Lidingöloppet – the true story

Lidingöloppet 2014. Jag kände mig väl förberedd och såg fram emot loppet även om jag kanske inte var så jättetaggad – lite tävlingsmätt tror jag bestämt. Det var lite svårt att veta var jag skulle lägga ribban också, jag hade inte riktigt något tydligt mål. Förra året sprang jag på 2,17,30 och hade ett rätt behagligt (får man säga så?) lopp och därför kändes killarnas medaljtid på 2,15 som en rimlig målsättning i år. Dock är det ju bara en siffra och inte en särskilt magisk siffra heller för mig som tjej. Är väl annorlunda för killarna men för mig är det ju långt ifrån en lika känsloladdad tid som till exempel sub 40 på milen eller sub 3 h på maran. Det brukar dock inte hindra mig från att sätta upp ett rimligt mål, men jag var kanske som sagt lite mätt på tävlande och det gör väl kanske egentligen inte så mycket att göra ett lopp utan att jaga sekunder. Fast…det kändes inte som min grej… Jag hade uppenbarligen inte riktigt koll på mina egna känslor och förväntningar där innan, men hur som helst så var det som sagt lyxigt med sovmorgon och inte lika mycket packning som vanligt.

Vi sov på en parkering, ja i husvagnen alltså, utanför en skola där man kunde använda duschar och toaletter. På lördagsmorgonen vaknade jag till vindens vinande, det blåste rejält! Solen sken dock från en klarblå himmel och det var ganska varmt. Efter en lugn morgon med läsning, frukost, toabesök och dusch knallade vi bort till starten på Koltorps gärde vid halv elva-tiden. Sambon och sonen hade cyklarna med sig så att de skulle kunna möta upp längs banan under loppet. Väl framme hann jag ganska snart med några besök i de alltid lika trevliga (??) blå toaletterna som alltid finns på tävlingsplatser och där man kan se vad typ de senaste tio besökarna producerat vid sina besök – jag hade tydligen vätskeladdat klart nu eftersom jag blev kissnödig ungefär en gång i kvarten. Strosade runt lite, kopplade av och förberedde mig. Ett orosmoln som dök dock upp, jag fick jätteont i magen, högt upp till vänster. Jag har ofta ont i magen men inte just där så jag kollade med sjukvårdarna om jag behövde vara orolig och det trodde de inte. Tog Bricanyl och joggade några kilometer som uppvärmning, tyckte att kroppen kändes seg, jag blev hostig och fick ta mer medicin. Strax innan start pussade jag grabbarna hej då och gick in i startfållan, lämnade överdragskläderna och höll kroppen igång. Pratade lite med några bekanta (och obekanta, men på en startlinje har man allt gemensamt), hittade en bra plats på startlinjen och strax var det dags för start. Visserligen är loppet dryga 30 km, men det är ändå rusning i starten som gäller för att inte hamna för långt bak när fältet går ihop till stig. Fick en helt ok start och öppnade de första 5 km i lagom fart. Kände dock i kroppen att det var segt, inte så det kändes jättefel, men jag hade inte alls den känslan jag önskade. Klämde i mig en liquid vid första vätskekontrollen eftersom jag skulle få en ny av sambon vid första milpasseringen. Backarna den första milen kändes tunga men jag var inte så orolig än, ibland tar det lång tid innan min kropp riktigt vaknar till. Vid en mil höll jag utkik efter familjen, men utan resultat. Jag tänkte väl att de kanske har hittat en plats längre fram men när jag kom in i skogen och började närma mig 13- och 14 kilometerspasseringarna så insåg jag att de hade missat mig. Det tog som en smäll i pannbenet, jag tappade motivationen och blev orolig för hur energin skulle räcka till – det fanns ju bara blaskig sportdryck vid kontrollerna. Drack ett par muggar och precis innan tvättbrädepartiet (15-20 km) så fanns det lyckligtvis bananbitar. Det var bara det att vid det här laget hade jag rejält ont i magen, ända från innanför revbenen och ner till ljumskarna. Inte så att det kändes som att jag behövde gå på toa eller så (även om jag försökte bli av med luft både upptill och nertill för att se om det kunde lindra…) men tillräckligt ont för att jag skulle vilja springa framåtlutad och krama mig själv, eller ännu hellre stanna. Jag gjorde inget av det utan matade på – upp och ner, upp och ner. Vid 20 kilometerspasseringen stod äntligen familjen och jag fick lite Oboy och två liquids. Tog den ena direkt och den andra i handen och laddade för Grönstabacken. Den kändes oroväckande tung! Den går väl aldrig superlätt, med 20 kilometers kuperad löpning i benen, men det här var inte bra. Förra året var jag fräsch här – det var jag verkligen inte nu. Försökte att inte släppa greppet om hoppet och tänkte att det kanske blir lättare, jag brukar tycka att sista milen är hyfsat lättsprungen förutom Abborrebacken och Karins Backe men det gick bara tungt. Jag fick slita för varje steg, för varje meter. I Abborrebacken gick jag till och med en liten bit, tror knappast att benen tjänade på det men det gjorde huvudet. Sen slet jag på jag igen och uppför Karins Backe var det knappt styrfart, men sprang gjorde jag. Sista kilometern hittade jag lite reservkrafter och orkade trycka på lite. Jag insåg att jag i alla fall kunde klara under 2,20 som kändes lite som en skämsgräns med tanke på formen jag borde vara i, så det var bara att trumma på. Gick till slut i mål på 2,19,26, nästan två minuter sämre än förra året men med en bättre placering, jag hamnade på 28:e plats.

Drack mjölk och cola (var för sig) i målet och när jag kom ur målfållan tvångsmatade sambon mig med Dextrosol tills det nästan sprutade ur öronen på mig – han är trött på sjukvårdstält och svimningar… Ombyte, cykeltur tillbaka till husvagnen, ett par timmars bad, bus och bastu på Eriksdalsbadet samt restaurangbesök avslutade dagen. Mådde fint dagen därpå, men måndag och tisdag tillbringade jag i soffan med halsont och feber – törs jag gissa på att det kanske var något som låg och lurade i kroppen redan i lördags?

3 kommentarer

  • Titti, 3 oktober, 2014

    Jag har inte ett tävlingsben i hela kroppen. Inte ett enda. Kan du förklara för mig varför en sliter ut sig på det här sättet? Jag fattar inte vad ni idrottare på den här nivån vill ha ut?! Skador, sjukvård, förslitningar – hur kul är det egentligen?! :)

  • Marie Sandberg, 3 oktober, 2014

    Intressant fråga! Ska återkomma med ett svar när jag fått tänka igeno det lite ;-)

  • Lars Emanuelsson, 5 oktober, 2014

    Hellre träningsvärk än liggsår. Leva medan man lever.
    Personligen har jag inte samma mål på alla tävlingar. Ibland kan jag vilja sätta en bra miltid (Hässelbyloppet). Men andra tävlingar kan handla om att ta sig förbi hinder och gegga ner sig (Tjurruset), eller möta publiken (KK-Joggen), uppleva naturen (Lidingöloppet), prata med löpare o mysa (Kurortsloppet), osv..
    Att äta bullar o dricka mjölk i målet på Lidingöloppet är obeskrivligt. Det måste upplevas :D
    PS. Det är mycket större risk att dö i trafiken än att dö under en tävling :)

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.