Ironman Kalmar – racerapport

Ja, var ska jag börja? Hur sammanfattar man så mycket känslor, upplevelser och intryck i ord? Jag ska göra ett försök. Vi kom som sagt var ner till Kalmar redan på måndagen, mycket för att barnen skulle känna att det inte bara var tävling utan även vanlig semester. Barnen stortrivdes på campingen där de nästan genast fick kompisar och sonen såg vi knappt röken av efter det – han tillbringade nästan all vaken tid på hoppkudden som fanns.

På onsdagen besökte vi Eketorps Borg på Öland och passade även på att köra Ölandsloopen av cykelbanan. Tyvärr somnade jag och sambon tyckte inte det var någon idé att väcka mig så jag missade några mil, men det var väl i alla fall inga svåra kurvor eller korsningar.

På torsdagen var det registrering och pre-racemöte, vi gick också lite på expot och köpte lite småsaker. På registreringen fick man ett armband som skulle bäras hela helgen för att man skulle få tillträde till växlingsområde, möte, bankett och annat. Jag var lite orolig för att inte hänga med på racemötet eftersom jag inte är någon stjärna på engelska, men jag glömde helt bort att all information var på engelska så jag har nog bättre koll än jag trodde. Det var väl just inga nyheter som meddelades, det mesta var genomgång av rutiner och regler som man redan ska förväntas veta.

Mina föräldrar kom ner på torsdagskvällen och hade hyrt en stuga på Öland så barnen följde med över dit och sov hos dem. På fredagsmorgonen gick jag och sambon upp tidigt och åkte in till hamnen i Kalmar där det vankades provsimning av delar av simbanan. Det var helt ljuvligt med soluppgång och morgonträning, det var en tjej som guidade och jag tror jag simmade ungefär 2000 meter. Efter det smakade det riktigt gott med frukost. Kände mig pigg i kroppen, jag hade ätit och druckit som planerat, hade inte gjort mig illa – till slut började jag bli lite nojig för det kändes som att det mesta flöt på lite för bra. Innan de senaste tävlingarna har jag haft otur och nu förväntade jag mig nästan att något skulle hända nu också.

Vi hämtade barnen efter frukost och gav mina föräldrar varsin racetröja, det var uppskattat. Därefter var det dags att packa påsarna till växlingen, ”blue for bike” och ”red for run”. Det tog sin lilla stund att bestämma vilka strumpor jag skulle ha och andra väsentligheter… När det var klart och cykeln provcyklad efter justering av växlar åkte vi in och checkade in cykeln, gav den ett täcke och hängde upp påsarna. Det gick lätt att se att man hade fördel som tjej eftersom det hängde närmare 2000 påsar på killarnas ställning och kanske 400 på vår. Visserligen hängde de i nummerordning men alla ser ju likadana ut.

Det som stod kvar på agendan för dagen var att fixa i ordning vätska och energi. För min del innebär det att blanda lagom stark svartvinbärssaft med lagom mycket salt, räkna upp chomps (som är en underbar uppfinning för en gelhatare som jag. Chomps är nästan som godis, lite större än geléhallon och fyra stycken motsvarar energin i en gel ungefär), blanda elektrolyter i cola samt plocka fram lite chips och nötkräm. Saften dricker jag på cyklingen, jag har en full aerodrinkflaska (rymmer en liter) på styret och en halvlitersflaska bakom sadeln som jag kan fylla på i den främre flaskan med. Utöver det har Rickard också en flaska med samma blandning som han kan fylla på med i den privata langningen. I den bästa av världar dricker jag upp allt det eftersom jag behöver det, men det händer sällan… På cyklingen dricker jag även vatten som jag har i den andra flaskan bakom sadeln, det är lätt att byta ut den flaskan vid vätskekontrollerna när den är slut. Planen är att äta fyra Chomps i timmen, valfri fördelning om jag tar en i kvarten, två i halvtimmen eller fyra på en gång. Utöver detta pillar jag i mig lite chips då och då för att min mage mår bra av det och så har jag nötkräm som extraboost (ni kan inte ana glädjen när jag hittade en extra nötkräm fast jag trodde att de var slut och jag hade cirka 30 km kvar på cyklingen). Jag tar ibland en bit banan vid någon depå också. Min kropp verkar förbränna i rasande takt och så fort det fattas energi mår jag väldigt illa så det är bara att peta i sig hela tiden. På löpningen vill jag ha cola, gärna med elektrolyter. Vill helst veta att jag har fått i mig salt och elektrolyter redan på cyklingen så att jag kan unna mig att dricka en del vatten på löpningen eftersom jag ofta blir sugen på det när jag springer. Jag har mycket svårt att få i mig bars och gels, så pass att jag inte ens provar men jag klarar av Enervits liquids så det brukar jag försöka få i mig.

När jag var klar med alla förberedelser var det dags att gå och lägga sig. Det är svårt att få ihop många timmars sömn när klockan ska ringa 04.00, men jag somnade bra och sov riktigt gott så ungefär 6 timmar med bra sömn får anses godkänt. När klockan ringer så tidigt brukar jag ångra att jag ska tävla, men nu kände jag mig pigg och glad. Frukost, toa och en snabb dusch för att väcka kroppen, sen rullade vi in mot Kalmar. Vi möttes av klarblå himmel, en ljus soluppgång och lugnet före stormen i hamnen.

DSC_0002

Gick in i växlingsområdet och väckte Pärlan (cykeln), satte dit all vätska och energi och så plockade jag bort en del och la till en del i omklädningspåsarna. Träffade på Lena Holmgren och pratade lite med henne, hon skulle debutera i PRO-klassen – häftigt! Joggade några kilometer och tyckte att kroppen kändes pigg och bra och luftrören var också med på tåget. Lämnade in den vita påsen med överdragskläder i Athletes Garden i sista stund, krängde på mig våtdräkten (som sprack vid knävecket men det var inte mycket att göra åt) och ställde mig i ledet. Jag hade bestämt mig för att ställa mig i gruppen som förväntades simma på runt 1,05. Startproceduren var ny för i år, det var rullande start där klockan startade när man gick över tidtagningsmattan. Det fungerade jättebra för då ställde sig folk inte för långt fram och det blev inga slagsmål och dränkningsförsök heller. Jag kom iväg bra och tyckte det kändes jättehärligt med all publik, solen och stämningen. Fick tyvärr tömma ur vatten ur glasögonen ett par gånger och så navigerade jag fel en gång och fick simma lite onödigt långt. Annars kändes simningen helt ok, men lång – jag blev tröttare än förväntat. Hade ingen klocka på mig och trodde att tiden var ganska dålig, inte förrän efteråt fick jag veta vilken tid jag simmat på.

Kom upp ur vattnet och det kändes bra i kroppen. Plockade åt mig min påse och så in i tältet för ombyte. Hade övervägt att dra på mig ärmar till cyklingen men beslöt mig för att låta bli, det kändes varmt i luften. Sprang ut ur tältet, slängde påsen och tog sikte på cykeln. Eller ja, det var det som var meningen i alla fall – jag hittade den inte! Jag visste ju exakt var det stod, ändå såg jag den inte – kände mig som en riktig nybörjare där jag irrade omkring. Till sist fick jag syn på den, den hängde precis där jag tittat hela tiden… Ut vid cykel ut, mötte en kille som nog hoppat på cykeln för tidigt. Rullade ut på vägen och satte kurs mot Ölandsbron. På väg över bron hade jag nästan medvind, solen sken och det mesta var rätt härligt! Jag är ju dock rätt feg och hade hjärtat i halsgropen flera gånger på väg nedför bron när folk cyklade om med typ en millimeters marginal i sidled – jag hade ingen lust att krascha. Väl över på Öland svängde vi av mot Färjestaden och efter några kilometer passerade jag mina föräldrar och mina barn som hejade för glatta livet, jättekul! Jag tyckte att det var jättekul att cykla! I ungefär 25 km. Då hade jag 155 km kvar… Efter 40 km började jag verkligen känna mig lite uttråkad och efter 80 km började jag tycka att det var tungt – det är då man helst inte ska tänka så mycket på att det är 100 km kvar. Jag tittade på folks nummerlappar när jag blev omkörd och funderade lite över konstiga (förmodligen inte alls i det landet de kommer ifrån) namn och vad bokstaven under landsflaggan betydde – jag var tvungen att distrahera mig lite. Försökte köra i Lena-anda och le mot alla som stod och hejade överallt, det var massor av folk ute längs banan. Det är ju såklart jätteroligt och peppande men jag är lite för lättskrämd för att riktigt kunna uppskatta en tuta/trumpet/visselpipa precis i örat helt oförberett, håller dock på att vänja mig.

När vi skulle västerut över Öland på väg tillbaka var det rak motvind och det var tufft! Jag tänkte mer än en gång att om det här är svag vind (som de hade sagt på racemötet att det skulle bli) så ska jag aldrig mer vara med för jag vill inte ha mer vind. Jag försökte tänka att Öland inte är så himla brett men det kändes som flera mil. Försökte låtsas som att jag låg på rulle fast jag höll mina 10 meter noggrant hela tiden, bara för att det mentalt skulle kännas lite lättare. Fungerade sådär, särskilt när man ser folk som faktiskt ligger på rulle och det var rätt många. Framförallt i omkörningarna kom det hela klungor. När jag äntligen trodde att vi var framme och skulle norrut så visade det sig att det skulle vi inte, vi skulle fortsätta västerut lite till. Till slut svängde banan äntligen upp mot Färjestaden igen och jag fick återigen lite pepp av mamma, pappa och barnen. Jag hade fasat för bron på tillbakavägen eftersom jag förväntade mig rejäl motvind, men det var något lindrigare än förväntat. Körde in mot centrala Kalmar och vände i rondellen, det stod sjukt mycket folk och hejade och det var kul. Vid den privata langningen stor Rickard och en tjej som heter Lina och hejade. Jag stannade till och höll på att ramla omkull, jag hade så ont i nacke och axlar att jag var alldeles yr. Rickard gav mig pannkaka, som jag inte åt så mycket av, och så masserade han lite snabbt på nacken.

DSC_0039

DSC_0037

Efter lite påfyllning av saftflaskan rullade jag iväg igen för de sista 6 milen. Det började med en lång raksträcka med motvind, jag började vara rejält trött nu. Fastlandsloopen var rätt lik mina träningsrundor här i Sörmland, lite knixig och med ganska dålig asfalt. Det gick inte fort, men tack vare medvinden de första milen på Öland lyckades jag hålla mitt mål, ett snitt på precis över 30 km/h – inte särskilt bra för någon annan kanske, men för mig är det det. Försökte stoppa i mig energi nästan hela tiden för jag kände hur den förbrukades i rasande fart. När det var drygt 20 km kvar hittade jag en nötkräm helt oväntat i ramväskan, jag trodde de var slut. Jösses vad glad jag blev! På hela fastlandsloopen låg det kolsvarta moln och lurade, men inte en droppe regn fick jag på mig. När jag kom tillbaka in mot Kalmar igen var det plaskblött på vägen så jag kan inte ha missat regnet med stor marginal. Det var så grymt skönt att komma tillbaka till rondellen inne vid tävlingsområdet igen och få svänga av mot T2. Jag klev av cykeln flera meter innan strecket för jag var rädd att jag skulle vara yr nu också, men det gick bra. Överkroppen kändes helt manglad, det var knappt att jag orkade hänga upp cykeln. Eftersom jag hade skorna kvar på fötterna gick jag lite raskt mot tältet och påsarna för att hinna känna efter hur kroppen kändes, jag ville helst inte trilla omkull inne i växlingsområdet. Inne i tältet tog jag mig tid att byta strumpor och valde bort kompressionsstrumpor/calf guards då jag på senaste tiden tyckt att det varit behagligt utan. På med skorna och så ut. Fick en påminnelse om att vända på nummerlappen, det brukar jag inte glömma annars. Jag hade ont precis ovanför höger knä, liksom på insidan av låret, men annars kändes benen förvånansvärt med på tåget och det var grymt skönt att få slappna av lite i överkroppen. Jag kom iväg i ca 4,30-tempo vilket var lite snabbare än planerat, men jag tyckte att jag joggade rätt sakta och att det kändes hyfsat behagligt så jag bestämde mig för att fortsätta springa på känslan och antog att tempot skulle sjunka så småningom men att jag inte skulle få några negativa konsekvenser av att gå ut i det tempot jag gjorde. Det är ändå så pass långsamt att jag inte drar på mig mjölksyra eller så. Det var sjukt mycket folk som hejade i början av löparbanan och det var kul. Vi hade inte kört banan innan utan bara kollat den på kartan och den var mer varierad än förväntat, skönt. Det var till och med vissa partier på grus och det gillar jag. Jag tycker också om när det är varvbanor för då kan jag koncentrera mig på ett varv i taget och det är skönt rent mentalt. Ganska snart började jag passera folk och det brukar jag ju göra på löpningen, det är oerhört skönt för pannbenet att vara hyfsat stark på sista grenen. Totalt tror jag att jag sprang om ungefär 500 personer på löpningen och det känns bra när det känns som att de egna benen är som timmerstockar. Det gjorde inte benen i början, men ganska snart blev det tungt. Så fort jag fick i mig lite energi gick det lättare ett tag igen, men problemet är att hjärnan emellanåt är så trög att jag inte fattar att jag behöver energi. Jag försökte ta lite cola vid varje depå för det är ungefär det enda jag får i mig på löpningen, men som tur var så langade sambon en Enervitene Liquid vid varje varv också, annars hade det nog blivit lite kris. På andra varvet kom en rejäl störtskur! Först var det mest skönt, men sen regnade det så mycket så jag knappt såg något och då blev det lite jobbigt. Det var tydligen också en lokal skur, för ett par kilometer senare var det torrt på vägen igen. Varje varv var det ett gäng på en balkong som hejade på mig, de kände helt uppenbart igen mig men jag lyckades aldrig klura ut vilka de var.

När jag gick ut på sista varvet och hade 14 km kvar så kändes det som att det fick vara nog. Jag var så himla trött, det kändes inte som att jag skulle orka ett steg till, men jag sög i mig en liquid och som ett mirakel började livet återvända efter någon kilometer. När jag passerat 32 km-skylten var det bara nedräkning och när jag fick mitt tredje varvband på handleden kände jag hur jag log med hela ansiktet. Hela sista milen hade jag besvär med kramp i höger vad samt under foten så att tårna liksom krullade ihop sig. Det var ganska besvärligt att springa så och jag upptäckte dessutom att jag sprang och spretade allt jag kunde med fingrarna, antagligen för att liksom hjälpa tårna att räta på sig. Trots det hade jag skapligt med energi för den sista biten. Sen blev det lite tungt igen sista kilometern in mot stan, men när jag kom in på de små gatorna som var kantade med mångdubbla led av hejande människor dök det upp lite sista krafter och jag sprang banans sista kilometer med ett leende på läpparna. Väl inne i mål var jag helt plötsligt hur pigg som helst, snacka om adrenalinpåslag.

DSC_0066

 

DSC_0078

Jag fick en egen funktionär som gav mig dricka, svepte in mig i en filt och visade mig runt i Athletes garden, jag antar att han skulle kolla mig så att jag inte föll ihop eller så. Han tyckte jag verkade pigg och lämnade av mig för att möta upp nästa tävlande och jag tog mig till mattältet för att försöka få i mig något, jag började känna att det var väldigt tomt i energidepåerna. I tältet satt folk och åt pizza (!!) medan jag höll på att kräkas bara av matlukten. Det enda jag möjligtvis kunde tänka mig var lite melon som jag lastade på en tallrik och började gå därifrån. Det dröjde inte många meter innan jag blev uppfångad av ett par funktionärer, då gick jag och vinglade. När jag även fick lite svårt att andas kom en bår och så kördes jag till sjukvårdstältet, i full fart över gatstenarna så mådde jag inte illa innan så… Fick lägga mig på en säng och ett par sköterskor skulle hjälpa mig av med kläderna så att jag inte skulle bli så kall, då fick jag kramp på baksidan av låret och var tvungen att skrika rakt ut. Sen följde en timme där jag hade svårt att andas, kände mig yr och illamående, men vartefter jag blev ompysslad och en läkare stoppade in Dextrosol i munnen på mig så började livet sakta återvända och efter att jag slumrat till en stund och därefter fått en banan började jag känna mig som ny igen. Eller ja, så ny man nu kan känna sig när man simmat nästan 4 km, cyklat 18 mil och sprungit en maraton. Jag fick lämna sjukvårdstältet och bestämde mig för att hoppa över duschen eftersom de som duschat berättade att det inte fanns så mycket varmvatten.

Jag letade mig ut på gatan vid målet och hoppades på att hitta min familj, men det gjorde jag inte. Det tog två lånade mobiler och ungefär åtta ringda samtal innan jag hittade dem och då var jag både trött och lite irriterad, kanske inte så konstigt för jag låg ju inte direkt på plus med energi.

DSC_0105

DSC_0127

Jag fick mjölk och en munk med socker på, precis som jag hade beställt innan loppet. Tyvärr smakade det inte, men det var bara att peta i sig för det var hög tid att få i mig lite mer energi. Tanken var att dottern skulle åka med mamma och pappa över till Öland och sova hos dem ytterligare en natt medan sonen skulle få hänga med oss på Heroes Hour (den sista timmen innan målet stänger, där alla hejar fram de sista tävlandena), men när mina föräldrar åkt iväg med dottern så kände jag att jag hade för lite kläder på mig och var lite för trött för att stanna över tre timmar till på området. Hade vi haft ett hotellrum i närheten att gå hem till en stund hade det kanske funkat, men nu valde vi att åka och handla lite och sen åka hem till campingen och duscha och försöka äta lite.

Sambon och sonen somnade som stockar på kvällen medan jag, som alltid efter tävling, låg klarvaken och surfade halva natten.

Slutresultatet blev:

General Info
BIB 171
Division 30-34
Age 33
State
Country SWE
Profession
Points 4598
Race Summary
Swim 01:06:39
Bike 05:59:11
Run 03:30:37
Overall 10:43:46

SWIM DETAILS | Division Rank: 7

Split Name Distance Split Time Race Time Pace Division Rank Gender Rank Overall Rank
Total 3.9 km 01:06:39 01:06:39 01:43/100m 7 38 290

BIKE DETAILS | Division Rank: 11

Split Name Distance Split Time Race Time Pace Division Rank Gender Rank Overall Rank
Total 180.2 km 05:59:11 07:09:54 30.11 kph 11 55 820

RUN DETAILS | Division Rank: 5

Split Name Distance Split Time Race Time Pace Division Rank Gender Rank Overall Rank
Total 42.2 km 03:30:37 10:43:46 04:59/km 5 28 342

Transition Details

T1: Swim-to-bike 00:04:04
T2: Bike-to-run 00:03:15
Eller om ni vill ha det översatt: jag kom i mål på 10 timmar och 43 minuter, vilket räckte till 5:e plats i min klass (jag var bästa svenska). Av alla damer kom jag på 28:e plats och totalt av alla tävlande (män + kvinnor) gick jag in på plats 342.
Simningen gick på 1,06,39
Cyklingen på 5,59
Löpningen på: 3,30
Tre tjejer hade behövt tacka nej för att jag skulle få en slot till Hawaii, men ingen tackade nej. Kanske lika bra det, för hur skulle jag ha råd att åka till Hawaii? På lördagen var jag inte supersugen på att göra om samma sak igen, men i söndags anmälde jag mig till nästa år…
Hur var det då? Helt galet, jobbigt, roligt, häftigt, mäktigt, tungt, tråkigt och asfränt!

6 kommentarer

  • Karin Tri - triathlon, 21 augusti, 2014

    Grymt bra jobbat Marie! Var kul att köra och se dig därute. Jag vill lära mig springa som du, du bara flög förbi! Kul att du anmälde dig till nästa år igen :-)

  • Pernilla, 22 augusti, 2014

    Vilken prestation! Så kul att du delar med dig av dina upplevelser i tävlingen, så spännande att läsa om! Glad att jag hittat in på din blogg, verkligen inspirerande och motiverande läsning.Grattis till 5 plats!
    Mvh Pernilla

  • Marie Sandberg, 22 augusti, 2014

    Tack så mycket och kul att du hittat hit!

  • Marie Sandberg, 22 augusti, 2014

    Jättekul att se dig också, ser fram emot din racerapport! Hoppas att du också piggnade till där så kvällen.

  • Hoffen, 31 augusti, 2014

    Fy fan vad du är grym!! Jag blir så imponerad av alla kvinnor som kör ironman! Stort grattis Marie !!

  • Marie Sandberg, 31 augusti, 2014

    Tack, vad snäll du är!

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.