, 20 juni, 2015

    Jag skulle vara intresserad av att höra om din resa och jag är säker på att många andra också är det. Så det tycker jag absolut du ska satsa på. Kan dessutom bara hålla med om att det är helt galet att arbete med människor värderas så mycket lägre än arbete med att flytta papper eller sifftor hit och dit.

  • Johan Liw, 20 juni, 2015

    Bra skrivet Marie, jag tror många känner igen sig och jag håller med om att det är tragiskt att arbeta med människor värderas lägre, ni är verkligen värda mer . Jag tycker verkligen du ska ta steget att föreläsa, prova på oss i träningsgruppen, jag är intresserad att att höra din resa.

  • Malin, 20 juni, 2015

    Jag vill höra! Rätt tid och rätt plats för det – helt klart.
    Många behöver få distans till sig själva och drömmer om att lyckas genomföra en tävling i sitt liv. Människor behöver förebilder.

    Ut och inspirera och se till att ta betalt för det!

    Heja dig!

  • Tina, 21 juni, 2015

    jag bill jätte gärna läsa om din resa

  • Hoffen, 21 juni, 2015

    Utan tvekan hade jag velat höra din resa. Du inspirerar mig jätte mycket genom din blogg. Är en i en tung motivations dipp och får alltid lite mer sug efter att läst lite hos dig

  • Staffan, 22 juni, 2015

    Det tror jag absolut att många skulle vara intresserade av, så även jag!! Och ja, samhället ”värderingar” vad som betalas för olika arbeten är i mångt och mycket sjuk! Personal som arbetar med människor, i vården eller skolan – med barn, måste ju ändå vara det viktigaste som finns och borde ha skyhögt mer betalt än att jobba med IT, reklam eller något annat som samhället verkar tycka är viktigare! Jag tycker att du resonerar sunt, har gjort bra val och att ni och barnen säkert har det jättebra även om alla såklart alltid önskar att det fanns pengar till mycket mera!

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.