Himmel och helvete i Ångaloppet 

Ja, först kan vi ju snabbt konstatera att jag både har guldfiskminne och är lite störd – för ett dygn efter att jag gått i mål med den här känslan så satt jag och googlade kvalregler för Ö till Ö…

Men jag börjar från början. Det här Ångaloppet hade jag haft ågren för hela sommaren eftersom jag var så rädd att inte kunna göra min lagkompis rättvisa. Jag hade dessutom i minnet att jag var jättedålig på att klättra upp ur vattnet på höga kanter i Nyköpings festlopp förra året. Skor som jag bedömde som lämpliga för ändamålet inhandlades redan i vintras, men sen blev det lite stiltje. Träningen pågick ju såklart för fullt inför triathlonsäsongen och jag är hyfsad på både löpning och simning så jag låg skapligt till med träningen, men de mentala förberedelserna sköt jag upp. Christian, min lagkompis, är gammal (eller före detta kanske man säger eftersom vi är jämngamla och jag inte vill kalla mig själv gammal…) elitsimmare och jag visste ju att han skulle vara grymt mycket starkare på simningen men hoppades att jag skulle kunna matcha honom på löpningen. Så småningom kom jag igång med lite swimrunträning också och Katrineholm Swimrun blev ett bra tillfälle för ett lättsamt genrep. 

Dagen innan Ångaloppet var vi på bröllop och jag var väldigt mån om att försöka äta och dricka bra och vettigt (självklart drack jag ingen alkohol, men det gör jag ju i princip aldrig) och det gick bra eftersom det serverades god och bra mat. Fick lite småpanik när jag kom på att jag druckit flera glas cider vid välkomstminglet eftersom kolsyra kan sätta lite fart på magen – jag ville ju inte bli tvungen att ta bajspaus under loppet liksom… Bröllopet var gudomligt vackert och kvällen fantastisk (förutom alla oinbjudna getingar) men vi åkte hem så vi var hemma strax innan midnatt och jag borde ha varit hyfsat pigg när jag gick upp men det var jag inte. Jag fick köra till Nyköping eftersom sambon inte druckit alkoholfritt kvällen innan och jag var sömnig! När vi kom fram vaknade jag dock till ganska brutalt eftersom regnet vräkte ner. Det fanns några tält där man kunde byta om men där tog luften slut ganska snabbt så vi höll oss utomhus, vi skulle ju ändå bli blöta. Vi mötte upp Christian och fixade med tidtagningschip och annat. Sen blev det akrobatik på hög (nåja…) nivå när våtdräkten skulle på – det är svårt när man inte är torr. 

Dags för start.

Första startgruppen gick iväg kl 10.00 och 7 minuter senare var det vår tur. Det är svårt att hålla tillbaka i starten och mycket riktigt gick vi nog ut aningens för hårt för min del. Efter dryga 3 km var jag på syragräns, varm, yr och orolig. Jag vet ju att det tar en stund innan jag kommer in i andningen och pulsen stabiliseras, ändå blir jag alltid lite smått panikslagen och tänker att jag inte kommer att orka. Strax därefter var det vätska och efter lite i munnen och mycket över huvudet piggnade jag till avsevärt. En stund senare var det dags för första simningen och den var som väntat lite tung andningsmässigt men gick bättre än jag trott att den skulle göra. Redan vid den andra simningen kände jag att andningen lättade på och det kändes riktigt bra – trots att Christian kunde ligga och småplaska på rygg ;-). Vi tog in på både herr- och mixlag på simningen. Ner- och uppgångar till simningen gick helt okej tycker jag, skorna gav bra grepp på klipporna och jag schabblade inte bort mig alltför mycket. Löpningen på första varvet var ganska tekniskt krävande med stigar, obanat, lite klättring och halvbrant både uppför och nedför. Vid ett tillfälle ramlade jag, men annars lyckades jag hålla mig på fötter. Det märktes dock tydligt att Christian hade nytta av sina långa ben i skogen, han bara flög fram. (Bild lånad från Ångaloppets Facebooksida).

Banan var omgjord i år på grund av att det bara var 11 grader i vattnet längst ut på havsvarvet så istället för två långa varv skulle vi köra ett långt och två lite kortare. Totalt cirka 21 km löpning och 2 km simning fördelat på 13 simsträckor. Första varvet hade Christian full koll på och det visade sig vara bra eftersom det innehöll en del tuffa stigningar dit man inte ville komma med för hög puls. 

Efter första varvet kändes det helt okej men jag kände att benen började kännas tunga. Vi hade dock avverkat nästan halva distansen och jag var vid gott mod. Jag drack mycket både sportdryck och vatten vid kontrollerna, jag var konstant törstig hela loppet. Ganska snart in på andra varvet började vi passera en hel del diken varav några byggde på skorna med några extra hekton med lera. Om man inte tappade dem… (Bild lånad från Ångaloppets Facebooksida, dock ingen av oss på bilden).

Här någonstans ifrån börjar jag ha väldigt fragmentariska minnen. Jag ser på bilder från loppet att det var funktionärer, publik, segelbåtar och att allt ser ganska härligt ut. Själv tror jag att jag å det grövsta praktiserade tunnelseende för jag minns bara stigen och klipporna framför fötterna, jag såg bara simuppgången varje gång jag hoppade i vattnet och jag minns liksom närbilder av Christians hand som sträcks ut mot min eller som ger mig repet vid uppgången. Kanske kallas det tävlingsinstinkt? Jag vet i alla fall att jag inte uppmärksammade att banan var vacker (som jag sett och hört andra beskriva den). Simningarna var ganska lättnavigerade och det var skönt att komma i vattnet, vi passerade återigen varvning och gav oss ut på sista varvet.

Vi passerade under vägen i en kotunnel och gav oss ut mot havet. Mina ben började kännas som bly och det var ingen rolig känsla. Det kändes som att vi sprang långt innan vi fick börja simma och när vi väl fick hoppa i hade jag längtat. Havet var många grader kallare än sjön, men det var uppfriskande och inte hemskt. Det kryllade av maneter men jag är bara rädd för brännmaneter och de finns ju inte i Östersjön så det var lugnt. Nu var det tätt mellan simningarna men trots att jag till och från fick kramp i höger vad så såg jag fram emot simningarna eftersom mina ben inte alls var springsugna längre. När vi klev upp efter sista simningen hade jag räknat ut att det borde vara knappt 2 km löpning kvar – när jag då fick syn på en skylt där det stod 3150 meter kvar till mål så ville jag gråta – jag kan ha gjort det också. Nu blev det verkligen en kamp, för hade jag varit trött innan så var jag helt utmattad nu. Jag kände mig inte låg på energi (även om det kanske hade varit bra mer in) utan det var benen som kändes som gelé, eller bly eller något. Det kändes dessutom som att det bara var uppför och till slut fick Christian liksom putta mig uppför backarna. Till slut kom vi ur skogen och det gick lätt utför – fram till kotunneln för därefter var det typ 800 meter lätt uppför till mål. Kändes det som i alla fall. Nu ville jag verkligen dö! Christian puttade mig, höll mig i handen, drog mig. Vi hade ett annat mixlag runt 30-40 meter framför oss och folk peppade oss att försöka slå dem men jag bara kved. Jag sket i om vi så kom sist. I alla fall några minuter, för när vi var några hundra meter från mål tog vi in några meter på dem och där någonstans fanns det visst något långt kvar där inne. 

Med Christians hand i ryggen sprang jag, jag ville så gärna visa att jag kunde. På riktigt tror jag inte att jag har pressat mig så någon gång tidigare, men jag lyckades klämma ur mig ytterligare lite till och vi kom ikapp och gick om. Varje meter var en plåga, men jag hade Christians hand i ryggen och jag hade hans peppade ord i öronen. Så vi sprang, hela vägen in i mål där min sambo fångade ögonblicket så här (jag minns inte ens att jag behövde stöd…),


innan jag äntligen fick ramla ihop i gräset och vila. Tack och lov var det inte bara jag som var trött…

Efter lite vila kändes allt mycket bättre!

Vi slutade på 6:e plats i mixklassen och det är bra tror jag – det var runt 80 lag med i vår klass. Vi hade bara 15 herrlag före oss också.

Jag minns inte att jag slog i någonstans under loppet, men med tanke på det antal blåmärken och skrubbsår jag har på benen så var jag nog inte så graciös som jag kanske trodde ;-). Har känt mig lite halt och lytt ett par dagar men nu är det bättre. Barnen och jag var på Kolmården igår och barnen är rätt nöjda med att hänga med mig dagarna efter race. Eftersom jag alltid har svårt att äta när jag är utmattad så blir jag väldigt hungrig dagarna efter för att jag ligger back, då är jag väldigt lättövertalad till inköp av popcorn och allt möjligt…

Nu laddar vi om för säsongsavslutning i triathlon till helgen med Sala Silverman. 

10 kommentarer

  • Susanne, 17 augusti, 2016

    Åh vilken rolig läsning! Så häftigt var kroppen faktiskt klarar av mycket mer än vad huvudet tror.
    Så starkt jobbat av dig! Hatten av för ytterligare en fin prestation!
    (Och som vanligt väl formulerat och intressant skrivet, det är så roligt att läsa dina race rapporter. Det känns som man är på plats!)

  • Helena, 17 augusti, 2016

    Wow Marie! Du är heeeelt galen! Den målbilden säger mer än tusen ord. Stort grattis till dig och din lagkamrat!

  • Mattias, 17 augusti, 2016

    Sjukt impad av dig syster yster :)

  • Marie Sandberg, 17 augusti, 2016

    Tack!

  • Marie Sandberg, 17 augusti, 2016

    Tack snälla! Stort lycka till på lördag!!!

  • Marie Sandberg, 17 augusti, 2016

    Tack snälla du! Blir alltid så glad av dina kommentarer !

  • Anna Timner, 17 augusti, 2016

    Kul att läsa och grattis till ett imponerande lopp. Vi hörde till de som han se omgivningarna men jag var bra slut efter målgång ändå.

  • Ingmarie, 18 augusti, 2016

    Jösses vad bar kämpat! jag är nog för mesig för jag tror aldrig jag blivit så där trött att jag trillat ihop. Inte ens under min ”elit-tid”. :-O STORT grattis!!!!!

  • Marie Sandberg, 5 oktober, 2016

    Tack snälla! Och förlåt för sent svar, jag har visst haft strul med mina kommentarer

  • Marie Sandberg, 5 oktober, 2016

    Tack! Det var ett roligt lopp!

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.