Ironman World Championship 2018 – racerapport.

Här kommer den då. Berättelsen om racet. Det där loppet som så många drömmer om att få göra. Ironman World Championship i Kona, Hawaii.

Klockan ringde 03.15 på lördagsmorgonen och då sov jag väldigt gott och var inte så sugen på att gå upp. Det gjorde jag ju såklart ändå, åt lite frukost stående vid diskbänken, tog en dusch och fixade med det allra sista. Dagen innan hade vår kompis Linnéa, som bor i LA, kommit på besök och klockan 04.00 satte vi oss i bilen och åkte till Mickes hotell för att hämta upp honom. Jag hade med lite tunna överdragskläder i packningen till Hawaii, för jag tänkte att klockan fyra på morgonen är det säkert skönt. De blev aldrig använda, sjukt att det kan vara säkert 25 grader ute så tidigt på morgonen när det fortfarande är långt kvar till soluppgången. Vi anlände till Kona strax efter halv fem och då var det redan fullt av folk som kom gående med sina pre swim-bags i händerna. Vi irrade först bort oss lite när vi skulle leta reda på body marking, det var inte helt självklart att det skulle ligga på baksidan av hotellet (eller det kanske det var om man hade läst schemat men så hade inte vi jobbat). Vi hamnade rätt och fick vinka av Linnéa, hit blev bara atleter insläppta. Först passerade man en lång rad funktionärer som spritade våra armar och sen fick man en egen funktionär som tatuerade fast numren på armarna. Eftersom jag inte har ärmar på dräkten fick jag nummer på överarmarna.

Efter body marking var det dags för invägning, inget som hör till vanligheterna. Jag tror att det var för att de, vid behov, skulle kunna väga efter loppet för att se hur mycket vätska man tappat.

Vi vallades vidare mot stranden där nya rader av funktionärer stod redo med solkräm, jag tog dock inget just då. Gick ut på piren för att säga god morgon till cykeln och sätta dit mina flaskor och pumpa däcken. Jag blir alltid så nojig när däcken ska pumpas att jag alltid ber någon cykeltekniker att göra det, men nu ville han att jag själv skulle kontrollera ventilera efter han pumpat så då fortsatte jag att vara nojig. Vände tillbaka en gång för att dubbelkolla allt, sen bestämde jag mig för att allt var i sin ordning.

Jag gick på toa och gick sen tillbaka in på stranden och lät funktionärerna smörja in solkräm på axlar, nacke och ”bakbenen” innan jag fick sms från Rickard att familjen var på plats i hotellfoajen. Jag mötte upp dem där och åt lite frukost tillsammans med dem, jag kände hur hjärtat svämmade över och jag fick en klump i magen när jag såg min fina familj där, trötta och glada. Eskil ville såklart absolut amma och eftersom det är lugnast för omgivningen att låta honom göra det så fick han det.

Efter en stund kände jag att jag började bli nervös och hade behov av att få vara ensam för att samla ihop mig lite så jag sa hej då till familjen. Det var jobbigt, jag blev lite gråtfärdig och ville inte gå ifrån dem – tänk om något skulle hända mig under loppet? De var så glada och förväntansfulla och det var ju jag också, men där och då ville jag bara behålla dem i famnen och aldrig släppa. Den känslan släppte dock av när jag kom tillbaka ut på stranden, det hade ljusnat, luften var ljummen, det fylldes på med både deltagare och åskådare och mitt i allt gick jag och var en del av det, jag älskar den känslan av sammanhang! Stunden innan start är fantastisk tycker jag, nervositet, förväntan, bävan, glädje och allvar. Ibland mår jag illa av nervositet och om det regnar och är kallt så ångrar jag alltid att jag anmält mig. Nu var det inte kallt, luften var varm och havet ljummet. Jag kopplade in min IM-spellista i öronen för att kunna försvinna in i min egen bubbla. Plötsligt hördes ett skott från en kanon – proffsherrarna hade startat, mäktigt! Fem minuter senare var proffsdamerna iväg. Nu var det nära, bara en dryg halvtimme kvar tills min start.

Jag fick lite mer solkräm, var på toa en sista gång, tog på mitt swimskin och fick hjälp av en funktionär med dragkedjan, lämnade in min påse och simmade lite vid stranden på andra sidan piren. När age group-herrarnas startskott hördes gick jag mot piren för att kliva ner i vattnet. Nu var jag lugn och plötsligt kändes allt som vanligt. Ny plats, annorlunda inramning, men annars egentligen ingen skillnad. Jag skulle ju simma, cykla och springa – det har jag gjort förut så det kan jag. Bara fokusera på uppgiften.

Jag simmade ut till startbojarna, där paddlade killar på surfbrädor fram och tillbaka för att se till att folk låg bakom startlinjen. Jag la mig långt åt vänster och hoppades på att det skulle vara ett bra val. När startskottet gick blev det lite trångt så helt plötsligt fann jag mig själv simmande under startbojen, och den var stor. Det var i och för sig inte så många andra simmare där så det blev inte så trångt i starten… Jag blev ganska snart varse att det fanns en hel del tjejer med vassa armbågar i startfältet. Det var trångt och lite tufft, visserligen inget direkt fulspel men det var ju inte som att någon tänkte vara snäll och släppa förbi någon annan. Det blåste och var rejäla vågor men jag tyckte navigeringen fungerade bra. Dock hade jag svårt att få till riktigt bra rytm då jag flera gånger blev tvungen att flytta lite på mig när jag blev trängd, jag är nämligen inte så hårdhänt av mig så jag flyttar hellre för att behålla flytet i simningen än att trängas tillbaka. Flera gånger hamnade jag så att jag hade en simmare på min högra sida som drog åt vänster och så tvärtom på andra sidan – och mitt emellan blev jag inkilad. Startfältet spred inte ut sig så mycket, det blir ju så när alla har gjort rätt bra resultat tidigare. Trots allt så kände jag mig nöjd och tyckte att jag simmade helt okej, även om jag då och då fick för mig att jag var typ sist. När vi simmat halva sträckan och vände runt den stora båten (oklart varför man har en båt som vändpunkt?) så sneglade jag på klockan och tyckte det såg bra ut. Ungefär där började vi simma om en hel del age group-herrar (som ju startat en kvart innan oss) och då blev det ännu lite mer trångt. Jag kämpade på och tyckte det kändes helt okej, därför blev jag mycket besviken när jag återigen sneglade på klockan efter en stund och insåg att tiden skulle bli ganska dålig. Jag hade kalkylerat med att simma på runt 1,05 (hade 1,01 i Kalmar) men insåg att det skulle bli tufft att ens klara 1,10. Sista biten in mot mål blev det ganska strömt, jag drogs med utåt när vågorna drog tillbaka och jag fick kämpa rätt hårt för att hålla kurs. När jag väl skulle upp ur vattnet var det kö upp på rampen så sluttiden på simningen blev 1,11 – det var jag inte nöjd med.

Duschade av mig saltvattnet ganska noga eftersom jag har väldigt lätt att få skav och sen sprang jag mot tältet med cykelpåsar. Lyckades springa för långt så en funktionär ropade på mig och gav mig påsen. Därefter blev jag invinkad i ombytestältet och där var det proppfullt och tillsynes kaos. Jag fick en tant som funktionär och hon drog ner dragkedjan på mitt swimskin och började plocka fram saker ur min påse för att ge mig. Det blev dock lite rörigt då hon plockade ur allt och jag hade lite extrasaker i påsen som till exempel extra linser. Samtidigt dök det upp ytterligare en tant och ville hjälpa till och de blev nästan oense. En tredje funktionär smörjde axlar, nacke, öron och armar med mer solkräm och sen var jag klar att springa ut till cykeln. Tyckte återigen att det kändes som att jag var sist, runt min cykel var det ganska tomt. På med hjälmen och ut. Jag insåg att jag inte riktigt visste var cykel på var, men det visade de ju. Upp på cykeln och iväg, så härlig känsla! Alla väderprognoser hade visat regn i stort sett hela dagen men vädret hade inte sett prognoserna och solen sken obarmhärtigt het redan nu. Jag var fruktansvärt törstig, när jag simmar i saltvatten känns det efteråt typ som att jag ätit tio påsar chips. Jag hade bara Maurten i flaskorna på cykeln för att maxa det jag kunde få mig själv, det är gott men jag längtade efter vatten. Jag hann sakta ner vid två stationer och be om vatten innan jag insåg att det var vätskestationer till löpningen och att de inte var öppna än. Till slut kom ändå den första stationen och jag hällde i mig massor av vatten och även över mig. Det var motvind men annars kändes det bra, jag hade roligt!

Innan jag åkte hade jag fått höra från flera håll hur tråkig cykelbanan var och att det krävdes mycket pannben när den skulle köras. Det tycker inte jag. Eller jo, pannben behövs ju alltid på tävling, men jag gillade cykelbanan. Första milen går inne i Kona, sen går nästa 5 mil och även de sista 5 milen på rak motorväg. Den heter Queen K och fortsätter hela vägen till vändpunkten, men i huvudet delar jag upp det lite efter naturen och vissa korsningar. Den första delen är omgiven av ganska karga lavafält och är vindutsatt, jag tycker dock att omgivningen är mäktig och man har havsutsikt hela tiden (fast man måste förstås lyfta huvudet lite då). Det är rätt långa slakmotor och landskapet är ganska böljande. Här hade jag en del sidvind när jag var ute på träningsrundor innan loppet, men nu på tävlingsdagen var det som sagt motvind. När man nästan måste stå upp och trampa på i nedförsbacke så vet man att det är motvind. Det var ganska trångt och mycket drafting, men det blev ännu värre när man svängde upp mot Hawi. När man kört de första 5 milen på motorvägen svänger den av och en cirka 30 km lång stigning börjar. Det är mycket uppför, men jag tycker stigningen är ganska rolig, det går att trampa på ganska bra och det är häftigt att se hur landskapet ändras – ju högre upp man kommer desto grönare blir det. På tävlingen vänder man inne i Hawi, men annars, om man kör några kilometer till, så är det regnskog.

Jag cyklade om många uppför, det var kul och jag kände mig stark. Det var dock ganska svårt att köra om, folk betedde sig som riktiga rookies som glömt att läsa reglementet. Det draftades, påbörjades omkörningar som inte slutfördes och cyklades i bredd. Två tjejer cyklade bredvid varandra och pratade så länge att jag bad dem om att sluta blocka så att jag kunde köra om. Då skrattade de åt mig. Jag hade förväntat mig mer av ett världsmästerskap måste jag säga.

Jag drack enligt plan och vid vändpunkt fick jag min special needs-påse med en extra flaska Maurten. Ett par dagar innan loppet hade jag bestämt mig för att ha cykelhandskar på mig, det är skönt med bättre grepp om det nu skulle regna hela dagen (det kom knappt en droppe) och skyddar händerna lite mot sol och skrapsår om man ramlar. Efter vändning kände jag hur det började bränna rejält på insidan av mina underarmar, de hamnar ju uppåt när man ligger i tempoställning och just där hade jag inte fått så mycket solkräm. Det blev värre och värre under återstoden av cyklingen, men det var nog egentligen det enda riktiga obehag jag hade.

Funktionärerna var duktiga, jag tappade inte en enda vattenflaska när jag skulle fånga dem vid stationerna. Jag tog vatten vid varje station, drack och hällde över mig. Underarmarna brände på rejält men det var inte lätt att vända bort armarna. Det var inga sidvindar ner från Hawi men det gick fort i nedförsbackarna och jag är så stolt över att jag vågade trampa på hela vägen. Det blev väl lite Luciasånger i några av backarna, men det är i alla fall bättre än att åka och bromsa… Jag får ofta låtar på hjärnan och, förutom Luciasångerna, så var det Shoreline (i Anna Ternheims version) som hängde med under cyklingen. Troligtvis för att det på många ställen är skyltat mot ”Shoreline Public Access”. Nu handlar ju inte låten om stranden och inte är den på något sätt peppande heller, men den fick hänga med.

I början av veckan kändes det outhärdligt hett att cykla, men nu hade kroppen vant sig lite och jag led inte direkt av värmen – dock så önskade jag mig lite av det där utlovade regnet för att svalka brännande armar. Något regn blev det inte, även om jag vid ett tillfälle kunde se en regnskur passera vägen lite längre fram. Lite blött på asfalten var det närmaste jag kom regn den här dagen.

Det hade annars passat bra med en rejäl regnskur, då hade jag kunnat slå till på att kissa obemärkt. Nu fick jag kissa i solsken istället, det går det också men är kanske inte lika obemärkt.

Efter en helt klart godkänd cykling rullade jag in i Kona, redo för växling. Det var mycket folk ute och tittade, men mina anhöriga såg jag jag inte. Hoppade av cykeln och in i T2 och blev först lite förvirrad när en kille kom och tog min cykel, innan jag fattade att jag inte behövde hänga upp den själv. I och för sig lite oklart varför eftersom jag ändå förväntades springa runt precis hela växlingsområdet. Efter ungefär halva varvet kom jag på att jag kunde ta av hjälmen så jag slapp springa omkring som en champinjon.

In i tältet igen och jag fick en (åtminstone något) mindre virrig funktionär den här gången. Hon tryckte ner mig på en stol med milt våld och började hiva upp saker ur min påse. Jag ville egentligen bara fixa med mina saker själv, men det är ju snällt med hjälp. Eftersom jag hade bestämt mig för att ta på mig kompressionsstrumpor så behövde jag plocka av mig chipet så det enda jag ville koncentrera mig på just då var att hålla reda på det, men jag drack snällt lite vatten också som en annan funktionär stack fram under näsan på mig. Jag fick ny solkräm, bad om extra i ansiktet och på underarmarna. Drog på keps och solglasögon och stack ut.

Det var varmt! Det första som hände var att jag, efter cirka 300 meter, insåg att jag hade cykelhandskarna kvar på mig och det var inte så att jag behövde dem för att hålla värmen direkt… Jag slet av dem och knölade ner i ryggfickan på dräkten och sprang vidare. Det gick tungt, jättetungt. Inte så att jag var trött i benen, utan kroppen kändes inte bra. Jag bestämde mig för att inte bli stressad av hur långt det var kvar utan bara ta en vätskestation i taget. Första svängen går inne i stan, mestadels på Ali’i drive. Det var galet varmt trots att det bitvis fanns lite skugga. Ganska snart kände jag att magen inte mådde bra, typiskt! Det gick inte att ignorera och jag började se mig om efter nästa vätskestation och en bajamaja. Kom fram till en och sprang in. Panik! Den som varit innan mig hade sprutbajsat över hela ringen. Så himla äckligt, även om jag har mindre spärrar än vanligt när jag tävlar så är det definitivt över min gräns att sätta mig på någon annans bajs. Att fortsätta till nästa station var inte aktuellt så jag for ut igen och tog en hel hög med genomblöta svampar som jag vred ur över sitsen och lyckades skölja av den. Gjorde det jag jag skulle (ner i hålet…) i typ 50 graders värme och så ut och vidare. Det gick segt uppför och jag kämpade på. När jag gick ut på löpningen hade jag räknat ut att om jag sprang på 3,30 (vilket är en rimlig tid för mig på maran även om jag inte är superpigg) så skulle jag klara mig på under 10,30 vilket jag skulle vara supernöjd med! Ganska snart reviderade jag den planen och började räkna på under 11 timmar istället. Då skulle jag kunna springa maran på 4 timmar, kruxet var bara att jag aldrig sprungit så sakta någonsin så jag hade inte koll på vad det motsvarade i snitt-tempo. Jag höftade till med 5,45 och tänkte att det var lugnt.

Jag fick gå igenom varje depå, ösa över mig isvatten, stoppa is i kepsen och sporttoppen, jag drack Cola och vatten, tog salt och gel. Magen mådde inte bra, jag besökte bajamaja efter bajamaja. Ibland var det kö, det fanns bara en vid varje depå och man passerade från båda håll. Innan vi kom upp på Queen K hann jag bestämma mig för att inte stressa fram varken tid eller placering, jag ville bara i mål. Jag hade inte kommit till VM för att kollapsa. När jag passerade Rickard, Lina och barnen i en uppförsbacke var jag gråtfärdig och bad om att de inte skulle bli besvikna på mig, jag var så rädd att krossa alla andras förväntningar. Lina bad mig att gå i mål lycklig, det var allt hon begärde – då blev jag ännu mer gråtfärdig, fast av att jag blev rörd tror jag.

Det var så varmt och jag var så trött! Kroppen mådde inte bra, jag började svullna och fick lätta några hål på klockan när den började skära in i handleden. Fingrarna var som prinskorvar och trots att jag var på toa var och varannan kilometer så kändes magen svullen som en ballong. Jag började gå en del även mellan vätskekontrollerna och det var så skönt! Motorvägen tog aldrig slut, mile efter mile med slakmota uppför i hettan. Till sist fick svänga av mot Energy Lab där vändpunkten skulle komma så småningom. Det var bara det att den aldrig gjorde det. Vägen fortsatte och fortsatte och fortsatte. Vi fick långa röda sjalar blötta i kallt vatten som vi kunde vira om oss. Det var skönt men det hjälpte inte mig. Jag är van vid att pressa mig själv att köra på trots trötta ben, men när kroppen bara vill koppla ner och sova är det svårare. Jag gick och gick, men trots alla toapauser och promenader hade jag fortfarande chans på sub 11. Det var bara det att jag orkade inte, jag ville inte. Hade dock i bakhuvudet att det kanske skulle gå hyfsat lätt (man är inte skitsmart under en Ironman…) sista milen och att jag skulle kunna hålla ihop det då. Det var (såklart) inte lätt sista milen, inte kändes det som att det gick nedför heller trots att det varit uppför åt andra hållet. Jag struntade nu i tiden helt och hållet, jag fick istället studera lite fler bajamajor inifrån.

Sista 4 kilometerna var långa men nu började jag få en gråtklump i magen, jag var på väg att gå i mål på VM i Ironman på Hawaii. Med två kilometer kvar stod gänget och hejade, jag fick en svensk flagga i handen och påbörjade sista kampen in mot mål. Magen var svullen och ond, det brände efter all sol på armar och ben, jag misstänkte att några tår låg lösa i skorna, men jag var lycklig!

Jag kom in på mattan som kantades av publik och alla nationers flaggor, nu tänkte jag njuta! Jag tog mig tid in mot mål och njöt av stunden. Kona-finisher!

Jag togs emot av två funktionärer som hängde på mig ett halsband och svepte en handduk om mig, de skrattade lite när jag frågade efter medaljen. Eftersom jag gått så mycket så höll sig blodtrycket i schack och jag slapp sjukvårdstältet. Jag fick t-shirt och medalj och blev fotad. Här hade man ju kunnat tycka att fotografen kunde haft koll på att bakgrunden inte syns på grund av blixten kanske.

För första gången i mitt liv var jag hungrig efter loppet, då var ju en desto större flopp att nästan allt ätbart var slut… Det skulle komma mer men ändå. Och även om jag var hungrig gick min gräns vid typ pulled pork.

Fötterna var som stora vita russin när jag äntligen fick ta av skorna, men en positiv överraskning var att alla tår satt på sin plats, om än ganska missfärgade.

Det fanns två (!!…) duschar till 2500 deltagare och jag tröttnade på att vänta och blev in samtidigt som två herrar som aldrig blev klara, kände att jag inte kunde bry mig mindre.

Sen fick jag äntligen gå ut till min älskade familj!

I efterhand har jag fått kämpa med en viss besvikelse över tider och placering, jag hade hoppats prestera bättre. Men magen, efter en akut magkatarr och feber två veckor innan vi åkte hade min ibs krånglat och jag hade haft diarré i princip hela tiden fram till ett par dagar innan loppet. Jag vaknade också genomförkyld dagen efter racet, så det hade jag väl också i kroppen eftersom jag hade haft ont i halsen tidigare under veckan. Ibland har man tur med kroppen, den här dagen hade jag mindre tur.

Efter loppet var det dags att semestra en vecka och nu ska den här säsongen summeras och nästa planeras.

5 kommentarer

  • Mattias, 24 oktober, 2018

    Är så sjukt stolt över dig, du är helt makalös. ❤️🤗

  • Per, 24 oktober, 2018

    Tack för en väldigt intressant läsning. En inspirerande läsning. Mina egna IM-tider är inte ens i närheten av dina, så min beundran är stor. Lycka till i framtiden!

  • Marie Sandberg, 1 november, 2018

    Tack så mycket! Lycka till du också!

  • Malin, 24 oktober, 2018

    Kan bara hålla med föregående – fantastiskt bra jobbat o rolig läsning också! Härligt Marie! 🤩

  • Marie Sandberg, 1 november, 2018

    Tack snälla!

Kommentera





Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.