Långdistans-VM i Motala – racerapporten

Klockan ringde redan klockan 6 trots att min start var senarelagd till 9.45 på grund av vattentemperaturen. Cykelbanan passerade nämligen en bro som skulle öppnas på bestämda tider och det vore ju mindre bra om alla blev stoppade vid bron. Det var soligt och fint ute och jag kände mig glad och förväntansfull och såg fram emot dagen. Jag åt samma frukost som jag alltid gör innan tävling, gick på toa och tog en dusch. Vi ruskade liv i våra inte särskilt lättväckta barn ett antal gånger och lyckades få dem så pass upprätta att det gick att få på dem kläder, frukost skulle de ha gott om tid att äta senare.

Jag dubbelkollade mina påsar, packade med vätska och energi och så rullade vi ner på stan. Vi hittade parkering precis vid växlingsområdet och jag gick direkt dit för att preppa cykeln för dagen. Tydligen hade vissa deltagare gjort det redan dagen innan så fåglarna hade visst haft kalas på diverse bars och gels under natten… Jag tog cykeln till LeWa:s mektält och fick däcken pumpade till rätt tryck, hängde tillbaka den och memorerade en extra gång var den hängde. Hängde upp blå och röd påse på ställningarna mellan tälten och hade lite tur, mitt nummer var precis bredvid ett träd så det var lätt att hitta.

Mina tatueringar hade nästan försvunnit under natten så Rickard fixade nya – som sedan lossnade tämligen omgående när jag bytte sport-bh. Tydligen är jag inte gjord för sådana tatueringar, tycker barnens sitter kvar i veckor. Jag tog astmamedicin och joggade en sväng utmed strandpromenaden för att värma igång kroppen och luftrören. Åt lite yoghurt och det var typ det som sambon valde att fota…

image

Till slut var det dags att byta om och kolla på eliten när de kom springande. 20 minuter efter deras startskott gick vår start och några minuter innan dess fick vi gå i vattnet! Det är kallt med 14 grader! När jag väl börjat simma är det helt okej, men precis när jag hoppar i är det inte skönt. Nästan direkt började strulet – glasögonen immade igen per omgående och det ena tidtagningschipet lossnade från fotleden. Nog för att man flyter rätt bra med våtdräkt, men det var inte smidigt att försöka knäppa dit chipet. Varför tejpade jag det inte?! En sekund efter att jag hjälpligt fått dit det gick starten. Jag kom iväg hyfsat men fick problem med en annan tjej som hela tiden simmade på mig, oavsett vilken sida jag var på – inte lyckades jag simma ifrån henne heller tyvärr. Förutom det och att jag inte såg något på grund av imman så flöt simningen på bra.

T1 gick okej, jag var väl medelsnabb jämfört med andra tjejer. Tog mig tid att rulla på armvärmare och ta på handskar eftersom jag mår så dåligt av att frysa på cykeln. Rullade ut ur centrum och tuggade mig upp för den lite tuffa men inte så långa backen för första gången av tre. Därefter väntade den vackra Östgötaslätten och arrangörerna hade verkligen hittat en fin cykelbana. Den var så att säga väldigt svensk liksom, så att de utländska deltagarna fick lite turistande på köpet. Det var blåklint och vallmo, höhässjor och små ”Bullerbyar”, men såklart en del tråkiga partier också. Förutom inne vid vändpunkt var banan ganska fri från tekniska och knixiga partier och jag tyckte att cyklingen gick riktigt bra för att vara jag. Däremot så kände jag mig väl inte som världens starkaste när jag blev omcyklad av en paratriathlet med ett (1!!!) ben. Och då menar jag verkligen ett ben, det andra slutade uppe vid höften. Respekt för den cyklistens styrka och balans!

Jag var mer än lovligt irriterad på en tjej som draftade hur mycket som helst och helt uppenbart medvetet. Sa faktiskt till för jag avskyr fusk men inte förrän hon började drafta på mig ilsknade jag till rejält. Men hon var nog rätt så trög (och ja, hon var svensk och förstod svenska) för hon slutade inte. Till slut sa hon till mig att jag skulle koncentrera mig på mig själv och det var ju det jag gjorde – det var MIG hon draftade på och jag var inte det minsta intresserad av att hjälpa henne att fuska. Kan inte fatta att man kan gå i mål med gott samvete när man väljer att så uppenbart bryta mot reglerna.

Klarade mig in till T2 utan punkor eller andra större missöden och med godkänd tid för att vara jag (men jag MÅSTE bli bättre på att cykla och försöka få råd till tävlingshjul) och hade dessutom ätit och druckit jättebra under cyklingen. Visserligen hade jag hemskt skav i ljumskarna efter den inte helt genomtänkta tävlingsdräkten med sömmar i ljumskarna, men det kunde jag överleva.

Ut på löpningen, solen sken och det var mycket folk som hejade och livet kändes rätt bra. I ungefär 2 km. Sen blev jag trött och fick ont i magen. Jag var kissnödig också eftersom jag inte klarar att kissa när jag cyklar och det gick inte att smygkissa inne i tältet heller eftersom det var golv därinne. Bestämde mig för att köra på några kilometer till och se hur det kändes, det kanske liksom bara var en fis som gjorde ont i magen. Vid nästa kontroll valde jag dock att ta ett snabbt toabesök – fast då var det upptaget! Struntade i det och sprang vidare en bit, men bestämde istället för att sätta mig i skogen. Ska jag bara kissa gör jag det igenom dräkten men nu visste jag ju inte så jag slet ner dragkedjan bak i dräkten och satte mig. Och ja, jag hade inte behövt dra ner dräkten… Men men, det var ju bra att kissa också… Nu satt däremot dragkedjan fast så jag fick köra med den nere. Närmade mig kontrollen som var placerad mitt på löparvarvet och förväntade mig att sambon skulle stå där med energi. Det gjorde han inte. Jag började gå tom och var dessutom ganska trött så jag blev nästan lite gråtfärdig. Nu gick det segt uppåt i ett par kilometer och sen var det bara någon kilometer till varvning. Då dök sambon upp och peppade mig – och fick en ilsken och gråtfärdig harang som svar… När jag vänt runt och kom tillbacka prackade han på mig så mycket flaskor och liquids att jag per omgående fick kasta hälften.

image

På bilden ser jag i alla fall lite glad ut, den är tagen av två killar från Katrineholm som kom för att titta och det var jättekul!

Jag harvade mig runt steg för steg. Det var jättetungt men jag tog in en hel del på andra tävlande och dessutom ropade många till mig att det såg lätt ut så jag fick lite extra kraft. Tryckte i mig cola och vatten, hällde vatten över huvudet och armarna. När jag gick ut på tredje och sista varvet sa jag till sambon att jag inte orkade mer men han skrek att jag tog in på de andra och att jag låg på kanske 13-14:e plats. Det kanske var meningen att det skulle låta uppmuntrande, men vad fasen – jag ville väl inte komma på ”13-14:e plats” heller! Visste knappt om jag skulle ge upp eller kämpa på, men valde (såklart?) det senare alternativet. Jag trampade på och inte kändes det som att det gick fort, men det gick antagligen ännu långsammare för andra eftersom jag fortsatte att plocka placeringar. Till slut kunde jag korsa mållinjen som 9:a i min klass, något som senare ändrades till 8:e plats.

Proppade i mig jordgubbar i mål och fick sedan lägga mig på marken eftersom jag som vanligt behövde småsvimma lite. Sambon försökte tvångsmata mig med Dextrosol men fick väl typ ett långfinger som tack av sin trevliga flickvän… Men här måste jag rikta rätt skarp kritik mot arrangörerna faktiskt. Jag vet ju att jag brukar må så efter lopp ibland och att det går över, men det kan ju inte andra veta. Det gick förbi flera funktionärer men inte en enda frågade hur jag mådde – bakläxa på det!

Överlag är det ju ganska mycket som inte fungerat speciellt bra inför den här tävlingen. Beställning och leverans av dräkter, information om mediciner och överdragskläder är exempel på frågor som dragit ut enormt på tiden och i anmälningsavgiften skulle två teamsamlingar ingå men några sådana blev det inte. Vår teamledare har gjort ett bra jobb, men förbundet och tävlingsledning har en del att lära av den här tävlingen. Och har man anställt en person som ska sköta sociala medier så tycker nog jag att man kan förvänta sig mer frekvent aktivitet på just sociala medier.

Hur som helst, det var en härlig upplevelse att få vara med och tävla på ett världsmästerskap, det är coolt och inget alla får vara med om. Jag är stolt över min insats och det var mäktigt med alla människor som gick omkring i landslagskläder under de här dagarna. De Motalabor jag träffade på var alla väldigt trevliga och intresserade och det var kul! Mer bilder kommer framöver.

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.