KK-joggen 2014 – om pannben och millopp

Jag var oproportioneligt nervös inför loppet igår – jag tror att jag sätter alldeles för hög press på mig själv när jag ska springa inför en massa folk jag känner. Och mot folk jag känner… Jag har liksom inga problem med de elitlöpare som kommer och springer, men att tävla mot gamla klasskompisar är mycket värre. Som tur var hade jag barnens lopp att koncentrera mig på först och det var nog tur. De sprang 1,2 km båda två, men killar och tjejer startade för sig så det gick fint att ha koll på båda. Nu finns det bara en suddig bild på dottern, men ingen som såg henne springa igår kan få för sig att hon var tvingad att springa av någon ”tävlingsmorsa” – ungen var som ett stort solsken hela loppet. Hon log och vinkade till alla som hejade på henne och jag tror hon sprang hela vägen. Sonen sprang med två kompisar och var jättenöjd. Det finns en suddig bild på de tre också. Sonen hade siktat in sig på att komma på ”plats 98 eller 99, för jag vill komma under 100″ så när han slutade på 69:e plats var han överlycklig!

Det regnade när barnen sprang och det hade det gärna fått fortsätta med, men när det var dags för oss var det uppehåll och lite kvalmigt. Jag fick ta en hel del Bricanyl för det har varit tungt att andas de senaste dagarna när det varit så fuktigt. Jag hade bestämt mig för att ta det lite lugnt i starten och inte rusa iväg som jag lätt gör på just det här loppet och så har jag mjölksyra innan vattentornet (efter 2 km…). Min gamla klasskompis som jag alltid tampas med for iväg som en kanonkula och mina planer att ta rygg på henne för att ha koll på henne föll helt – då hade jag verkligen dragit på mig syra. Hamnade lite i ingenmansland utan något bra sällskap, hur i hela fridens namn lyckas jag alltid med det? Tyckte ändå det kändes skapligt, men visst kändes det att jag i stort sett inte sprungit någon fartträning sedan typ innan Stockholm Marathon. Gnetade på och efter några kilometer blev jag omsprungen av ultralöparen Frida Södermark och tänkte att jag kunde hänga på henne för vi är rätt jämna. Men just då funkade inte det, jag orkade inte. Tyckte det började kännas rejält tungt, var väldigt sugen på att sänka tempot men kände ändå att det mest var pannbenet som sa ifrån – det gör ofta det på millopp. När vi närmade oss 4 km upptäckte jag att jag tagit in en del på min gamla klasskompis så då fick jag lite ny mental energi. Kort efter det kommer en rätt tuff backe och där började syran komma, att det går lätt nedför efteråt hjälpte inte mycket. Vid 6 km-passeringen var vi jämsides och jag förberedde mig på att gå om – men då svarade hon. Hon ökade till och med tempot en aning och nu fick jag slita. Pannbenet kändes inte särskilt hårt, jag brottades med tankar som ”skit samma, jag släpper henne, det är väl inte hela världen om jag kommer efter henne något år” och helt enkelt ”jag orkar inte!” Men helt beredd att ge upp var jag inte och vid 7 km märkte jag att hon inte orkade. Ganska snabbt fick jag ett försprång och det gav hela mig en skjuts. När jag sprang upp på Köpmangatan blev jag nästan gråtfärdig – där stod typ hela stan och hejade som om jag var på väg mot OS-guld eller något. Så himla häftigt! Det var lika tjockt med jublande människor genom hela stadsparken också så nu plockade jag fram mina sista reservkrafter. Vid 9 km fanns det just inte mycket krafter kvar, men jag passerade 10 km på precis under 40 minuter i alla fall. De sista 500 meterna var det också massor av folk men då var jag så trött att jag hade tunnelseende. Gick till slut i mål på 8:e plats, min sämsta placering på många år men det berodde på att det helt enkelt var fler duktiga löpare i år än det brukar – jag sprang inte jättedåligt. Fick lite prispengar och så fick jag ett par skor för att jag var bästa lokala löpare på damsidan.

Nu laddar jag om för Katrineholms egen minitriathlon (motionsdistans) som är imorgon. Just nu är det nämligen Katrineholmsveckan här i stan, ett himla trevligt påhitt med massor av aktiviteter. Idag har vi kollat mc-kortege, revyparad och ätit glass på Pingstkyrkans glasscafé – jättegott och väldigt billigt!

En kommentar

  • Emmy, 7 augusti, 2014

    Härligt att du är nöjd Marie!! Bedårande barn också, kan inte riktigt släppa Augusts strävan där och hur han slog den med råge. Vad synd att jag inte kollade på KK-joggen i år – hade mer än gärna hejat på dig och barnen! Jag hoppas jag får en ny chans nästa år :) Kram!

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.