Hej och hå!

Min sambo var inte superglad över att jag hade skruvat fast cykeln lite för dåligt på biltaket i lördags. Den välte nämligen i farten och kan eventuellt ha lämnat en och annan repa efter sig… Jag var mest glad över att cykeln inte ramlade ner på vägen och orsakade en olycka och till slut kom han på att han var glad över att vi inte har en ny bil. Inte ska vi skaffa någon heller, någonsin, tyckte han. Fast det har vi ändå verkligen inte råd med. Det är lite som att vi har en nästan ny bil ändå redan, så mycket saker som vi varit tvungna att byta ut på den där gamla rishögen.

Men om vi ändå pratar om att skruva dåligt så kan jag ju ta upp att mitt styre och mitt fäste för vattenflaskan lossnade igår på Halvvättern, så vi kanske ligger lika nu – min chefsmekaniker och jag…  Jag fick mer och mer ont i handlederna när jag cyklade, men jag var så upptagen med att klamra mig fast så jag inte skulle blåsa bort att jag först inte fattade varför. Sen upptäckte jag att hela styret typ hade vänt sig – spännande.

Men om vi tar det från början. Jag fick skjuts av ett par klubbkompisar ner till Motala igår morse. Jag tackade genom att vara ett oerhört trevligt sällskap som sov som en stock större delen av vägen. Jag gjorde samma sak på vägen hem, men man får väl ändå se det som en framgång att jag höll mig vaken både tur och retur i lördags – eftersom jag körde…

Vi kände ju redan i bilen att det blåste. Och blåste. Det var nog storm ungefär. Inte lovande. När vi kom ner till Motala hade dessutom solen försvunnit och det var kallt! Jag, som hade tänkt att jag för en gångs skull inte skulle packa för mycket, hade bara små korta handskar med mig och jag avskyr att frysa om händerna. Det var bara att bita i det sura äpplet och köpa ett par handskar. Tog de absolut billigaste jag kunde hitta, men det blev ändå 199 kr. Alla sa till mig att det räckte med korta handskar men jag vägrade chansa.

När starten gick hade jag ångrat hela projektet för länge sen, jag frös, det blåste, det var trångt och jag var inte ens sugen på att cykla. Men vi rullade ju iväg och ut i blåsten. Motvinden. Jag vet inte om man ska svära på en blogg eller inte, men nu gör jag det. Fy fan vad det blåste! Det var rena njutningen att trampa uppför Omberg efter några mil för där var det lite lä. Jag fick slita ont för att hänga med våra starka draghästar och hann liksom inte riktigt med att fylla på energi. När jag väl kom igång med det tog energin hela tiden slut mycket fortare än utrymmet i magen vilket gjorde att det kändes som att jag hade saft, choklad och bars ända upp i halsen och ändå räckte det inte till. Alla tjatade på mig att jag skulle äta, men det finns någonstans en gräns för hur mycket det går att trycka in. Jag gjorde mitt bästa för att fylla på och vi stretade oss fram, meter för meter. Det var en himla tur för min del att vi hade bestämt oss för att hjälpas åt för jag behövde all draghjälp jag kunde få. Det var mycket motvind och sidvind, men vissa sträckor hade vi faktiskt vinden i ryggen (men det är tyvärr inte de sträckorna jag minns bäst). Det kom några regnskurar, lite hagel och några skvättar sol. På slutet var nog vinden som värst, när den kom som kantvind var jag riktigt orolig för att blåsa omkull. När det var 20 km kvar vände vi upp med rak motvind – då ville jag lägga mig i diket och gråta eller något. Som tur var svängde vi lite igen, annars vete sjutton hur det hade gått. Vi rullade in i mål på 5,11 och alla andra såg pigga ut – jag var trött.

image

Hur som helst så blev ju det här en väldigt bra cykelhelg, jag behövde verkligen lite mil i benen.

image

Kommentera





  • Copyright © 2014 Marie Sandberg. Alla rättigheter är reserverade. Sidan är skapad av Johan Eklöf.