Ironman Kalmar 2015

Målet var att kvala till Hawaii, så blev det inte. Men eftersom jag ligger klarvaken och inte alls ägnar mig åt att sova ut utan ligger i sängen och äter kakor och nötter så kan jag lika gärna ta det från början.

Jag var hos en naprapat i Kalmar i onsdags som fick titta på knäet och han konstaterade att det inte satt något i leden, det var ingen meniskskada, ledband eller så. Troligtvis en sorts överansträngning som kommit i samband med slaget mot knäet, men inget som skulle vara någon fara att köra med. Det kunde ju dock göra ont såklart.

Knäet blev bättre de sista dagarna och jag kände mig redo för start när klockan ringde 03.50 igår morse. Vi fick sällskap i bilen av vår kompis Micke som bodde på samma camping som vi och så gled vi över Ölandsbron och in i ett Kalmar som kokade av förväntningar. I växlingsområdet fixade jag med cykeln, fick däcken pumpade och fyllde på med energi-Chomps, ”powerpuffar” och vätska.

image

image

image

Vi knallade ner mot start och min uppvärmningstid försvann i toakön… Jaja, ingen större fara på taket – simningen är ju rätt lång så man måste inte tokstarta. Det blev dags att göra sig klar och ta plats i startfållan.

image

image

image

image

Sen gick tiden fort, Kentas ”Idag är jag stark” och nationalsången spelades, proffsen startade och rätt som det var fick vi också göra det. Jag hade en härlig känsla i kroppen, bara glädjefull förväntan. Klev ner i vattnet och så var jag igång! Det blåste jättemycket och var höga vågor (Aftonbladet skrev till och med skräckrubriker efteråt om hur folk kämpade för sina liv…) men jag tyckte jag kom in i en bra rytm och jobbade på bra. Minns dock att jag tänkte att det är tur att jag inte har anlag för sjösjuka för vågorna var starka och det var gungigt. Vi började med att simma rakt mot vågorna, därefter kom de från höger sida, sen vänster. När vi kom tillbaka in mot kajen igen efter ca 3000 meter var det lite lugnare de sista drygt 800 meterna. Jag kände mig stark och pigg under simningen men hade ingen känsla alls för hur jag låg till tidsmässigt. Det visade sig sen att jag simmat på 1,09 vilket var tre minuter långsammare än förra året, men de tuffa förhållandena gjorde att jag gick upp som 1:a i min klass.

image

Tog det relativt lugnt i T1 och rullade sen ut på cykeln i strålande solsken. Över Ölandsbron var det tokmotvind och snittet låg så lågt som 25 km/h. Men så fick det vara, det är ju jättedumt att dra på sig mjölksyra första milen… I Färjestaden satt mina föräldrar och barnen och hejade på – roligt! Söderut på Öland blev det elak kantvind från vänster och jag kände flera gånger hur framhjulet kasade iväg. Det var obehagligt och vissa partier kunde jag inte ligga i tempoställning för att jag var rädd att blåsa i diket. När vi vände norrut och fick vinden från höger istället gick det bättre, skönt. Jag blev omcyklad men det var ganska väntat, men jag cyklade ändå helt okej. När vi vände västerut över allvaret var det helt underbart med vinden i ryggen! Strax innan det kom jag dock in i en svacka – inte mentalt men fysiskt. Jag kände mig sömnig, yr och fick nästan lite frossa och det var svårt att bli av med trots att jag tryckte i mig vätska och energi. Jag tog mig över till fastlandet, med medvind över bron den här gången, åkte in och vände, missade sambo och kompisar i den privata langningen och rullade ut för de sista milen. Det gick tungt och jag hade det besvärligt med luftrören. Försökte fylla på ordentligt med vätska och energi hela tiden, men krafterna tröt.

Kom till slut in till T2 med en cykeltid på 5,47 vilket är 12 minuter bättre än förra året – godkänt. Klev av cykeln – och kunde inte gå! Jag var så vinglig och yr att jag höll på att bli avplockad men lyckades övertyga funktionären att det var okej och stapplade mig bort till min plats. Jag fick sitta en stund i omklädningstältet och ta Bricanyl och vila lite innan jag gav mig ut på (vad som brukar vara min starka gren) löpningen. Men det gick inte alls! Benen lydde inte, jag kände mig vinglig och svag. På något vis lyckades jag hålla mig springande de två kilometrarna som är precis inne i stadskärnan och där det stod mest folk, sen var jag tvungen att gå en bit för första gången någonsin under ett lopp. Och så fortsatte det. Jag tryckte i mig energi och vätska och duschade i varenda vattenslang som fanns. Försökte hålla mig springande så gott det gick, men jag fick promenera mycket. Insåg att det inte skulle bli något Hawaii, men just då var jag glad för det för jag skulle minsann aldrig mer göra en Ironman…

Jag var enormt trött i andningsmusklerna och hade stundtals svårt att få luft, jag hade ont i ryggen och mådde illa. Knäet däremot, hade jag inga problem med…

image

Efter mycket om och men tog jag mig till slut i mål på tiden 10,52 – nästan en halvtimme sämre än beräknat. Jag borde såklart vara nöjd med att kämpade mig i mål, men just nu är jag inte det. Jag inser såklart att det inte alltid blir som planerat och att jag gjorde vad jag kunde efter förutsättningarna, men jag tillåter mig också att vara lite besviken.

image

Direkt i mål fick jag mjölk av sambon (jag älskar mjölk!) och jag drack även Red Bull, men trots det hängde inte sockret, eller om det var trycket, inte med så det blev en stunds vila i sjukvårdstältet innan jag kunde gå ut till familjen.

image

När vi kom tillbaka till campingen var det grillfest tillsammans med mina föräldrar, Mickes familj och en hel hög av hans kompisar som rest ner för att supportra – vilket härligt gäng!
Medan resten av familjen sussat sött så somnade jag sent och vaknade tidigt – men så brukar det vara.

Jag som smörjde in mig med alla möjliga liniment och salvor igår missade nog en sort…

image

Jaha – mot nya mål nu då…

image

12 kommentarer

  • Mats Tegelstaden, 16 augusti, 2015

    Otroligt imponerande av dig Marie!
    Blir glad i mitt tränings hjärta av att läsa sådan vilja och tuffhet samt vetskapen hur extremt med träning som ligger bakom.
    En stor fanfar från mig och Malin

  • Hoffen, 17 augusti, 2015

    Vet att du ville mer Marie men för mig är du verkligen en ironman! Stort Grattis och tack för all inspiration

  • Åsa, 17 augusti, 2015

    Du är ju helgrym

  • Marie Sandberg, 17 augusti, 2015

    Tack snälla!

  • Marie Sandberg, 17 augusti, 2015

    Jag är så grymt tacksam för all pepp jag får från dig! Stor kram!

  • Marie Sandberg, 17 augusti, 2015

    Tack så mycket, det värmer!

  • Sandra Ehrlander, 18 augusti, 2015

    Du är helt fantastisk, en ironman! Även om du inte känner dig nöjd just nu så borde du vara det, vilken inspiration du är

  • Staffan, 18 augusti, 2015

    Tråkigt såklart när ett stort mål inte går i uppfyllelse eller när det inte går som tänkt men i vilket fall som helst är det ju en fantastiskt prestation att genomföra en Ironman på under 11 timmar! Helt obegripligt faktiskt för mig som ändå springer en del och har cyklat lite också! Simningen var ju tydligen extra tuff i år i den ganska kraftiga blåsten! Tillåt dig själv att landa nu under en period så hoppas jag det väldigt snart kommer att kännas bättre!

  • ida, 19 augusti, 2015

    Jag är inte den som tränar särskilt mycket, älskar ändå att läsa din blogg.!!Kanske för att det är så olikt mitt liv det du beskriver . Tycker du är hel grym! / ida

  • Marie Sandberg, 20 augusti, 2015

    Vad roligt att höra, tack snälla!
    Kram Marie

  • Marie Sandberg, 20 augusti, 2015

    Tack snälla

  • Marie Sandberg, 20 augusti, 2015

    Tack snälla! Jo men det tror jag också. Tror att det känns jobbigt för att jag avslutade med en dålig känsla. Normalt sett så funkar löpningen bra och då går jag ju i mål med en positiv känsla även om till exempel cyklingen gått dåligt. Jag är helt enkelt inte van vid att ha en dålig känsla med mig in i mål så nu är jag en erfarenhet rikare.

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.